Så gick mjölken från kassako till kollaps

– 3, 2, 1, 0…

Först händer ingenting när ladugårdsdörren öppnas.
Sedan kliver den första kon ut i gräset, och följs snart av hela flocken. Korna hoppar och skuttar, ivrigt påhejade av 4 000 barn, mormödrar, farfäder och föräldrar som står redo med smartphones och picknickkorgar. Dessutom bevakas kosläppet av Norrtelje Tidning, som fäst en webbkamera i pannan på kon Linda.

Sedan mjölkpriset nådde en ny bottennivå i januari har LRF larmat om krisen för den svenska mjölkbranschen, vilket också uppmärksammats i flera medier under våren. Mjölkgård efter mjölkgård läggs ner, och extra tufft är det för de som har investerat de senaste åren. Många sitter med miljonlån på enskild firma, utan att kunna betala sina räkningar. Den som går i konkurs kan vara skuldsatt för livet.

Väddö gård, strax utanför Stockholm, hör till dem som hittat nya vägar när mjölkens lönsamhet sviktat. Genom att göra glass, ost och yoghurt i sitt eget mejeri får Hans och Yvonne Edlund mer pengar för mjölken. Men alla mjölkgårdar ligger inte i Sveriges mest sommarstugetäta skärgård.

Några dagar efter kosläppet på Väddö väntar Anna och Sören Magnusson fortfarande på våren i Norderåsen norr om Östersund. Från gårdsplanen har de utsikt mot Oviksfjällen, åtta mil bort fågelvägen. I ladugården ska mjölkningen just börja.

– Nu så tjejerna, är det bara att komma in.

Anna Magnusson manar på korna, som sävligt kliver in i mjölkningsbåsen och börjar mumsa kraftfoder. Åtta kor kan mjölkas åt gången, och alla har de sina egenheter.

– Jag känner igen kon på kroppen. Vissa är kittliga och någon ska prompt stå på ena sidan när hon mjölkas, säger Anna.

Runt halsen bär varje ko ett datachip, som registrerar hur mycket hon rör sig, äter och mjölkar.

– 6,7 liter bara, konstaterar Anna med blicken på displayen bredvid en av korna.

– Hon brukar ligga på 11–12 liter på kvällen, men ibland kan det vara så att de mjölkar mindre. Då blir jag stressad.

Räkningarna blir inte färre bara för att korna råkar mjölka sämre. Och med det rekordlåga mjölkpriset är gårdens ekonomi redan ansträngd.

– Det ligger här, säger Anna och måttar med handen strax under nästippen. Vi går inte minus, men det finns ingenting över. På sikt vet vi inte vad vi ska göra.

Egentligen har hon tröttnat. På att mjölka morgon och kväll, men också på att överhuvudtaget driva gården. Förr om somrarna kunde de köra hö till klockan två på natten. I dag är de 62 år och åldern känns.

– Man är trött i kroppen och måste sova mer. Jag har också ett sug efter att göra andra saker. Engagera mig mer i samhället, träffa barn och barnbarn lite oftare.

Om det gick skulle hon sälja imorgon. Men de köpare som mot förmodan är spekulanter på en jämtländsk gård mitt i krisen får inga lån. Driftkalkylen går helt enkelt inte ihop. Samtidigt växer stressen över räkningar som måste skjutas upp och investeringar som de inte har råd till.

Anna är rädd att bli fast på gården.

– Jag tänker varje dag på hur det ska gå. Vi är så mentalt less.

När Anna och Sören den 1 maj 1985 flyttade till Norderåsen med en ettårig dotter, en åttaårig son och sju dräktiga kvigor såg de fram emot ett liv som bönder.

– Vi ville bo på landet, vara våra egna. Och då var det mjölk som gällde om man skulle tjäna pengar, säger Anna.

Fyra kronor per liter mjölk fick de då. I dag får de 2,80. Men kostnaderna för kraftfoder, diesel och personal har stigit och mjölkbondens kalkyl krackelerat.

Vad var det som hände? Ett svar är att staten slutade hålla bönderna under armarna. Sedan 30-talets kohandel mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet hade tullar skyddat svenska bönder från konkurrens. Dessutom garanterade staten ett lägsta pris för mjölken.

På 80-talet blåste nyliberala vindar. Jordbruket skulle avregleras, bestämde en enig riksdag 1990. Men när Sverige fem år senare gick med i EU kom avregleringen av sig. De svenska bönderna gjorde då entré på en marknad som också var reglerad, men uppmuntrade till konkurrens inom unionen.

En mjölkgård kräver stora investeringar i maskiner och djur, vilket gör bönderna beroende av en köpare som lovar att hämta all mjölk innan den surnar. En sådan pålitlig köpare får man om man tillsammans äger en mejeriförening.

För Anna och Sören Magnusson var Arla företaget att lita på 2011, när Milko som de tidigare levererat till krisade. När Arlas mjölkbilar rullade in på Norderåsen gjorde gårdens mjölk också debut på världsmarknaden.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bry mig om hur mycket mjölk kineserna vill ha, säger Anna.

Arla är ett av världens tio största mejeriföretag och exporterar ost, mjölkpulver och vassle till hela världen. En snabbt svängande världsmarknad påverkar nu hur mycket pengar svenska bönder får in på kontot.

För lantbrukarna har det varit svårt att anpassa sig till förändringen. Bönder som tidigare mest haft djur, väder och skörd att tänka på får i dag hantera såväl affärsstrategier som personalansvar. Harald Svensson, chefsekonom på Jordbruksverket, menar att bönderna behöver hjälp att bli bättre företagare.

– Lantbruksföretagarna måste också bli mer av entreprenörer. Det handlar inte bara om att producera mjölk utan också om kontroll och utveckling av företaget, säger han.

I en av Norderåsens hagar går några brunstiga kvigor tillsammans med gårdens nyinköpta tjur.

– Det finns en tanke med den här grabben, säger Anna.

Tjuren är av en köttras och tanken är att på sikt kunna ställa om till köttproduktion. Kött betalar sig bättre än mjölk så förhoppningsvis kan en sådan gård vara lättare att sälja.

– Vi kan inte hålla på hur länge som helst. Vi måste ha en plan, säger Anna.

Norderåsen har kallats “Jämtlands stora jordbruksby”, och när Anna och Sören kom hit fanns här fem mjölkgårdar. I dag finns bara två.

Utvecklingen ser likadan ut i hela landet. Mellan 1990 och 2013 försvann åtta av tio mjölkgårdar, en minskning med över 21 000 mjölkbönder. Små och medelstora lantbruksföretag försvinner, kvar blir större gårdar med fler kor och mer mark.

Bland de som slutar med mjölken kommer en del skaffa köttkor i stället, tror Anna Magnusson. Andra gårdar kommer helt enkelt att växa igen.

– Vi arrenderar 70 hektar mark som ägarna inte har använt på många år. Den marken skulle ingen bruka om vi la ner.

En bit bort från tjuren och kvigorna går gårdens ungdjur som råmar när Anna kommer gående. De hoppas på mer mat, men får nöja sig med ensilaget som redan finns i hagen. Än har våren inte kommit långt nog för att korna ska få gå ut och beta, så de får ge sig till tåls ett tag till.

I dag är svenska kor ensamma i världen om laglig rätt till sommarbete. Två månader i norra Sverige, fyra längst i söder. Men beteskravet kostar för mycket, finns det bönder som tycker. Kor som betar mjölkar nämligen mindre än de som stannar inne och äter kraftfoder. Dessutom kan logistiken bli svår när en stor besättning kor ska fösas fram och tillbaka mellan betet och ladugården.

Organisationen Sveriges mjölkbönder vill att det ska bli frivilligt att släppa ut korna.

– En lag kan du aldrig ta ut något extra pris för. Jag är inte emot att kor betar, men det måste vara upp till konsumenten att köpa betesmjölk, säger ordförande Stefan Gård.

Den stora lantbrukarorganisationen LRF uttrycker sig mer försiktigt om beteskravet och pratar mest om att förenkla administrationen. Frågan är känslig. En lag som Astrid Lindgren fick i 80-årspresent ruckar man inte på så lätt.

Naturskyddsföreningen pekar gärna på betets positiva effekter. Kor som betar haltar mindre och lever längre.

– Att ta bort beteskravet vore att såga av den gren vi sitter på. Konsumenterna vill ha livsmedel som är producerade på ett schysst sätt. Om vi inte håller fast vid de värdena, varför ska vi då köpa svenskt? säger Naturskyddsföreningens Emelie Hansson.

De betande djuren är också de som håller det svenska landskapet öppet. Om korna försvinner kan det bli slutet för nattviol, backsippa och mandelblom. Många omsjungna svenska blommor behöver öppna hagar för att överleva.

Men att svenska bönder har högre kostnader än sina utländska konkurrenter är ett faktum. När Stefan Gård våndas över räkningarna jämför han med Ikea.

– Kamprad tillverkar i lågkostnadsländer och säljer i högkostnadsländer. För oss är det tvärtom. Det håller inte.

Därför vill han också släppa in billigt, genmodifierat foder i de svenska ladugårdarna. Formellt finns inga hinder. Lagen förbjuder inte att svenska kor äter GMO-foder, och LRF:s branschregler tillåter det också sedan ett drygt halvår tillbaka. Men än så länge har mejerierna sagt nej. Konsumenterna skulle slå bakut, tror man.

Stefan Gård påpekar att svenskarna redan köper importerade mejeriprodukter från danska och tyska kor som äter GMO-foder.

– Ska vi konkurrera på en världsmarknad ska det vara lika villkor, säger han.

Också Anna Magnusson vill jämna ut konkurrensen, och tycker att bönderna borde kompenseras betydligt mer för det GMO-fria fodret. För genmodifierat foder är inget för henne. Hennes kor äter raps och annat foder från svenska åkrar. Så ska det förbli, hoppas hon. Jätteföretaget Monsantos affärsmetoder upprör henne.

Monsantos ogräsmedel sprutas i mängder över de latinamerikanska sojaodlingar där mycket av Europas djurfoder skördas. Efterhand utvecklas resistens mot bekämpningsmedlen och man får ta till ännu kraftfullare varianter. Nu används till exempel parakvat, ett medel så giftigt att en tesked kan döda en människa.

– Det är skrämmande. Så länge multinationella bolag kontrollerar GMO-grödorna måste vi hålla emot, säger Anna Magnusson.

Att anpassa sig till konkurrenterna och lätta på reglerna, som Stefan Gård vill, är en väg framåt. En annan är att förmå konsumenterna att köpa svenskt.

Vid kohagen på Väddö sitter Emmy Andersson med sin ettåriga dotter Saga. För henne är det viktigt att mjölken hon lägger upp på kassabandet kommer från svenska gårdar. Inte minst för att korna får vara ute och beta.

– Det är tufft att vara mjölkko i dag. De lever inte länge och då ska de ha det så bra som möjligt under tiden, säger Emmy Andersson.

Köttbranschen har redan lyckats slå mynt av svenskt djurskydd. Försäljningen av svenskt kött ökade under 2014 och importen gick ner. Bilden av att köttproduktionen i Sverige är sundare än i de flesta andra länder har satt sig hos konsumenterna.

Kan mjölken göra samma resa? Många hoppas det. Arla har börjat märka de produkter som görs på svensk mjölk med en blågul mjölkkanna. Och när landsbygdsministern i maj presenterade en handlingsplan mot mjölkkrisen fanns planer på en gemensam ursprungsmärkning av mejeriprodukter.

Middagen är avklarad i Norderåsen. Anna Magnusson sätter fötterna i stövlarna för att gå ner till ladugården. Korna väntar, oavsett handlingsplaner och världsmarknadspriser. Det är mjölkdags igen.

– Vad hjälper det att tappa modet? Vi måste ut och jobba. Sköter man inte skörden och djuren, så har man ingenting kvar.

Fortsätt läsa:

Cred & Källa: Så gick mjölken från kassako till kollaps