Det är mulet nu.Fredagsmyset är inställt på obestämd tid.Winnerbäcks premiär är som att lyssna på en depression. Före konserten skrålar folk refrängen från ”Solen i ögonen” ute på parkeringen.Men den som väntar sig att få helg i huvudet och hjärtat och glaset blir snabbt förvirrade.Lars Winnerbäck hälsar sin trogna hemmapublik med att sjunga att ”han tar en halv potatis på den rikaste buffén”. Ensam med akustisk gitarr och i svartvitt scenljus.Stängda folkparkerGlaset är inte halvtomt längre. Det är bara tomt. Jag har aldrig sett honom vara lika sammanbiten och uppgiven.Bildskärmarna visar skorstenar och stängda folkparker, kranar som lastar sopor och skräp och en kristallkrona som sakta svänger fram och tillbaka i mörkret.I fjärde låten, en gastkramande version av ”Mareld” där ångesten hänger över scenen som bilan i en giljotin, spottar Winnerbäck ur sig textraden ”jag ger bara folket, vad folket vill ha”. Där finns både ett gift och betydligt fler bottnar än vad jag någonsin har hört på skiva.Konserten är som omslaget till senaste albumet ”Hosianna”. När musiken inte står i motljus har den fyra nyanser av moll.Det är en färg och ett uttryck och en hållning och en atmosfär som passar Lars Winnerbäck oväntat bra. Den ofrivillige rockhjälten uppträder med besvärad min och uppskjutna axlar. Han liknar en person som försöker stå still i sina kläder utomhus för att inte frysa.Naturligtvis innehåller konserten andra och varmare temperament också. ”Elden” är, från första meningen till sista ackordet, precis så förlösande som den alltid har varit.Och ”Söndermarken”…Här, på hemmaplan, är det som att få höra ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” i Göteborg. Eller ”Born to run” i New Jersey. Eller ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” i Eskilstuna.Publikens vrållyckaMen inte ens där lättar tungsinnet. Kanske är det därför, tack vare friktionen mellan Winnerbäcks resignerade ton och publikens vrållycka, som ”Söndermarken” nästan blir yrselframkallande stark.Men det som stannar kvar är inte glädjen och euforin och ”skolans kommunala korridorer klockan fyra i oktober” utan när ljudet skruvas ner så lågt att ingen hör vad bandet spelar i ”Hosianna”.Är det meningen att publiken ska vara tysta eller sjunga allsång? Ingen vet och många skruvar på sig.Det är mycket effektfullt.Och det är, precis som resten av konserten, deprimerande bra.
Lars Winnerbäck
Turnépremiär: Cloetta center, Linköping. Publik: 7 700 (fullsatt). Längd: 1 timme och 55 minuter. Bäst: ”Mareld” och ”Söndermarken”. Sämst: ”Jag vet inte” känns, precis som på skiva, halvfärdig. Fråga: Hur står det till, Lars?
Vi åkte aldrig ut till havet
Lika mycket svärta som i en kolteckning.
Gå med mig vart jag går
Rock som har bränts i Thåströms stålverk.
Det gick inte
En punkrockladdad halvmesyr.
Mareld
Anteckningar från ett källarhål.
Monsterteorin
Lika ödslig som sopkranen på bildskärmen.
Från kylan in i värmen
Nödvändig och varm andningspaus från inledningens mörker. Annars hade publiken börjat huttra.
Ett sällsynt exemplar
Fyra vinterdäck som rullar. Tryggt.
För dig
Lika romantisk och vemodig som när ett nöjesfält stänger för vintern.
En tätort på en slätt
En av Winnerbäcks vackraste höstpsalmer.
Min älskling har ett hjärta av snö
Bra men en smula identitetslös munspelsrock.
Vem som helst blues
Surrealistisk novell där Winnerbäck sjunger om sig själv i tredje person.
När det blåser från ditt håll
Tappar lite utan originalinspelningens körer.
Utkast till ett brev
Pianot leder tankarna till Bowie-albumet ”Aladdin sane”. Basgången är new wave.
Stort liv
Liten låt.
Elegi
Skulle kunna spelas på bröllop och begravningar.
Ingen soldat
Linköpings publik presenterar sig på allvar.
Hosianna
Effektfull avslutning. Särskilt när ljudet skruvas ner så mycket att bandet inte hörs.
Extranummer
Jag är hos dig igen
Winnerbäck sjunger, med flera kilo ironi, att han är oslagbar. Det låter som om han inte orkar resa sig igen.
Elden
”Det här är ett sorts brev som jag skrev år 2000 till min kompis Staffan på ett hotellrum i Oslo”, säger Winnerbäck. Resten kan ni.
Solen i ögonen
Gitarrerna slänger in ännu mer Prozac i konsertens käft.
Extranummer II
Söndermarken
Börjar lugnt. Men snart går Linköpings nationalsång från tandläkarväder via brudarna från Berga till… något som till och med får betongfundamenten under Cloetta center att gnola om nyponbuskar. Knäckande.
Här kan ni se Lars Winnerbäck:
Örebro i kväll, Gävle 20/10, Växjö 25/10, Helsingborg 26/10, Jönköping 27/10, Karlskrona 29/10, Kristianstad 30/10, Malmö 31/10, Göteborg 1/11, Halmstad 3/11, Luleå 6/11, Örnsköldsvik 7/11, Timrå 8/11, Trondheim 9/11, Karlstad 13/11, Oslo 15/11, Stavanger 16/11, Stockholm 22/11.
Se artikeln här:
Cred & Källa: Starkt så man får yrsel
Lämna ett svar