The promise
Springsteen börjar ensam vid flygeln med en för fansen, den länge outgivna rariteten från ”Darkness on the edge of town”-eran, som är ett slags fortsättning på ”Thunder road”. Sorgset, melankoliskt och starkt.
Badlands
Bandet kommer in för mer ”Darkness…” men med ett helt annat temperament. Den här har han öppnat med förr, och som alltid gör den jobbet. Publiken fotbollskörar i det klassiska breaket och konserten är sannerligen i rullning.
Out in the street
”Put on your best dress, baby…” Kvällens första ”The river”-låt är det kanske bästa stycket ”veckan är över”-rock’n’roll som någonsin har skrivits. Och sällan lika sjudande som på Ullevi. Vajande armar och mer allsång.
The ties that bind
Mer ”The river”. Den här hörde vi Springsteen repa en lång stund tidigare på dagen, vilket verkar ha lönat sig. Laddad version.
Sherry darling
Klubbromantisk Asbury Park-rock från ”The river”. Uppsluppet och kul, Bruce, Patti Scialfa och Steve Van Zandt håller om varandra och sjunger i samma mikrofon.
My lucky day
Påfallande nivåskillnad på de inledande fem klassikerna och den här rakrockande transportsträckan från ”Working on a dream”.
Wrecking ball
Mer sentida Springsteen och mer märg i den här, även om sångaren verkar slita lite med en förkyld hals. Den verkliga attacken i rösten saknas i den här ilskna folkrockaren.
Spirit in the night
”Can you feel the spiiirit?” Den gospeljazziga storyn om Crazy Janey, Wild Billy, Hazy Davy och Killer Joe känns alltid som en egen liten show i showen när den dyker upp i setlistan. Så också här. Groovy stuff. Och pastor Bruce lyckas vråla bort rosslet ur halsen.
Save my love
Ännu en alldeles för sällan hörd klenod från boxen ”The promise: the Darkness on the edge of town story”. Klockspel och saxofoner och en underbart vemodslycklig melodi.
Hungry heart
Allsång på Ullevi. E Streets bands egen Sanna Nielsen, alltså Bruce, leder kören långt ute i publikhavet. Fest och gamman, vajande händer och långt, lödigt saxsolo av Jake Clemons.
My city of ruins
Soulballaden som skrevs om Asbury Park, New Jersey men blev ett anthem som skänkte hopp och nytt mod till Amerika efter 11 september-attackerna. Dagen efter brexit fungerar den likadant. Professor Roy Bittan får välförtjänta jazzaplåder för pianosolot.
You can look (but you better not touch)
Ramalamaramaloo. Bruce och Steve Van Zandt rockar runt micken som vore de tonåringar på klubben The Stone Pony igen. Den här rökaren gillar de…
Death to my hometown
… liksom det här irländska skrålet. Förmodligen 78 gånger roligare att spela än att lyssna på.
My hometown
Dessbättre följs den av en annan låt på liknande tema. En av Springsteens mest vemodiga ballader, i det vackra arrangemanget vi hört på senare år. Att regnet börjar falla matchar stämningen perfekt.
Johnny 99
Kvällens första bilåkarrökare. Stadig pub’n’roll där Bruce skickar runt solot bland medlemmarna och Jake Clemons gör förtjänstfulla insatser på både sax och koklocka. Fantastisk final som lånar hej vilt från Little Richards ”Lucille”.
Youngstown
Tung bandversion av en episk folksång som jag föredrar i den mer nedtonade studioversionen. Men Nils Lofgrens solo är trollbindande bra.
Murder incorporated
Efter terrorattacken i Orlando kan jag förstå varför den får plats i setet. Musikaliskt är det ju emellertid tyvärr rätt trist, brölig betongrock.
The river
Ingen svensk Springsteen-konsert är komplett utan balladen om drömmar, illusioner och vardagens villkor. Ovanligt nedtonad och känslig i kväll.
American skin (41 shots)
Springsteen ger sin politiska sida mycket utrymme i kväll. Den här sanna, återhållet ilskna berättelsen om polisbrutalitet och rasism blir ett fint andningshål av eftertanke. ”You can get killed just for living in your American skin”.
The promised land
Rockhistoriens mest förlösande munspelsintro. I kväll exploderar det i skyn över Gbg, för att fritt travestera en annan Ullevi-kung. En av Springsteens största stunder, i en ovanligt märgfull leverans.
Working on the highway
Ute på vägen igen. Bredbent, dielseldoftande tjo och tjim som kul förströelse i väntan på finalracet. Handklapps-SM i publiken.
Darlington county
Och ännu en dunk bilboogie från ”Born in the USA”, mer högoktanig och med ”Honky tonk women”-riff för extra oljig känsla. Shalala så det räcker och blir över. Nils Lofgren får sjunga en vers och Springsteen myser med kvällens bredaste leende.
Waitin’ on a sunny day
Regnet faller men publiken jagar bort det med vajande armar och kvällens mest öronbedövande allsång. En liten kille får komma upp och sjunga och Bruce är verkligen Dr Feelgood.
I’m on fire
Mycket ”Born in the USA” i kväll. Brunstig ballad sjungen med små bokstäver.
Drive all night
Torka tårarna, baby. Allt kommer att bli bra. Springsteens allra finaste ballad var oerhörd redan i Barcelona men frågan är om jag någonsin har hört den vackrare och mer innerlig än i kvällens utdragna, sobert sordinerade leverans. När Bruce visar och Jake blåser försiktigt i saxen blir jag alldeles tjock i halsen.
Tunnel of love
Springsteen borde alltid spela mer från ”Tunnel of love”. Titellåten från hans stora album om vuxen kärlek seglar i väg med en sober elegans som bara har blivit starkare med åren. Lofgren glänser åter på gitarr.
Shackled and drawn
Ett coolt Bo Diddley-riffande intro mynnar tyvärr ut i ännu ett sånt där stycke irländsk frejdighet. Knappast min favoritsida av den här mannens artisteri, om vi säger så. Men publiken tjoar för glatta livet.
Because the night
Jag hör ju till dem som tycker att Bruce aldrig kommer i närheten av Patti Smith här, men som Ullevi-publiken lyfter den. Och Nils Lofgrens snurra på stället-solo är pur gitarreufori.
The rising
Nu är publiken så på tårna att även den här jämförelsevis lite endimensionella rockaren får oväntat lätta fötter. Närmast… brutal fotbollsläktarstämning.
Land of hope and dreams
En av Springsteens allra finaste låtar i ”modern tid” är inte bara ett episkt och dramaturgiskt mästerstycke. När han knyter ihop den med Curtis Mayfields ”People get ready” ringar den som få låtar i katalogen in vem den här killen är, vad han står för och kommer ifrån.
Born in the USA
Det känns som Springsteens kanske mest missförstådda låt under den här turnén fått förnyad glöd av det rådande politiska läget i USA. Ovanligt dedikerad och förbannad i kväll. Max Weinberg får mullra med trummorna framför ett hav av flimrande fingrar.
Born to run
Tänker alltid att jag måste försöka lägga band på mig här. Man kan ju inte sitta på pressläktaren och höja näven och vråla ”IN AN EVERLASTING KISS!!”. Men det misslyckas förstås kapitalt, i kväll också.
Seven nights to rock
Jag vet väldigt lite om rockabillyartisten Moon Mullican från Polk County, Texas men jag är honom evigt tacksam för att han gav Springsteen chans att sätta eld på Ullevi på den här i kväll. Satan i gatan vilken rock’n’rollbomb. Den här måste han köra på måndag också.
Dancing in the dark
Överlycklig tjej får komma upp och dansa med Springsteen? Check. Överlycklig kille får komma upp och dansa med Soozie Tyrell? Check. Överlycklig kvinna får komma upp och dansa med Jake Clemons och spela gitarr och ta selfie med Bruce? Check. Publiken går bananas? Jajamen.
Tenth Avenue freeze-out
Bildcollaget som hyllar Clarence Clemons har varit med på några turnévändor nu men är en del av showen man inte vill vara utan. Tårarna trängs med ett leende i ansiktet när en soulrusig Springsteen sjunger om hur Big Man kom med i bandet.
Shout
Isley Brothers gamla genombrottshit från 1959 är en soulbomb monumentale redan i original. Men på den här turnén har E Street band upptäck en extra dimension av eufori, framjagad av taktbyten och omstart på omstart på omstart. Omtumlande bra.
Bobby Jean
En av de mest drabbande sånger om vänskap som någonsin skrivits, och en lika smakfull som vacker sorti för E Street band i kväll.
Thunder road
Bruce är ensam kvar på scen, hänger på sig den akustiska gitarren, plockar några toner, flämtar lite i munspelet och börjar sjunga: ”The screendoor slams…”. Sedan hjälper publiken till med resten. Mäktigt i sin enkelhet.
Se mer här:
Cred & Källa: Så bra var Bruces spelning på Ullevi
Lämna ett svar