Igår fick jag ett brev ifrån ”migrationsverket” men det visade sig vara en inbjudan till en filmvisning.”göm den för era hjärtsjuka” skrev jag på min twitter för att jag tror/vet att brevet kan innebära trauma för en del familjemedlemmar som inte kan utläsa att det rör sig om en film inbjudan – i första taget.Alla i vårt land talar inte perfekt svenska och brevet kom i ett myndighetskuvert och såg väldigt autentiskt ut, det var först i nedre delen av brevet som det bl.a framkom att det inte är en ”originalhandling” – också för många ett otydligt ord har jag fått lära mig nu.. Regissören vill att vi ska göra våra röster hörda och desperationen ifrån deras sida är påtaglig och öm, jag förstår. Jag ger efter och skriver nu för att fila ner kanterna på min kritik emot brevet. Men den består, för jag och t.ex Nabila Abdul Fattah och några till som var med på den listan av inbjudna gör våra röster hörda kring dessa frågor redan, men alla på vårt eget sätt. Vi är ingen homogen grupp som måste verka och vara/höras på exakt samma sätt.Jag har frågat mig hur man under en svindlande stund överhuvudtaget kan tro på ett sådant brev, men i ett ögonblick är allt möjligt, speciellt om man upplevt en liknande situation förut och håller ett liknande brev i sitt hand, igen, där det står svart på vitt, att man inte får finnas. När man väl fått sina ”papper” som papperslös vill man aldrig ha brev ifrån Migrationsverket igen.Men för att lyfta blicken lite så tycker jag att denna incident säger mig något mer, den säger mig hur nära alla erfarenheter egentligen sitter och hur sårbara vi är. Men får vi vara fragila, sårbara, ömma och sårade? Vad är det för frihet man köpslagit som kan raseras av ett litet brev och sänka en under marken på ett ögonblick? Vad är det för känslor som inte tål ett endaste litet brev. Hur svag får man vara egentligen? Så fort man landat ska man upp och slåss och flyga igen? ja det ska man, det är sådana vi är och varit i min familj. Mina föräldrar offrade sina liv för andra, de kämpade fram till den dagen då min mamma på sin sjuksäng sa ”Laleh, du måste åtminstone få njuta av livet lite mer än vi fick, snälla ta det lugnt”. Ta det lugnt, var hennes ord. Man kan göra allt, både och, lovade jag henne och läste texten ur En stund på Jorden. Skulle jag inte ha reagerat negativt på brevet och låtit det flyga förbi mig? tagit det, skulle jag ha accepterat att man får kompromissa med våra känslor, skulle jag ha hukat mig i en slags tacksamhets-gest, i min skyldighet och tacksamhet som ex papperslös? känt skyldighet inför en god sak och bugat för deras aktion. Varför inte, ja! Ja! jag gör detta, men mitt ”ja” har en eftersmak måste jag erkänna. En underlig eftersmak av orättvisa som jag inte kan formulera riktigt. Funderat hela dagen och natten om mitt ”ja” och undertiden jag funderar strömmar orden ut och så sitter jag där igen och sträcket ut mina armar emot min samtid och skriver det här.. Den vilan som jag lovade mamma att jag skulle unna mig själv då och då är bortblåst för tillfället, den där stunden vid sjuksängen är inte lika viktig som världen och det där löftet om att åtminstone jag skulle ta det lugnt blev en vit lögn. Jag skriver igen och sträcker ut mina armar emot digJag skriver sånger och texter, jag ängar mitt liv åt det, gör min ”röst hörd”. Slaget för mjukheten människor emellan fortsätter, men inte alltid i from av flaggor eller debattinlägg eller brev, utan den kan komma i andra former ibland, i from av toner och musik, det jag kan bäst. Låt mig få ägna mig åt det jag kan bäst och provocera inte in mig in i andra forum där jag blir handfallen och inte kommer orka stå på egna ben. Jag har mina ben, mina förutsättningar och jag har mitt eget sätt och min sårbarhet. Du kanske glömt att jag har köpslagit min frihet och betalat ett dyrt pris för den, ett pris för att slippa få min existens ifrågasatt, igen. Jag kan själv bestämma hur jag vill göra min röst hörd.med den eviga skulden och tacksamheten, Laleh
Fortsätt att läsa här:
Cred & Källa: Regissören ber om ursäkt efter utvisningskuppen
Lämna ett svar