Etikett: rihanna

Betyg låt för låt A head full of dreams Charlie Chaplin håller tal, de rödglödande amrband som alla p publiken har fått, Chris Martin rusar ut på avsatsen till den lilla scenen ute i publikhavet och det bränns av fyrverkerier och konfetti. Rekord i mäng arenarock per minut? Yellow Armbanden skiftar färg till gulgrönt och Coldplay manglar sin första megahit. Stabilt. Every teardrop is a waterfall Multifärgade armband och allsång, bomber och mer konfetti. Ingen överdrivet märkvärdig låt men mäktig show. The scientist Chris Martin vid sitt regnbågsfärgade piano i en av Coldplays allra finaste ballader. Hela publiken sjunger ”Nobody said it was easy”. Birds Duvor flyger över skärmarna i ett av Coldplays mer gitarrstinna nummer från senaste albumet. Knappast deras skarpaste, dock. Paradise Martin tillbaka vid pianot. Tung, nästan parodiskt coldplaysk ballad med fotbollskör. I finalen exploderar den över i Tiëstos intensiva dansremix. Blixtrande… raverock! Always in my head Bandet smyger ut till den lilla scenen ute i publiken och tar ner temperamentet rejält. Med Coldplay-mått mätt rätt lite show också. Magic Hela publiken: ”hmm… vad betyder det att de plötsligt spelar halvljumma ”Magic” här, där deras Rihanna-duett ”Princess of China” brukar dyka upp, när vi vet att Rihanna är i stan?” Everglow Martin, ensam med piano på den lilla scenen, uppmanar oss att skicka kärlek till Turkiet och Bagdad och sjunger sedan den stora balladen från senaste albumet, med en liten Muhammed Ali-hyllning på skärmarna. Clocks Tillbaka på stora scenen drabbar Coldplay-kraften för fullt. En av bandets verkliga hörnstenar bara bygger och bygger och det blir lika intensivt som mäktigt. Charlie Brown En lasersymfoni och de inledanden fraserna från ”Midnight
” leder in till en annan arenabomb. Utan samma förlösande klimax som i ”Clocks”, dock. Hymn for the weekend Coldplay vill låta moderna försökt maxa samtidskänslan och hitpotentialen med norska producenterna. Kanske allra mest här, där Beyoncé finns med på skiva. Men inte det mest naturliga soundet för Coldplay. Fix you Chris Martin, med svensk flagga i bakfickan, sitter på knä på lilla scenen och sjunger sin stora bröllopssång med publiken, springer sedan tillbaka och låter låten brisera. Mäktigt. ”Heroes” Försvinnande få lyckas med David Bowie-covers. Den här versionen är OK, och Chris Martin gör den dessutom förvånansvärt oengagerat. Viva la vida Rätt mycket mer glöd i den här stadiondödaren. Tillika ännu en färgexplosion. Rena barnkalaset, höll jag på att skriva… Adventure of a lifetime … om det inte hade passat ännu bättre på den här, där kulörta ballonger fyller stora delar av innerplanen. Disco-Coldplay med kvällens snyggaste gitarr. Extranummer: In my place Efter en snutt ”Amazing grace” i mörkret dyker Coldplay upp på en en tredje scen, ännu längre ut i publiken, för en befriande intim replokalsversion av den här tidiga pärlan. Don’t panic Mer replokalskänsla. Första låten från första albumet ”Parachutes”, önskad av en tjej via Instagram. God put a smile upon my face Chris Martin berättar om hur han skrev låten i Stockholm efter Coldplays första spelning här, på ”some tiny bar” (Kägelbanan var det). Han sökte en ”vintrig känsla” men i kväll är det mest värme. Amazing day Bandet tar sig tillbaka till stora scenen och levererar en rätt slätstruken ballad som mest fungerar som andhämtning… A sky full of stars … för sen öppnar sig himlen för mer ”allt är möjligt, världen är vacker”-eufori i technicolor och konfetti med U2-spjällen helöppna. Up & up Psykedeliska filmer med flygande fiskar och bilar som kör på Saturnus ringar ramar in den här lätt – lätt! – soulfärgade powerballaden som vill lämna oss med hopp: ”we’re gonna get it together somehow” sjunger Martin vid pianot. Snygg final.