Det är jättemycket som är spännande med boken, men låt oss börja med din relation till Jan Stenbeck!
– Jag hade skilt mig och var väldigt deppig och fick frågan att vara med och spela i ett bluesband på ett av hans ställen, Tullhus 2. När jag pratade med mina musikerkolleger kände jag att jag inte hade kraft att stå längst fram och sjunga, men vi hade redan en bra sångare, Tommy Körberg. Jag var med i bandet på villkor att jag fick spela munspel och köra.
– Det var kul jag fick ta del av Stenbecks – som det är klart att jag känner till det mindre trevliga pratet kring – ljusa sidor.
Hur yttrade sig dessa goda sidor?
– Han var musik- och bluesfantast och engagerade oss för privata arrangemang. Han bjöd oss bland annat till Luxemburg, där vi vid två tillfällen fick spela på kräftskivor. Jag har fått lära mig mycket snapsvisor av min mamma och tycker att det är roligt. Jag är inte så mycket för sprit och är ingen konnässör som min vän Steffo Törnquist, men visorna är underfundiga. Visst kan jag ta en snaps och jag är väldigt stolt över den kulturstol som jag fått i Spritakademien, lika stolt som jag är över mina Grammisar och utmärkelser.
Det var grandiosa kräftskivor med sportbilsvinster i snapsvisetävlingen?
– Ja, det var det som smakade lite illa. Men det var som det var. Jag var väldigt glad och stolt att vi fick komma till Luxemburg och spela och att vi fick ta plats på Tullhus 2. Det var väldigt generöst. Stenbeck stöttade bandet. Vi fick öl, middagar och någon liten slant.
Men Stenbeck erbjöd sig att betala specialistbehandling för din ms?
– Han visste att jag hade min diagnos och sa när vi satt och pratade att han kände många eminenta läkare och forskare och säkert kunde ordna så att jag kunde få bästa hjälpen i världen, men då sa jag att jag får den bästa hjälp man kan få av den svenska sjukvården. Däremot ville jag gärna att Stenbeck ordnade så att Neuroförbundet kunde få en ny hemsida, för den såg riktigt dålig ut. Han satte mig i kontakt med en kille som styrde upp hemsidan.
Varför ville han hjälpa dig?
– Jag frågade faktiskt det, för jag blir alltid misstänksam när någon annan vill bekosta något. Vad ska du ha för det, blir jag livegen resten av mitt liv nu? Men han sa ”jag vill ha en bättre stol i himlen, kanske” och flinade.
– Han har gjort andra saker för andra också. Stenbeck gillade musik. Det var inte så att vi var jättenära vänner. Men när han gick bort fick jag förfrågan från någon i hans familj om jag kunde sjunga på hans begravning och det är klart att jag ville det. Det var också ett sätt att säga tack för hjälpen i och med att jag inte fick betala för den hjälp Neuroförbundet fick.
– Jag har sjungit på flera begravningar i mitt liv, men den här begravningen var märklig. Det var inte så mycket tårar eller vemod. Det var en väldigt välregisserad begravning. Jans hund hade arrangerat, stod det. Det var Jans humor. Jag tror inte att han ville att människor skulle gråta eller tycka synd om honom. Han var ganska hård, har jag en känsla av, även om jag fick se en väldigt mjuk och fin sida av honom.
Hur är din kontakt med Cristina Stenbeck?
– Jag har bara träffat henne en gång. Hennes lag i snapsvisetävlingen i Luxemburg fick inget pris av mig när jag satt i den enväldiga juryn. Hon kanske inte tycker att den där Hoffsten är något att ha, ha ha. Det var ett tufft jobb hon fick ta över efter sin pappa.
Jag såg på din hemsida att du har tre programpunkter framöver och att du gärna är ute och sjunger i mindre sammanhang. Vad tackar du ja till och vad tilltalar dig inte lika mycket?
– Jag vill kunna tacka ja till evenemang där jag har chansen att förbereda mig. Hafsverk tycker jag inte är så kul, att veta att man gör ett dåligt jobb. Att få repetera och spela med människor jag tycker om att spela med och är nyfiken på är det jag vill göra.
– Men så finns det olika jobb. En del gör man av lust och en del för brödfödan.
Du kommenterar i boken att du verkar i en mansdominerad bransch?
– Ja, det är ju inget nytt att musikbranschen och i många andra branscher är en majoritet av män. Nu är inte jag någon superarg feminist så, det är inte det. Men det är alltid kul när man möter både män och kvinnor, också i arbetet. Det är kul att se att många kvinnor också kan ta sig fram på egna villkor. Det är roligt och viktigt att det finns en jämlikhet. Jag kan påverka hur musikersammansättningen ser ut. När det funnits budget vid tidigare turnéer har jag velat ha både kvinnor och män med. Nummer ett är att folk spelar bra, men går det att blanda blir det bättre stämning i bussen och på scenen.
Du tog pianolektioner som liten, men lärde dig inte noter då. Kan du det i dag?
– Nej. Jag kan inte noter. Det är många musiker som inte kan det. Jag lär mig på gehör och är autodidakt. Om någon säger att jag ska ta ut ett a-moll kan jag göra det.
– Jag bandar när jag skriver musik, men helst jobbar jag tillsammans med andra. Många av dem jag arbetar med kan teknik och instrumentering så vi kompletterar varandra.
Du är modig i boken. Många beskriver sina framgångar, men du berättar om vilket antiklimax det blev när du häromåret skulle uppträda på Beale Street Blues-festivalen i Memphis…
– Ja, det var ett totalt fiasko. Jag var tvungen att vara ärlig och säga hur det var. Jag hade målat upp en bild för mig själv om hur häftigt det skulle bli att få uppträda på en av världens häftigaste festivaler och så var det inte alls. Därför vill jag tala om det för andra som drömmer om att göra utlandskarriärer. Visst, det kan låta häftigt och man ser på Facebook om alla andra som gör gig utomlands, men det kanske inte alls är så häftigt. Du kommer till ett land där folk inte har en aning om vem fan du är. Där vill jag tacka den svenska publiken för att ni finns och för att ni är så fina. Jag skäms som gick och längtade utomlands och efter att göra karriär där.
Vad var det som gjorde att det gick som det gick i Memphis?
– Jag hade inget stort bolag. Jag fick förfrågan i och med att festivalen hade ett svenskt tema, men det var via svenska kanaler, det var inte så att man i USA hade hört min musik och tyckt att den var så fantastisk.
– Jag var jättedålig. Jag frös som f-n, jag är väldigt känslig för temperaturer och hade helt fel kläder på mig. Jag hade tänkt att det var vår eller sommar i Memphis och föreställde mig att spela vid Mississippi-floden i tältet, att det skulle vara så romantiskt och vackert. Det här skrev jag om med ett fniss på läpparna. En annan aspekt är att många andra hoppas så starkt om att deras drömmar ska gå i uppfyllelse och så blir det inte alls så. Vad gör man då – och hur går man vidare? Blir man totalt knäckt eller kan man titta på det med ett fniss och gå vidare?
Du åkte till Al Greens kyrka?
– Ja, jag gjorde det. Jag hade varit där förut och visste att det var en upplevelse och vi hade turen att Al Green själv var där. Det var flera band från festivalen som åkte till kyrkan efter spelningarna, så det var kul att se dem där.
Men du tappade texterna när du skulle uppträda?
– Ja, visst. Jag var så säker på att jag kunde texterna och fuskpapperen hade blåst bort.
Var det någon mer än du som märkte att det inte blev så bra som du hade hoppats?
– Jodå, jag bad ju mina syskon att åka dit och uppleva detta med mig och det är klart att de såg att det här var inte så kul. Men jag har bra relation med mina syskon så vi kan fnissa åt det.
Du avslutar ”En näve grus” med att mejla och säga upp ditt kontrakt med skivbolaget. Varför?
– Det har varit en lång process som också har med min sjukdom att göra. Det här är en kamp att hitta ett sätt att kunna arbeta med det jag vill. Jag har självklart fråga mig vad jag behöver för att kunna verka, för jag har ingen lust att lägga mig och dö och skita i allting. Det är ju det här som är mitt liv, min identitet. Sjukdom eller slagen kvinna är inte min identitet. Jag är musiker och sångerska.
– Jag kände att ett multinationellt bolag kanske inte är bra för mig i och med att jag är väldigt stresskänslig. Det kanske snarare gör mig sjukare. Jag kanske inte ska ligga där, jag kanske ska vara någon annanstans. Jag behöver ett mindre bolag med människor som jag kan kommunicera och samarbeta med. Jag var fel person på fel plats och de var fel skivbolag för mig. Det är ingen annan ilska.
Har du hittat något nytt skivbolag?
– Nej, det har jag faktiskt inte. Men jag är i kontakt med människor för att hitta sammanhang där jag kan arbeta och jag har inte svaret än. Det kommer.
Berätta hur du hanterade Aftonbladets recensent Ber Bjurman, som du tyckte skrivit mycket elakt om dig!
– När man blir så ledsen, arg och besviken så många gånger orkar man inte vara det längre. Jag ville faktiskt visa att jag var en människa som han skrev om och det gjorde jag genom att efter en spelning där han satt i publiken gå fram och hälsa och ta honom i handen och på sätt förklara att jag gör mitt jobb och du gör ditt, låt oss ta i hand. Alla får självklart tycka vad de vill, men här kommer den lilla ettriga feministen i mig fram för det är så typiskt att den store mannen ska tycka till inte bara om musiken utan om kvinnan bakom. Jag kräktes på den attityden som jag mött så många gånger i musikbranschen och tänkte att vad fan…
Bjurman gjorde avbön efter det?
– Ja, han gjorde det. Jag har ramat in den artikeln. Den sitter utanför sovrummet, bland mina diplom. Det är så lätt att kasta ur sig åsikter till höger och vänster och man tänker inte på att det kanske sårar någon. Det är klart att man ska tycka, jag menar, jag är den värsta och största kritikern själv. Men man kan fundera över sättet kritiker tycker på.
Du skriver en del poesi?
– Ja, jag har alltid gjort det, men framför allt tycker jag om att läsa eller lyssna till poesi. Det roar mig. Tidigare hade jag en anteckningsbok där jag skrev ner mina oneliners. Numera skriver jag i min mobiltelefon, för den har jag alltid med mig. Men jag hinner inte skriva så mycket som jag skulle vilja.
Hur ser dina dagar ut?
– Just nu tycker jag att det är skönt att jul- och nyårshelgerna är över och att man kommer in i en vardag. Mina dagar ser väldigt olika ut. Jag äter frukost, lunch och middag. Det är superviktigt att äta tre riktiga mål om dagen, även om jag kan bli trött på mig själv när jag ska vara en så ordentlig flicka hela tiden. Men jag måste sköta mig för jag vet att jag mår väldigt dåligt om jag inte gör det. Exemplarisk är jag dock inte, för då blir livet bara tråkigt. Jag är medveten om vad jag stoppar i mig – och inte. Jag väger inte och beräknar maten jag äter – det går inte att leva så – men jag äter enligt tallriksmodellen (en tredjedel bulgur/potatis/fullkornsris, en tredjedel grönsaker och rotsaker och en tredjedel fisk/ägg/kött/baljväxter, reds anm). Många säger att man ska testa den ena dieten efter den andra, för mig funkar tallriksmodellen bäst. Man behöver inte göra något extremt. Men jag gillar verkligen choklad och saltlakris också.
Varför är du ute och håller föredrag?
– Jag har ett par talarbyråer som ger mig uppdrag som talare. Det var Steffo (Törnquist, reds anm) som uppmuntrade mig i och med att han håller mycket föredrag själv. Jag var väldigt nervös att prata inför en publik och det enda sättet att lära sig är att göra alla misstag som uppstår när man står där. Det enda sättet att skaffa sig en rutin är att vara ute och prata. Det gäller alla områden i livet, att man måste våga göra misstag.
– Jag har pratat mycket inom vården, skolan och kyrkan och för en del olika företag.
Hur lärde programledaren Steffo Törnquist och du känna varandra?
– Vi bodde på samma gata i Linköping. Han gick i samma skola som min nio år äldre storebror, men då var jag typ i blöjstadiet. Steffo och jag har alltid haft kontakt, men det blev mer när jag flyttade till Stockholm. Hans föräldrar och mina föräldrar är goda vänner.
– Steffo var den jag ringde till när jag blivit så sjuk och hamnade på sjukhuset. Jag var deprimerad och ledsen och visste inte hur jag skulle kunna leva vidare. Då uppmuntrade han mig att åka ut och tala, han menade att jag hade en historia att berätta. Och det var han som stöttade mig i att skriva min första bok, ”Blues”.
Det var Steffo som tyckte att du skulle gå ut och berätta om din ms?
– Ja, och det var bra. Det var klokt att ta till tv-mediet för att berätta på ett bra sätt. Steffo såg till att vi fick alla tänkbara resurser till filmen för TV4.
– Det är klart att jag har ångrat mig vissa stunder, men jag hade inte kunnat mörka att jag hade en diagnos. Det hade kommit fram på ett eller annat sätt. Att gå via tv var bra. På så sätt undviker man spekulation kring varför jag vinglar till eller sluddrar.
– Och vad fan ska jag skämmas för det här för?
– I efterhand kan jag känna när jag varit ute och pratat eller sjungit och träffat människor som har samma diagnos så har de tackat mig för att jag har pratat om det, spelat in filmen och gjort boken. De har tankat från det och fått kraft från det. När man råkar ut för saker i livet söker man alltid någon mening. Folk säger ofta att det finns en mening med att jag drabbats av ms. Jag tror inte att det finns någon jäkla mening med det. Du måste själv skapa en mening med saker och ting, det är inget annat eller högre makter som gör det. Det är du som skapar mening. Att gå ut var ett sätt att skapa mening.
– Men man får inte fastna i att bara prata om en sak. Jag lånar däremot gärna ut mitt ansikte och mitt namn. Nu har jag gjort en serie annonser i tidningar för Neuroförbundet med rubriken ”Jag är inte ensam”. Med den rubriken vill vi säga att det är vanligt att folk har neurologiska sjukdomar. Jag vill uppmuntra folk att gå med i Neuroförbundet och samla in pengar till forskning. Ett annat syfte är att människor som lever med neurosjukdomar att se att det finns hjälp och stöttning att få.
– Jag vill helst vara känd som sångerska och musiker, men när det nu är som det är så är det okej att tala om min ms om det ger människor något och hjälper dem. Jag vet ju själv hur det var när jag var 30 och fick en diagnos… Det går inte att dra alla som får diagnosen över en kam. Det finns män och kvinnor, unga och gamla. Att visa sig i offentligheten är att manifestera att livet går vidare. När jag fick diagnosen trodde jag att livet var slut, men det är det inte. Det är jobbigt, men det är inte slut.
Apropå Steffos och din uppväxt i Linköping läste jag att du var med i talangjakten ”Nya ansikten” och sjöng ”Brev från kolonin” med två kompisar medan din pappa kompade. Vad kände du när du stod på scenen?
– Jag tyckte om scenen. Det kanske är det jag sökt hela tiden. Det var nog mer en förälskelse i scenrummet än en fixering vid att det skulle vara just i form av teater, som jag först ville satsa på. Jag kände att jag tyckte om att stå på scenen och kommunicera med en publik. Det narcissistiska tänket finns också där, självklart. Jag är inte oskyldig. Alla vi som står på scenen i offentligheten har nog ett stråk av det. Du får bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Det vill alla människor ha.
Men många som har den typen av yrken där man får bekräftelse för sin prestation får också kämpa med självkänslan. Hur är det med din självkänsla?
– Det är klart att det har varit upp och ner. När man blir äldre och får mer erfarenhet så tror jag att man lär sig att hantera det. Jag är fortfarande nervös när jag ska upp på scenen, men i dag har jag redskap så att jag kan dölja nervositeten.
(Här tar vi en mikropaus för att låta stackars Louise hinna smaka på laxen och de stuvade rotsakerna på tallriken).
Hur var det för dig att bli en offentlig person och bli igenkänd utanför Linköping?
– Jag fick ju arbeta upp min karriär, det var inget som kom över en natt som för dem som är med i ”Idol” eller ”Melodifestivalen”. Det har varit ett långsamt, långsiktigt arbete och i dag är jag väldigt glad för att det fick ta sin tid.
– I och med att jag hade pappa som själv var musiker så visste jag lite vad yrket krävde. Jag kan inte säga att jag uppnått alla de saker som man ska göra, dock.
Vad skulle du inte ha uppnått?
– Jag fick aldrig lära mig ett instrument, till exempel.
Men munspel spelar du ju?
– Nja, jag kan några toner och riff. Jag är ingen munspelare, jag använder det mer som en förlängning av rösten.
Jag undrar om män som står och spelar gitarr längst fram på scenen och får den frågan skulle svara som du gjorde nu…
– Nej, det skulle de nog inte, ha ha! Det är intressant.
– Jag ser musik som måleri. Du har en palett där det finns olika färger. Beroende på sammanhang och ditt allmänna tillstånd så använder du olika färger just då. Munspelet är färgen blå.
Apropå färgen blå, har du ”frälsarkransen” – det armband som skapades av biskop Martin Lönnebo och som du fick under vistelsen i kyrkan i Vadstena – på dig i dag? Du fick ju två blå pärlor, som står för bekymmerslöshet, i stället för en blå och en svart sorgepärla.
– Nej, jag har inte det. Jag bröt handleden för ett par månader sedan. Handleden gick rätt av och så fick jag operera mig. Handen var helt blå. Nu satte jag en klocka här i stället för att jag skulle passa tiden, men det lyckades jag ju inte helt med heller…
– Det var en ganska intressant reflektion att upptäcka att det inte fanns någon svart pärla på min frälsarkrans, där fanns i stället en blå pärla till. Det var så jag döpte den till ”bluespärlan”.
Du skriver också att det inte känns okej när folk vill plåta dig på Ica eller när du är med familjen på Skansen?
– Ja, men det är väldigt svårt att förhålla sig till det för när man är artist så vill många ha selfies tillsammans med mig. Jag är så jäkla trött på det. Jag vill inte vara en apa som är överallt. Det är inte kul. Det beror dock på humör och ork. Ibland kan det vara okej att någon tar en bild, så är den personens dag gjord. Men att fota när jag soundcheckar i en klänning och inte har gjort mig i ordning så är det inte okej.
En del offentliga personer drar sig för att handla i affären och röra sig ute i samhället?
– Nej, det undviker inte jag. Jag åker tunnelbana och buss och tar min tunnelbana och går och handlar. Jag vill känna mig fri. Kunde jag inte känna att jag kunde göra de här sakerna skulle jag känna mig väldigt ofri. Det skulle begränsa mig ännu mer. Saker och ting är begränsade ändå i mitt liv. Jag kan inte stänga ute allt sådant där. Och jag vill inte sätta mig själv på någon piedestal, jag vill kunna vara bland människor. Dock utan att behöva vara med på selfies hela tiden.
Vad har du för relation till Facebook?
– I början knarkade jag Facebook. Nu gör jag inte det lika mycket. Jag använder det mer som marknadsföring. Som offentlig person kan man få hatmejl när man varit med i större sammanhang. Jag tog väldigt illa vid mig när Kajsa Grytt efter ”Så mycket bättre” blev så påhoppad. Det kan jag känna igen mig i. Då jag var med i ”Körslaget” fick jag så himla mycket hatmejl. Det är tyvärr en del av att vara en offentlig person. Men det är fruktansvärt.
Din farmor sade ”Gud gav dig skrattet och det måste alltid finnas ett fniss i det du gör, Louise”. I vilken utsträckning gör det det nu?
– Det finns bra dagar och det finns mindre bra dagar. Jag är beroende av fniss. Den situation som jag hamnade i med skivbolaget var rätt symptomatisk. Jag märkte att det inte fanns något fniss när jag skulle på möte på kontoret. Varför, frågade jag mig. Fnisset eller bristen på fniss blir ett slags termometer för att känna efter; kan det bli ett fniss här i rummet?
Medverkan i Melodifestivalen 2013 var fantastisk, skriver du, men att du också kände dig lite reducerad efteråt då du på en affisch inför en spelning presenterade som ”känd från Melodifestivalen”?
– Melodifestivalen var undantaget i min karriär, inte höjdpunkten i den. Herregud, jag har haft en lång karriär… ”Känd från Melodifestivalen”… Jag har gjort en låt där!
– Det finns så mycket åsikter om Melodifestivalen. I stället för att vara en gnällkärring som jag alltid hade varit och spytt galla över det tänkte jag att jag skulle vara med en gång och inte klaga. Att det skulle gå så bra som det gjorde med ”Only the dead fish follow the stream” och att vi skulle gå direkt till final hade jag ingen aning om. Men jag har gjort så mycket, så det var en förolämpning när jag såg den affischen inför spelningen. Jag bestämde mig dock för att fnissa i stället för att bli sur. Det är säkert inte fler människor än jag själv som tänker på en sådan formulering på affischen.
”Aldrig mer” Melodifestivalen byttes i boken mot ”inte en gång till”…?
– Ja, varje gång jag sagt ”aldrig mer” så har det visat sig vara farligt, då har jag varit på det igen. Än så länge har jag inte känt någon lockelse att vara med i Melodifestivalen igen. Jag har fullt upp med andra saker, som boksläppet.
Vad gör du i ditt arbetsrum i friggeboden i trädgården?
– Från början längtade jag efter att ha ett arbete och ett kontor att gå till. Men jag ska erkänna att jag inte är där så ofta. När min man eller jag behöver vara i fred och kunna öva använder vi det. Sedan kan det vara skönt att lyssna på min vinylspelare där, tänka… Det är ganska mysigt där. Jag kallar det för ”min lilla kyrka”.
Vad betydde det när du 2004, ett år efter din make Dans insjuknande i cancer och din son Adrians födelse, under mammaledigheten blev utsedd till hedersdoktor vid Linköpings universitet?
– Jag blev skitglad. Det är en sådan utmärkelse som jag är mäkta stolt över. Jag brukar kalla mig för hedersdoktor med bildningskomplex.
Varför har du bildningskomplex?
– Herregud, jag har ju bara tvåårigt gymnasium. Och ettårig amerikansk skola.
Och två år på ”art therapy”…
– Mm, men jag gick inte det tredje året på den utbildningen. Jag brukar skoja om det. Jag har gått i livets hårda skola, som det står på min Facebook-sida.
I vilka sammanhang yttrar sig detta komplex?
– Hela tiden. Jag hade gärna velat ha mer utbildning och lära mig mer saker. Det är roligt att lära sig, skola är jätteviktigt.
Hur gick det till när du skrev ”En näve grus”?
– En tjej som jobbade på skivbolaget hade läst min första bok och längtade efter en fortsättning och det är många som har frågat efter det. Jag vet vilket otroligt arbete det är att skriva och kände att jag inte orkar det när jag håller föredrag och är ute i livet. Skulle jag mäkta med en fortsättning ville jag skriva tillsammans med någon. När jag blev presenterad för Lena Katarina Swanberg tyckte jag genast om henne. Vi började med samtal efter mina simpass i Eriksdalsbadet och hon antecknade. Jag skrev och mejlade eller sms:ade vissa bitar till henne. Vi bestämde oss för att det skulle få ta ett år i stället för att ha en snäv deadline. Ingen stress, var vårt motto.
– Det blev en bearbetning av allt jag varit med om också. Lena Katarina och jag blev väldigt bra vänner och det är jag tacksam över.
Det känns som att du berättar mer än i ”Blues” den här gången?
– Är det så? Jag har så svårt att jämföra. Men många undrade hur jag lever nu och hur det går.
En sak som du modigt berättar om är tablettberoendet?
– Ja, det har jag inte pratat om tidigare. Jag ville berätta om det för det är så lätt att man när man får en diagnos och går in i en depression och får tabletter inte är mottaglig för information. Diagnosen är inget du kan leka och slarva med. Jag fattade inte själv att jag fattade i ett beroende. Jag är ju så himla noga med kost, tar inte ens en huvudvärkstablett i onödan och var som ung med i ”En rökfri generation”…
– Men man blir galen när man inte kan och får sova. Depressionen blir bara värre och värre och värre. Om du inte hanterar medicineringen på rätt sätt är det nog lätt att hamna där.
– Man kan inte bara skylla på vården, men när det sparas in på pengar är det lätt att man inte får rätt hjälp, att det blir billigare att skriva ut mediciner än att komplettera med det andra stöd man kan behöva. Samtidigt är det ens eget ansvar. Kanske måste man göra den erfarenheten och hamna där jag hamnade för att lära sig. Jag vet inte, jag har inte svar. Jag har en väldig respekt.
– Sedan kan man alltid diskutera om det är bättre att ta tabletter som läkaren har skrivit ut än att röka en joint. Vad är bäst, om du ska sova?
För det skriver du också: att du under din vistelse i USA tog till vad som helst för att få sova och att du rökte gräs ett antal gånger?
– Jag är egentligen en riktig moralkärring som är helt emot rökning. Men jag brukar fråga mig om jag kan se mig själv i ögonen och säga att det är okej att röka eller knarka.
– Att ta en joint hjälpte mot sömnbesvären och så fick man sig ett fniss, men jag var inte storrökare av marijuana, jag testade. Det var inget jätteallvarligt.
Då du flyttat tillbaka till Sverige och hade svårt att sova åkte du en gång till Christiania för att handla gräs och hade sjalett på dig för att inte bli igenkänd?
– Mm. De kände igen mig direkt. Så här i efterhand är det komiskt, klart som f-n att de kände igen mig. Efter det gick jag till en läkare för att få något som var lagligt än att använda något som var narkotikaklassat i Sverige.
– Läkare kan i dag skriva ut medicin som det är lite amfetamin i för att få bukt med ms-patienternas trötthet. Jag vill inte framstå som någon som på något vis är en skyltdocka för olika droger i sjukdomssammanhang, men det är intressant att ställa sig frågan vad som är sämst och vad som är vad. Det som läkaren skriver ut ska ju ändå vara under kontroll, fast det inte alltid är det. Det kan förstås också missbrukas.
Det här var 1996, strax efter skilsmässan från din förste make, och det gick så långt att din faster ingrep, eller hur?
– Ja, min faster är sjuksköterska och hon förstod att jag behövde hjälp. Hon såg att jag var suicid, jag ville inte leva. Mina föräldrar berättade också för henne hur det var ställt och att jag inte hade någon livslust kvar.
– Jag blev inlagd på psykakuten. Erfarenheten av det skrev jag om i min ”Blues”-bok. Det var tur att jag blev inlagd, men tiden efteråt var svår att hantera.
Vad var det som fick dig att inse att du hade ett läkemedelsberoende?
– Jag kom på mig själv med att halsa hostmedicin med morfin i, trots att jag varken var förkyld eller hade hosta. Varför drack jag den medicinen? Då förstod jag att det var något som var fel och väldigt knasigt. Jag hade tabletter mot ångesten och sömnproblemen och överdoserade.
– När jag kontaktade en drogterapeut sa hon att det inte var någon idé att börja terapin förrän jag blivit fri från tablettberoendet. Det var helt rätt.
Det var det läskigaste du kunde tänka dig, skriver du, att ta bort den livlina som tabletterna utgjorde?
– Ja, Gud ja. Det som gjorde att jag vågade var att terapeuten sa att jag fick ringa när som helst på dygnet om jag fick panik. Det ligger ju utanför ramen för vad en terapeut brukar göra, men hon insåg att det var enda sättet att få bukt med det.
Det brukar höra till tillfrisknandet att man tar några återfall. Hur har det fungerat för dig?
– När man har någon typ av medicinering så måste du trappa ner successivt, men jag har inte haft några återfall.
– Det som var lite förvirrande för mig var att abstinensen påminde om ms-skov. Därför tog det lite längre tid för mig att se att jag hade ett beroende än om jag inte haft ms.
Skuld och skam är ofta inkopplade när det gäller beroendesjukdomar. Hur kände du?
– Jag kände ingen skam för det. Jag var klar med det i och med att jag haft så mycket kring ms-diagnosen. Att hamna i tabletträsket var ingen skam för mig. Jag förstod varför – och jag tog mig ur det. Jag har heller ingen beroendegen. Min terapeut vågade till och med föreslå att jag skulle ta ett halvt glas vin eller en liten whisky när jag inte kunde sova den första tiden utan tabletter.
– Jag tror att alla människor kan hamna i situationer där man blir beroende av ditt eller datt. Det beror på livssituationen du är i och vem som helst kan hamna i svåra lägen.
Varför berättar du om det nu, 19 år senare?
– Jag har distans till det nu. Det här var då – och det var bara under en period i mitt liv. Jag har inte grepp om hur lång tid det var, men det var inte så lång tid.
Varför är det viktigt att prata om tablettberoende?
– Ja, varför är det viktigt att prata? Varför är det viktigt att vara tyst? Jag resonerar nog mer så att varför skulle jag inte prata om detta. I stället för att folk ska gå ensamma och tro att de är konstiga och gör knasiga saker så visar jag att nej, det gör ni inte och det är ni inte. Jag återvänder till Neuroförbundets paroll: ”Du är inte ensam om det”.
Måste du vara extra vaksam med mediciner än i dag?
– Sömntabletter tar jag inte, jag tar hellre lite vin eller whisky vid enstaka tillfällen. Det är godare och så slipper du den baksmälla du får av tabletter. Jag har skaffat en kunskap som gör att jag inte behöver vara rädd. Och jag hade ett skäl – sömnlösheten och ångesten – till att jag hamnade i tabletträsket. I det läget gör man vad fasiken som helst för att slippa. I dag vet jag att genvägar kan bli senvägar.
– Det kanske är bättre med ett glas vin – och med simning! Simning är inte så destruktivt.
Här kanske man måste komma ihåg att när du fick din ms-diagnos för snart 20 år sedan så fanns det inga bromsmediciner…
– Nej, det fanns ingenting. Det har hänt jättemycket. Det finns inget botemedel, men det finns verktyg och hjälp och kunskap att lära sig att leva med sjukdomen.
– I den första boken var jag så jäkla arg. Det kan jag bli fortfarande. Allt handlade om att kämpa mot, mot. Nej, om man lär sig leva med så blir livet mycket lättare.
Varför är det så viktigt för dig att inte ta på dig offerkoftan?
– En del kanske tycker att jag får den bilden när jag väljer att gå ut och prata om min sjukdom, men jag vet själv att jag inte är något offer. Det handlar om att söka mening. Genom att välja i vilka sammanhang jag pratar om det kan jag skapa mening.
”She had a little bit too much to drink, huh?”, sa en kontrollant på flygplatsen i Memphis till din man och blinkade när du haltade till?
– Ja, okunskapen kan göra ont. Den kontrollanten blev generad när vi berättade hur det förhöll sig. Jag vet flera andra med samma diagnos som blir avvisade på krogen för att vakterna tror att de är berusade.
– Ett annat exempel som är lite lustigt så här i efterhand är då jag efter ett möte på Södermalm mötte en A-lagare som tyckte att vi skulle gå hem till honom. Först tänkte jag reagera med ilska över att han trodde att han kunde ragga upp mig. Sedan insåg jag att han kanske såg en samhörighet med mig som också vinglade. Det var lite gulligt. Därför gick jag därifrån med ett fniss i stället för vrede.
– Väldigt många i Sverige vet ju att jag har en diagnos som gör att jag kan vingla och ha problem med balansen. Jag vill tro gott om människor och tro att de flesta är snälla och vänliga.
– Men man vill inte att andra ska känna att de ska ta hand om mig. En bra grundregel är att prata med sin omgivning om hur man vill ha det och själv säga till om man behöver hålla i någons arm för att man inte har käpp eller rullator med sig. Det värsta är om vänkrets eller familj försvinner ifrån en eller inte vågar. Nej! Man vill inte bli särbehandlad… Det kan finnas situationer där man behöver lite hjälp och stöttning, men låt din vän med en diagnos bli behandlad som en människa och vänta på att han eller hon säger till om hon behöver assistans. Att prata om det är bättre än att bli mött med tystnad. Samtidigt orkar man inte alltid prata om sin sjukdom. Livet innehåller så mycket annat att prata om.
Det var intressant det du skrev om hur självbilden påverkas. Du har alltid varit känd för att orka allt…
– Det är en livsprocess. Min sjukdom gör mig kroniskt trött. Jag har aldrig tidigare sovit middag, men nu har jag börjat göra det om jag har något viktigt att göra senare på dagen. Det går inte att vara duktig och ordentlig hela tiden, men jag försöker bli bättre på att vara rädd om mig. Å andra sidan kan min familj inte tassa på tå för mig hela tiden.
– Min förhoppning är att alla som läser boken ska känna att det finns något för dem, att mina erfarenheter av dåligt mamma-samvete och svåra utmaningar är allmängiltiga.
(Här bryter fotograf Cornelia Nordström in och säger att vi måste ta bilderna innan ljuset börjar gå ner. Hon plåtade Louise i höstas för Expressens magasin Söndag och Louise blev jättenöjd med resultatet. Cornelia får fria händer – och Louise ställer tålmodigt upp på alla varianter som Cornelia föreslår. Så fort vi byter motiv passar Louise på att prata om terrorattentatet mot den franska tidningsredaktionen Charlie Hedbo).
Vi måste efter fotosessionen prata lite mer om vad din familj betyder för dig!
– Samtidigt är det inte bara gulligt och välordnat. Dan och jag har bestämt oss för att vi ska leva ihop och vi har ett barn ihop. Gudarna ska veta att det inte är gullgull hela tiden, vi har båda starka viljor och kan bråka som tusan…
– Vår kärlek är kittet, men det är klart att den får sina törnar emellanåt. Så är det nog för alla människor.
Men det är inte alla som kämpar med var sin diagnos samtidigt som du och Dan gjorde när han en dag före bröllopet fick veta att han hade cancer i magen.
– Nej, det var tufft. Vi har haft många prövningar. Men jag kan inte säga att vi är någon perfekt familj, vi gör alla typer av misstag hela tiden. Det är vårt barn vi kämpar för, vår kärlek för vårt barn och för varandra.
Småbarnsåren var väldigt tuffa, skriver du?
– Dans personlighet förändrades av hans cellgifter. Det var en sådan skillnad mot hur han är utan cellgifter… Och så är man extra känslig själv efter en förlossning. Vi var nog båda lite grann som monster – och det i ett fuskbygge där vi inte ens hade rinnande vatten.
– Jag hade lust att slå folk som sa att man skulle njuta av småbarnstiden på käften. Adrian fick börja dagis när han var tio månader för att vi skulle få lite avlastning om dagarna.
Hur är det nu då – elva år senare – att vara förälder?
– Det är väldigt roligt. Dan har erfarenhet av föräldraskap tidigare i och med att han har Cornelia och han brukar säga att var tid har sitt. Adrian är elva år nu och visst tar vi vårt föräldraansvar, men vi har också mycket utbyte av varandra.
Har er son några musik- eller skådespelartalanger som sina föräldrar?
– Njäe. Han har bra talröst och har dubbat mycket film, men säger att han inte vill satsa på teater. Adrian är väldigt duktig på matte och på att bygga saker.
– Som mamma och sångerska tycker jag att Adrian har en bra sångröst. Vi försökte få med honom i kören, men det ville han inte för han vill bestämma själv vilka sånger han skulle sjunga. Där kan jag känna igen mig.
– Det viktigaste är att han har roligt och hittar glädje i musik och i att dubba. Så länge det inte går ut över skolan får han fortsätta att dubba.
Du tar upp din önskan om att vara en bra mamma. Vad har du gjort annorlunda i ditt föräldraskap jämfört med hur det var under din egen uppväxt?
– Min man och jag pratar om allt. När jag växte upp gjorde vi nog inte det, men Dan och jag är öppna och försöker inte mörka saker. Min pappa ville inte prata om min sjukdom, trots att jag var 30 när jag drabbades av ms. Men hemma hos oss pratar vi om det i stället för att gömma undan det.
– Jag älskade min pappa och hade en nära relation till honom, men som musiker var han inte så närvarande under min uppväxt. Dan är en jättebra pappa. Vi tycker inte lika om allting, dock. Han är lite bättre på att sätta gränser medan jag är lite mjäkig. Adrian kan linda mig runt sitt lillfinger hur lätt som helst. Jag är jättemjäkig. Båda sätten att vara föräldrar kan få finnas. Dan och jag har det gemensamt att vi älskar vårt barn och att vi efter vår bästa förmåga vill ge Adrian så mycket bra som möjligt, sedan kan vi inte skydda honom från allt ont i världen ändå.
– Jag berättade för Adrian om Fi och att män har högre löner än kvinnor. Han blev jätteupprörd över det och sa att om han hade rösträtt skulle han rösta på Fi för att förhindra det. Han blir också upprörd över att vissa av hans kompisar som har en annan hudfärg blir annorlunda behandlade.
– Dan och jag känner att det är viktigt att prata om sådana saker med Adrian. Han går i en skola där alla slags människor finns representerade och då måste vi diskutera de bitarna.
Den 6 september fyller du 50. Vad tänker du om det?
– Jag tycker att det är jobbigt att bli äldre, men just nu är jag mest nojig för hur jag ska fira. Det får väl ordna sig.
– Nu förstår jag de som var äldre när jag var liten och som tyckte att det var tufft att bli gammal. Jag har ju ganska bra träning i hur det känns när kroppen demonteras och inte vill samma saker som jag själv vill. Konflikten mellan själen och kroppen… Du är ju alla dina åldrar. Jag kommer inte bara att fylla 50, jag kommer att fylla 10, 15 och 32 också. Och hur är en 50-åring i dag? Marie Bergman är över 60 och hon är med i Melodifestivalen i år. Hon har varit en väldigt bra förebild och ett bra stöd och har hjälpt mig många gånger. Marie är en stark kvinna.
Är det något du själv känner att du vill ta upp som vi inte har pratat om?
– Jo, det är något jag vill tillägga. Du har inte frågat om min exman. Jag kom till en punkt då jag inte orkade vara arg längre (över att han träffade en ny och ville separera, reds anm). Ilskan gjorde mig nästan mer sjuk än diagnosen.
– Det var jobbigt att få en spark i rumpan av min man Dan, som krävde att jag gjorde upp med min exman. Men det var väldigt befriande när jag till slut bokade tid för att träffa min exman. Jag menar, han är ingen ond människa, jag har för tusen älskat honom och levt med honom i flera år. Det var bara den där tiden i vårt liv som var så tuff…
– Han var också en anledning till att det var viktigt för mig att göra den här boken. Jag fick många frågor om min relation till honom. Det här var ett sätt att sluta fred, kunna släppa taget och gå vidare. Just att träffa honom över en fika. Som jag berättar i boken så var det verkligen försoning.
– Jag hade kommit till ett stadium där ilskan hade blivit ett slags näring för allt jag gjorde. Jag orkade inte längre och det gjorde inte min man heller, det höll på att skita sig. Då var det stort att kunna ta beslutet att sluta fred och ha den förståelsen. Det betyder inte att vi har pratat ut om allt, men jag kan se och förstå.
– Men det fanns en rädsla när jag inte längre var arg hur jag skulle kunna vara i det här livet utan min ilska, den hade varit min motor. Det fick kanske bli på ett annat sätt framöver.
– Nej, jag har inte en frisk kropp, men jag kan leva med den. Jag är inte arg, jag har slutit fred. Att kunna erkänna att ilskan varit en näring för saker jag gjort. Visst kan den vara en bra drivkraft ibland, men när saker blir destruktiva är det inte bra. Ilskan stoppar mer än tillåter saker att växa.
– En annan sak är också viktigt, det jag skriver om komposten och min resa till Afrika. Jag är ingen trädgårdsmästare så, men komposten är en metafor för att beskriva livets ingredienser och hur vi människor går igenom både ont och gott. Man kan kompostera det och så nya, friska frön. Du kan titta tillbaka på ditt liv och se vad som är ruttna grönsaker, som ilska över ex-mannen och misslyckanden och tråkigheter. Det kan du kompostera och göra ny jord av. Av nya frön kan du odla nya saker. Jag vill säga till andra att man kan tänka så och att det gå att sluta fred med något som du tror att det är omöjligt att försonas med. Det innebär förstås inte att jag aldrig mer kommer att bli förbannad, absolut inte. Men när det bara är något ruttet som ligger och stinker får man göra något åt det.
Läs mer:
Källa: "Man blir galen när man inte får sova" – Expressen
Lämna ett svar