Tänk att du ger dina sparpengar till en granne som lovar att försöka förvalta dem efter bästa förmåga. Mot det här tar grannen – föreställ dig till exempel den lätt alkoholiserade grannen i Beckfilmerna – en saftig avgift. Lyckas han placera dina pengar rätt blir ni båda vinnare. Misslyckas han är det bara du som förlorar dina pengar, han får däremot behålla avgiften.
Nej, jag tror inte någon skulle gå med på den vanvettiga överenskommelsen.
När det däremot handlar om bankernas fondförsäljning, även kallat rådgivning på bankspråk, är det lättare att tacka ja till förslaget. Då är det ju ändå en urtrevlig bankman eller bankkvinna som presenterar dealen – och ingen skojare till granne som inte har en aning om hur börsen ska utvecklas framöver. Det finns bara en liten detalj som är lätt att glömma; det vet inte bankmannen heller.
Vare sig man har jobbat på bank under hela sin livstid, är en nyutexaminerad ekonomistudent eller en alkoholiserad granne i en lågbudgetfilm, är det omöjligt att förutsäga den ekonomiska utvecklingen. Ändå är det en miljardindustri att spå i framtiden och ta rikligt med betalt för den påstådda förmågan att prestera bättre än marknaden. Eller, med andra ord, att sälja på kunderna dyra, aktivt förvaltade fonder.
Trots att studier har visat att en aktiv förvaltare inte är bättre än en apa som kastar pil på en börskarta, fortsätter fondverksamheterna att locka nya kunder. Det är rena guldgruvan för bankerna.
Sveriges största fondbolag, Swedbank Robur, hade i fjol intäkter på 1,6 miljarder kronor. Rörelseresultatet landade på 700 miljoner kronor. Det motsvarar en rörelsemarginal på hela 44 procent. Det är en fantastiskt hög lönsamhet. Marginalsiffrorna är i liknande nivå hos de andra storbankerna. Det är inte konstigt att det är lönsamt med de höga avgifterna som tas ut på många av fonderna.
På ett årsbesked, som en bekant visat mig, framgår att personen förlorade 1 000 kronor under fjolåret på sina fonder. Avgiften som banken tog ut för den måttliga prestationen, blev 200 kronor. Lite finstilt förklarar, i det här fallet, Handelsbanken för kunden varför banken har tagit betalt.
Förvaltningskostnaden som kunden betalar består i ”analys, förvaltning, redovisning, information, revision”, framgår av brevet. Hur vore det att lägga till ordet ”misslyckad” framför de första förklaringarna för att för en gångs skull vara lite övertydlig?
Kunden har ju faktiskt betalat för en ”misslyckad analys” och en ”misslyckad förvaltning”. Och det är inga småavgifter det handlar om. Svenska sparare betalar omkring 24 miljarder kronor i fondavgifter per år, enligt en grov kalkyl från fondutvärderaren Morningstar.
Den enkla förklaringen till att så många fortsätter att betala in avgifter är duktiga säljare, i kombination med att kunden inte riktigt vet hur mycket man faktiskt betalar.
Det redovisas på årsbesked i efterhand, men i regel framgår det inte i reda pengar vad tjänsten kommer att kosta när kunden investerar i fonden. Då pratas det i stället om ”procent på kapitalet”. Det rör sig ofta om procentsatser på 0,5-2,5 procent.
Det låter kanske inte så farligt vid mindre noggrann eftertanke. Och undersökningar har visat att människor har svårt att förstå effekten av procentsatser på sikt. Ju mer du sparar, desto större blir den årliga avgiften i kronor och ören.
När journalisters bandspelare är avstängda är det många inifrån bankerna som kan medge att den lukrativa fondaffären är svår att försvara. Trots det fortsätter rådgivarna att leda in kunderna i verksamheten.
Befriande nog finns det en finlandssvensk bankchef som gjort sig känd för sin frispråkighet och som i en intervju i SvD Näringsliv för ett par veckor sedan sa det rätt ut:
– Jag tror inte att fonder, åtminstone inte utöver arvodena de tar ut, egentligen och i medeltal på sikt kan skapa större värden än marknaden överlag, sa Björn Wahlroos, ordförande för Nordea, som har 50 förvaltade fonder.
Det Wahlroos sa fick säkerligen i princip halva bankvärlden att i tysthet nicka instämmande.
På senare tid har det blivit uppenbart att guldet från fondaffären inte kommer kunna flöda i det oändliga. I sommar ska Handelsbanken lansera en avgiftsfri fond, om än bara inom PPM-systemet. Medan SEB kommer att erbjuda sina kunder en indexförvaltad Europafond, i likhet med föregångsexemplen bland småbankerna.
Det är bara en tidsfråga innan Nordea och Swedbank tvingas följer efter – om man nu ska kunna kalla sig kundvänlig.
Hälften av storbankerna har alltså insett att det inte är hållbart att fortsätta locka ur kunderna höga avgifter utan att också kunna erbjuda ett ärligt alternativ. Det är uppenbart att verkligheten börjar hinna i fatt.
Läs mer av skribenten på Neuraths börsblogg.
Fortsätt läsa:
Högt spel med fondavgifterna
Lämna ett svar