Test: Avensis förnyad i halvtid

Bakom ratten i nya Avensis känns det märkligt att Toyotas bilar en gång i tiden betraktades som exotiska och halvskräpiga kopior av europeiska bilar. Numera upplevs Toyotas mellanklass som en lika självklar del av svenskt vardagsliv som orangefärgade kuvert i brevlådan och småputtriga kaféprogram i tv.

Modellnamnet Avensis lanserades 1997, då det efterträdde långköraren Carina. Den nya generationen som presenterades i våras handlar egentligen om en ovanligt genomgripande modernisering av den Avensis som kom 2011.

Att front- och bakpartierna är nya syns direkt, liksom att instrumentpanelen är helt omgjord. Autobroms som arbetar i intervallet 10–80 kilometer i timmen är numera standard och såväl fjädring som ljudisolering har finputsats.

Provbilen har bensinmotor på 152 hästkrafter. Toyota går emot strömmen och har inte överladdning (turbo till exempel). Denna motor erbjuds endast i kombination med en steglös automatlåda, så kallad variomatic.

Att den ger en annorlunda körupplevelse (motorns varvtal ”stämmer” inte alltid med hastighetsupplevelsen och accelerationen) är en sak, men Toyotas variant av denna beprövade teknik känns emellanåt lite knyckig och obekväm. Tvärt emot ledorden för uppdaterade Avensis.

Ett tydligt mål har varit att göra bilen mer attraktiv för europeiska tjänstebilsköpare. Dessa väljer sannolikt dieselmotor men är då hänvisade till manuell växellåda, vilket lär dämpa köplusten hos en del. På många sätt känns Avensis rustad för en oändlig räcka vardagar, i positiv bemärkelse. En riktigt kapabel, rimligt rymlig och inte minst prisvärd familjebil.

Men trots den omfattande uppdateringen känns det fortfarande som en ganska enkel bil under skalet. Fjädringskomfort och körupplevelse håller inte samma nivå som de bästa konkurrenterna.

Och detta trots att Avensis är både konstruerad och tillverkad i Europa. En liten slatt av produktionen exporteras varje år till Japan – där Avensis uppfattas som ett exempel på europeisk bilbyggarkonst…