Strimmor av hopp i djupt fattiga Madagaskar

ARRET OUEST, VAKINANKARATRA Hon står i dörren till sitt lerhus och väntar på ett bättre liv som aldrig kommer. Susane Ranivo har vuxit upp som föräldralös, vet inte sin ålder och lever med tolv barn i en lerhydda på savannen i Madagaskar. Maten lagas på ett fuktigt jordgolv och det finns bara två rätter. Ris och sötpotatis. Sötpotatis och ris.

– Har vi tur blir det några majskolvar. Då blir barnen glada. Det är klart att det är tufft. Men detta är vårt liv. Madagaskar är ett fattigt land, säger Susana med låg röst.

Hon visar det enda rummet i den mörka lerhyddan. Två breda sängar, några solkiga filtar och en askhög på marken i ena hörnet – där lagas maten. En rostig cykel står lutad mot jordväggen. Det är allt. Visst skulle Susana vilja ha det bättre, men hon är ändå stolt över sitt enkla hem. Det känns hedrande att hon bjuder in oss på besök.

Samtidigt är stunden i Susanas hydda en tung påminnelse om hur oerhört fattigt Madagaskar är. Detta är ett av världens absolut fattigaste länder, som trots rika naturtillgångar är fast i armod och nöd. Här lever drygt 70 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen med mindre än en dollar om dagen.

BNP per person är bara 449 dollar, vilket placerar landet i bottenligan där enbart länder som Malawi och Niger har det sämre, enligt Världsbanken. I FNs utvecklingsindex ligger Madagaskar på plats 155 av 187 länder, tätt följd av Papua New Guinea, Lesotho och Benin.

Människor här har det minst sagt knapert. Hälften av befolkningen lider av kronisk undernäring, och runt 55 procent har inte tillgång till dricksvatten. Madagaskar är också fjärde värsta landet för stunting, när barn stannar i växten för att de undernärda. Det syns runtom i landet när vi reser mellan utblottade byar.

I byn Ambatolampikely möter en grupp nyfikna flickor under den stekande afrikanska solen. Den ena berättar att hon heter Perpetue, och jag gissar att hon är runt fem år.

– Nej, jag är tolv år, säger hon med undrande blick.

Bakom den ingrodda fattigdomen och eländiga ekonomin finns flera orsaker. En försiktig tillväxt i början av 1990-talet kom av sig när korruption och politisk oro saboterade försök med ekonomiska reformer. En kupp 2009 skrämde bort investerare och turister, samtidigt som den globala finanskrisen blev ytterligare sten på börda.

Mellan 2009 och 2014 drogs allt internationellt bistånd in till Madagaskar i protest mot kuppmakaren Andry Rajoelina. Landet var då isolerat från omvärlden, vilket markant ökade armodet.

Bristen på infrastrukur, framförallt fungerande vägar, har också bidragit till landets misär. Bönder och företag kan inte transportera varor till marknader och hamnar, och det är extremt tidsödande att ta sig runt på ön. Man skumpar runt på katastrofala jordstigar i timmar för att bara köra några kilometer över savannen.

Till denna huvudvärk ska läggas att Madagaskar regelbundet drabbas av naturkatastrofer. Cykloner, översvämningar och torka ruinerar med jämna mellanrum bräcklig infrastruktur och skördar. Runt fem miljoner människor lever i områden som är extremt utsatta för naturkatastrofer.

Men förändringens vindar blåser in över det naturfagra landet, menar vissa bedömare. Sedan nye presidenten Hery Rajaonarimampianina kom till makten i januari 2014, märks en ökad stabilitet och svag uppgång i tillväxten. Under förra året ökade tillväxten med 3,3 procent, en siffra som väntas bli 3,4 procent i år, enligt Världsbanken.

Det har fått FN:s handels- och utvecklingsorgan Unctad att hoppfullt tala om inflöde av utländska direktinvesteringar till Madagaskar. ”Landet befinner sig vid en kritisk vändpunkt, och har potential att locka nya investeringar”, enligt en färsk rapport. Attraktiva sektorer är gruvor med ädelstenar och mineraler, jordbruk och textilindustri samt oljeutvinning. Turism, särskilt ekoturism på ön där världens enda lemurer finns, är en annan lovande sektor.

– Madagaskar har extraordinära möjligheter att locka utländska direktinvesteringar. Landet har rikligt med naturresurser, en ung befolkning och stora ytor med bördig jord. Men förtroendet måste återupprättas för ekonomin och mer regler krävs, säger Unctads generalsekreterare Mukhisa Kituyi.

Madagaskars industriminister Narison Rafidimanana håller med om att det finns stora möjligheter, men menar att det inte räcker med bara utländska investeringar.

– Positiva följder av direktinvesteringar är inte automatiska, särskilt när det gäller att uppnå högre levnadsstandard och FN:s utvecklingsmål, säger industrimininstern.

Här är Madagaskar rejält på efterkälken. Landet uppnådde inte ens FN:s millenniemål i år. Särskilt risigt ligger man till när det gäller barnadödlighet, utbildning och att eliminera extrem fattigdom. Det kan ta generationer.

Vägen mot ljusning är därför lång och krävande. Ute i byar som Ambatolampikely märks också en attityd att ”vi är fattiga och kommer alltid att vara fattiga”. Vid några lerhus i byn träffar jag tonåringarna Marinah och Charline som hämtar vatten i en brunn. De är barfota som alla i byn och har smutsiga kläder som trasar sönder. De berättar att de vill ha ”högst sex barn” och drömmer om en egen lerhydda. Vad vill ni göra mer, vill ni åka härifrån? frågar jag. De svarar blixtsnabbt och med förvåning i rösten.

– Nej nej, vi stannar här. Vart skulle vi ta vägen? Det här är enda livet vi känner till.