”Svarte orm” är överspel och jubel i busken.Det är trams och flams och fånigt. Men också roligt när en mycket engelsk tv-serie hamnar på scen i Stockholm. Knasigheter med pacifistisk puls. Tv-serien ”Svarte orm” var fyra säsonger som ägde rum under olika århundraden. Den första är sämst och mycket seg, men manusen blev bättre. Omgång fyra utspelas under första världskriget 1917. Några av de sex avsnitten från den har flätats ihop till komedin på scen.Den som sett om serien nyligen vet hur troget svenska uppsättningen följer originalet. Replik för replik, skämt för skämt. I huvudsak två spelplatser. Baracken vid skyttegraven, och general Melchetts kontor.Korkad töntHan görs i original av Stephen Fry och Henrik Hjelt spelar samma sorts mycket korkade överklasstönt. Generalen är bekant med rollfiguren löjtnant George som Hugh Laurie gör med komisk entusiasm, och Anton Lundqvist förvaltar väl här.Alla är karikatyrer. Det är uppskruvat, tillspetsat, överdrivet. På väg ut till paus hör jag en besviken i publiken muttra ”nästan outhärdligt”, och det är en begriplig reaktion. Det här är komedi som tar det svåra greppet att vara så dålig att det blir bra, att driva med klyschor.Andra akten bästKapten Blackadder spelas av David Batra, som inte har samma kyligt huggormsgiftiga utstrålning som Rowan Atkinson. Han är en sarkastisk cyniker omgiven av militärer i olika stadier av enfald, ibland med ansträngt skrivna komiska liknelser. Blackadder vill komma ifrån kriget, och olika intriger ska föra honom bort till räddning. Att måla en tavla. Sätta upp en revy.Det är i revyn Anton Lundqvist får kvällens största applåder, när löjtnanten blir Georgina. Andra akten är mycket bättre än den första. Skämten om militärt vansinne och soldaternas vilja att överleva leder fram mot den starka finalen.Svenskarna på scen fångar samma ton som britterna i tv-serien. Ta det som ett hot eller ett löfte.
Läs mer:
Cred & Källa: Trams, flams och fånerier i ”Svarte orm”
Lämna ett svar