Ultralöpning

78 kilometer med 2 700 meters höjdstigning i schweizisk alpterräng.

Varför då då?

Spring med Petra Månström på hennes livs första ultralopp!

Januari 2014. Jag står på toppen av Hammarbybacken med skorna fulla av vatten och lera. Benen värker och mjölksyran sprutar ur öronen. Vad var det jag höll på med nu igen? Just ja, jag skulle ju springa upp och ner tio gånger.

I slutet av juli ska jag springa åtta mil bland schweiziska alptoppar, så det är lika bra att dra i gång träningen i tid. Men vad gör man om man inte orkar mer då? Jo, man packar ihop och åker hem. Berget står ju kvar. Och det där loppet i Schweiz rycker närmare, men än är det gott om tid. No stress.

Varför anmäler man sig då till Swissalpine Marathon, ett 78

kilometer långt lopp med en höjdstigning på närmare 2 700 meter, undrar kanske någon. Ja, det kan man verkligen fråga sig. Räcker inte ett maraton, liksom? Men jag är alldeles för nyfiken för att låta bli att testa hur det är att vara ultralöpare, alltså när man springer längre än 42,195 kilometer. Det är då man blir ultra, som det så målande heter i ultrakretsar. Man skulle kunna säga att jag är ute och wallraffar ultralöpning, liksom låtsas vara något för att se hur det är.

Vi som är sugna på att springa ultra blir allt fler. Vad det beror på kan man diskutera, men personligen tror jag det hänger ihop med att många av oss har testat att springa ett maraton och vill upptäcka något mer, bortom asfalten. De flesta maror går ju i någon stad, på asfalt. Sedan finns det förstås ultralopp som äger rum på de, för mig, mest obegripliga platser som löpar-

banor där man bara springer runt, runt i ett dygn. Den delen av ultra tänker jag låta bli att utforska, jag håller mig till loppen som kittlar min äventyrstarm lite mer. Som det här schweiziska loppet där vår svenska ultrastjärna Jonas Buud har åtta raka segrar.

Men åter till mina egna ansträngningar. Det händer inte så mycket mer upphetsande mellan januari och juli än att jag tuffar på med mina löppass med två långrundor i veckan, ett på lördagen och ett på söndagen. Den här mängden börjar kännas i kroppen och löpningen går segare och segare. Börjar tröttna på att springa och vill bara få loppet avklarat. Dessutom har jag börjat dejta en fin kille som stjäl delar av mitt löpfokus.

Foto: Petra Månström

Låt oss hoppa fram till den 26 juli 2014. Klockan 04.30 ringer väckarklockan i ett hotellrum i Davos. En sömndrucken ultradebutant hasar ur sängen och in i frukostmatsalen där det råder undantagstillstånd. Müslidammet yr när typ hundra löpare samtidigt ska förse sig med frukost. Rätt vad det är tar bananerna slut, en stund senare är alla fat utplockade.

Det börjar gå upp för mig att jag ska springa åtta mil och detta ska inte ske på någon flack asfaltsgata utan i en hyfsat kuperad miljö. Över en alptopp och ner igen, plus lite till.

Vad. Har. Jag. Gett. Mig. In. På.

Timmarna fram till start försvinner i en salig röra av diverse förberedelser. Som att smörja in fötterna med ”Sportslick” för att minska friktionen och förebygga skavsår, packa löparryggsäcken med nödvändigheter som våtservetter (om nöden skulle tränga sig på), geler och energikakor (litar inte på näringstätheten hos schweiziska müslikakor som sägs vara det som bjuds vid kontrollerna) och en extra underställströja i merinoull samt ullvantar (vattentäta eftersom det ryktas om spöregn senare under dagen). Min kompis Nina som ska springa 42-kilometersvarianten av loppet med senare start har precis vaknat och ger mig en lyckospark innan jag lämnar hotellet.

Hjärtat bultar av nervositet.

I magen gör fjärilarna dubbelvolter. Vi är en salig blandning av fokuserade proffs i shorts och linne och ömsom fokuserade, ömsom nervösspralliga motionärer i alla tänkbara utstyrslar som trängs i startfållan på Vaillant Arena i Davos. Klockan 07.00 brinner startskottet av och jag börjar småspringa, lite trevande. Hur lägger man upp ett lopp på åtta mil när man tidigare bara sprungit fem mil som längst? Jag försöker lägga mig i ett behagligt tempo och struntar i att mängder av löpare passerar mig. Att rusa i starten har aldrig känts osmartare.

Foto: Petra Månström


 

Uppförsbacken from hell, några timmar senare. Drygt tre mil är avverkade. Växeldrar tillsammans med en äldre, kvinnlig löpare iklädd en alldeles för stor sopsäck i skydd mot regnet. Enligt de experter jag talat med inför loppet är inledningen flack och lättsprungen. Jag är tveksam till om leriga, slingriga stigar och backar brantare än en svart pist platsar under den benämningen, eller så är det bara jag som är kinkig.

Den brutalaste uppförsbacken jag har sett, ytterligare några timmar senare. Regnet öser ner och förvandlar stigen vi löpare befinner oss på till någon slags lerälv. Jag halkar ett steg framåt och två bakåt i min strävan uppför detta beryktade motlut som knäckt fler än en Swissalpinedeltagare. Ryktet säger att vår Jonas Buud faktiskt brukar gå här, kanske inte hela tiden men en hel del.

När mördarbacken börjar plana ut tror jag nästan att det är ett skämt. Tar en tugga av min medhavda energikaka för att fira att jag har förflyttat mig tusen meter i höjdled. Utanför alphyttan Keschhütte står en man i regncape och runda glasögon och inspekterar löparna. Ingen får fortsätta tävlingen förrän man har hälsat på denne man, som är tävlingsläkaren, och nickat ja på frågan om allt är okej. Efter att ha nickat ja byter jag underställströja i ett litet skjul bredvid hyttan och hasar sedan vidare.

Brutal nedförsbacke med rullande stenar, några timmar senare. Har just passerat banans högsta punkt, Sertigpass, och hunnit göra en läskig vurpa. Jag känner svår smärta i benen men också en stor glädje. En märklig känsla som jag aldrig tidigare har upplevt. Är det så ultralöpning ska kännas? Plötsligt hindras min väg av ett gäng kossor som långsamt vallas över vägen av en bister man. Missar en komocka med någon centimeter och hasar vidare. Skriver hasar, för nu handlar det varken om löpning eller jogging. Nu är det ren och skär överlevnadslufsning. Framför ögonen har jag bara målet i Davos, men det är fortfarande dryga milen kvar och benen börjar strejka. Efter en kortare kisspaus någon meter från stigen (finkänsligheten avtar med distansen) har benen hunnit stelna till och jag ser förmodligen väldigt lustig ut där jag snubblar fram. Stringtrosorna som jag bär under löpartightsen har dessutom hamnat lite på sniskan efter kisspausen men jag har inte den minsta lust att stanna igen och fixa med det. Jag biter ihop och matar på, nu varvar jag Blümchen och Scooter i mp3-spelaren för att hålla ångan uppe.

Foto: ALPHAFOTO

Rätt vad det är, tror knappt att det är sant, hör jag en speakerröst långt nere i dalgången. Jag får kraftig målvittring och glömmer bort att benen är stelare än stelast. På något märkligt sätt lyckas jag öka farten och är uppe i sex minuter per kilometer när jag landar på Davos asfalt och inser att jag bara har några hundra meter kvar till mål.

Jag får tårar i ögonen och gåshud över hela kroppen där jag springer fram i ensamt majestät medan hejaropen från människor längs vägkanten skallar: Hup hup, Petra! Så är jag framme vid Vaillant Arena och målområdet. Med armarna i skyn spurtar jag allt jag har. Så här har det aldrig känts under något kortare lopp, inte ens under ett maraton. Jag känner mig som en vinnare, på riktigt.

Efter åtta mil alpterräng är jag i mål på Swissalpine Marathon, mitt livs första ultralopp. Glädjen är gränslös.