HELSINGBORG. Inget har förändrats.Låtarna är fortfarande som bostadsannonser.Ljusa, fräscha, vita – och opersonliga. Att lyssna på Sting live är precis som att surfa runt bland bostadsrättsannonser. Musiken låter som fotografierna på Hemnet ser ut. I ett perfekt ljus står några perfekt placerade möbler och försöker få lägenheter eller hus att se perfekta ut.Och Stings setlista är på sätt och vis en storsäljande mäklardröm.Här finns den obligatoriska basilikan i köket (”Englishman in New York”) som, genom sin färg och form, får bilden att se lite trivsammare ut.Här finns den lika obligatoriska skålen med plastfrukter som aldrig ruttnar (”Every breath you take”, ”Roxanne”, ”Message in a bottle”).Här finns flera och funktionella IKEA-möbler som är lätta att montera (”Fields of gold”, ”Shape of my heart”).Här finns till och med en och annan repa i golvet (ärkefåniga ”De do do do, de da da da”).Inget fäster riktigt Problemet är att väldigt få bor i lägenheter som ser ut som ”kom och köp mig”-annonser, såvida de inte heter Patrik Bateman och spelar huvudrollen i en roman av Bret Easton Ellis. Sting har mängder av utmärkta låtar, men när han framför dem i dag blir de en teflonpanna – inget fäster.Dessutom envisas den vältränade basisten med hipsterskägget att presentera sin egen motsvarighet till bostadsmarknadens mest avskydda företeelse: budgivning. Jag syftar givetvis på alla onödiga solon här.För visst får musikerna ta ordentliga promenader med sina instrument. Vissa av dem tar färjan till Helsingör, tur och retur, innan de är klara. Och när till och med fiolen får avantgarde-gnissla börjar picknickfiltarna bredvid mig att rycka mig i byxbenet och undra vad det är som pågår. Vi kommer överens om att Sting måste ha fått någon form av ”feeling”.Basisten förvaltar sin musik väl. Det är inget fel på hans yrkeskunskaper. Men jag kommer aldrig förstå poängen med livekonserter som har ett sound där alla känslor fotoretuscherats bort.
Se artikeln här:
Cred & Källa: Sting på Sofiero: Som att Hemnet-knarka
Lämna ett svar