Allt fler söker familjemedling i skilsmässa – Hufvudstadsbladet

Artikeln om pappors utsatta position efter skilsmässan förra söndagen har föranlett en ovanligt stor aktivitet både på de sociala medierna och från tio­tals pappor från olika delar av landet som hört av sig med egna berättelser. Också Helsingfors stads familjemedling reagerade på uppslaget med att påminna om att det erbjuds stöd i de fall bägge parter är redo att försöka förhandla.

Och de är allt fler.

År 2010 sökte 150 par hjälp av stadens då sex familjemedlare, 2013 var de 359 och i fjol uppskattar familjemedlaren Tuula Eneberg att 600–700 par sökte hjälp av de i dagsläget åtta medlarna.

– De vanligaste frågorna brukar handla om hur man ska träffa barnen och hur man gör upp vårdnaden.

Pappor upplever ofta att de bemöts med oförstående i er kvinnodominerade bransch, hur förhåller du dig till den kritiken?

– Två av våra åtta medlare är män men jag är inte redo att omfatta den kritiken utan vi försöker vara så objektiva vi kan. Att mamman i mer än 80 procent av fallen är närförälder är ju vanligtvis ett beslut paren själva gjort i samband med skilsmässan.

Hos familjemedlingen tar man inte ställning till umgängeskvoter eller avtal, men påminner om att barnet behöver träffa båda föräldrarna regelbundet.

– Det är föräldrarnas sak och om de bara alltid förmådde tänka efter skulle de veta vad som är bäst för just deras barn.

Och det kanske föräldrarna visste tills skilsmässan rev upp känslorna. De allra värsta konflikterna når aldrig till familjemedlingen eftersom det saknas vilja att nå en lösning. Hos dem som kommer hit kan det finnas en uppriktig vilja som ändå slocknar.

Thomas, som berättade sin historia i söndagens tidning, har besökt medlingen men upplevde att barnens mamma inte ville samarbeta. I den situationen står medlarna maktlösa och det tycker många pappor är ett problem. Vägrar mamma, eller pappa, diskutera kan ingen tvinga hen att göra det.

– Det är sant att vi inte kan tvinga någon hit. Om bara den ena vill och den andra inte så är det enda alternativet tingsrätten, där det också görs medlingsförsök innan man går till huvudrättegång.

Borde det finnas en möjlighet att förpliktiga bägge föräldrar att delta i er medling innan man för sin konflikt till rätten?

– Svår fråga. Kanske det bara är så att om mamma och pappa inte vill samarbeta så måste man gå via tingsrätten. Där bestäms umgänget alltid enligt barnens bästa och det ska finnas synnerligen vägande skäl för att frånta barnet rätten att träffa den andra föräldern.

I det skedet brukar ändå föräldrarnas konflikt vara väldigt inflammerad och många pappor har fört fram sin oro över att barnen under den tid alla dragkamper pågår hålls borta från pappa, samtidigt som ingen vet hur mamman diskuterar sakerna hemma.

Vid Barnavårdsföreningen i Finland rf understryker Anne Bjaerre, enhetschef inom barn- och familjearbete, därför att det uttryckligen är barnen som far mest illa när de vuxna börjar träta.

– För barnen är det jobbigaste då mamma och pappa fortsätter gräla också efter att de skilt sig. Andra problem är då barnen hamnar i en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna eller lämnas ensamma med sina tolkningar. Då kan det bli väldigt fel. Har föräldrarna bråkat om vem som ska föra barnet till träningarna så kan barnet tänka att det är hens fel att de skiljde sig.

Efter att ha jobbat med hundratals finlandssvenska skilsmässofamiljer av olika sammansättningar påminner Bjaerre gärna om att de vuxnas plikt är att stödja den andra föräldern i dess föräldraskap, också efter skilsmässa.

Samtidigt vet hon att skilsmässor sätter i gång känslor som kan överraska, så som exempelvis stark vrede.

– Känslorna kan driva fram ett primitivt beteende, också i alldeles vanliga människor och då kan barnen glömmas bort.

Rationellt borde man komma ihåg att även om skilsmässa är en personlig kris så gäller det att försöka gräva fram en beredskap att förlåta mycket, eftersom man inte kan ändra på det som hänt. Ska man se till barnens välmående så refererar hon gärna en svensk undersökning av Malin Bergström som visar att barnen mår bäst i en harmonisk kärnfamilj och nästbäst av att dela tiden jämnt mellan mammas och pappas nya hem. Samtidigt är hon medveten om att socialväsendet i allt högre grad tampas med det som kallas förfrämligande, det vill säga där ena eller båda föräldrarna systematiskt svartmålar den andra och med olika medel försöker förstöra barnets relation till den and­ra föräldern.

– Tyvärr förblindas föräldrar ­ibland av hat och hämndlystnad så till den milda grad att barnets bästa tappas bort. De är oförmögna att se vad de håller på med.

Föreningen ordnar kurser och läger för både barn och vuxna som råkat ut för skilsmässa, och också för nyfamiljer som har sina egna utmaningar. RAY har nyligen beslutat att ge pengar för ett treårigt projekt, Pussel, som också ska fokusera på sådana familjer.