Foto: Alexander Tillheden/RockfotoPeter Doherty tittar under lugg och munspel. KONSERT Den till slut genomförda konserten med Peter Doherty påminner om The Pogues på efterfest. Spelningen saknar både karta och kompass.Den är en organisk varelse som går dit ögonblicket tar den. ++++Peter DohertyPlats: Vasateatern, Stockholm. Publik: 900 (utsålt). Längd: 1 timme och 39 minuter. Bäst: ”Albion”. Sämst: Väl löst i sömmarna mot slutet. Det har inte alltid varit lika rafflande som The Libertines snorvalpiga show på Kägelbanan i Stockholm 2003 eller Babyshambles elektriska spelning på Vega i Köpenhamn 2006. Men det har aldrig varit trist. Trist har man sällan i Peter Dohertys sällskap. Det gäller även i kväll, när jag ser mina tjugus hjälte för sjätte gången. Doherty är nu 39 och åren har inte varit snälla mot honom. Eller är det han som inte varit snäll mot åren. Så sent som förra sommaren hittades Doherty med heroin i sin bil, på roadtrip genom Italien.Trots den personliga tragedi som är Dohertys kroniska missbruk, har jag alltid envisats med att prata mer om poeten och popmusikern Doherty. För hans konstnärliga gärning lyser faktiskt starkare än skandalrubrikerna.Efter en inställd konsert och ersatta ersättningsdatum(!) står han till slut på Vasateatern med senaste soloalbumet ”Hamburg demonstrations” i vintagekofferten. Den nostalgiska scenen passar honom perfekt. För Peter Doherty har ju ingenting som helst att göra med samtida popmusik. Han har alltid levt i sin egen tid.Som soloartist har han över två sporadiska album hittat hem som charmig hommage till Alan Price på soundtracket till Lindsay Andersons svarta dramakomedi ”O lucky man!”, ett av Dohertys favoritalbum. Filmen om den hattprydde romantikern Mick Travis – en inledningsvis optimistisk handelsresande i kaffe som för varje scen får sin oskuldsfulla livssyn prövad – påminner starkt om Peter Dohertys persona. Publiken på Vasateatern känner sin artist. Vid utsatt speltid är det bara halvfullt i lokalen. Min punktlighet känns naiv. Men blott 19 minuter försenad vinglar Peter in på scenen. I svart kostym, halvlångt stripigt hår, plockar han upp ett munspel ur fickan, blåser lite i det och får Bob Dylan att framstå som virtuos.Charmen med Peter Doherty på scen – ja, med hela hans artisteri sedan The Libertines första, stapplande steg – har alltid varit balansen mellan katastrof och magi. En konsert med Peter Doherty är motsatsen till vår välrepeterade ”Idol”-samtid. Man vet aldrig vart den ska ta vägen.Jag tänker framförallt på partiet som inleds med att Pete slarvar bort sin hatt och dansar kosackdans till fiol. En man med stort rött skägg kommer upp ur publiken och gör en rundspark mot den nyss återfunna hatten. Hatt åter förlorad.Mellan dessa charader får vi emellertid strålande versioner av ”Last of the English roses”, ”Kolly Kibber” och ”You’re my Waterloo”. Låtarna får ofta en folkrockig inramning med fiol och banjo. Doherty är lika delar brittiskt artig som punkigt lynnig. Med snustorr humor har han publik som få. Svarar på minsta anrop. Spontanspelar en liten snutt av The Libertines ”What Katie did” efter att publiken sjungit introt innan han snäser: ”For those who came to see The Libertines – there’s the door! What’s goodbye in Swedish?”I bland hamnar Pete och publiken i perfekt samklang med varandra. Som i ”Albion” – en av Dohertys vackraste låtar. Publiken sjunger den som sista rundan på puben, med takljuset tänt, kompade av huvudpersonen. Mot slutet blir konserten väldigt lös i sömmarna, även med Dohertys mått mätt. Han jammar outtröttligt med sin violinist, i stället för att spela hitsen ”Fuck forever” och ”Killamangiro”, som tidigare under turnén. Just som vi är på väg att ge upp sjunger Pete Lou Reeds ”Ride into the sun” så fint han bara kan och spränger in en viss, ikonisk textrad från Oasis ”Don’t look back in anger”. ”Please don’t put your life in the hands of a rock’n’roll band who’ll throw it all away”. Pete Doherty gör en andra konsert på Vasateatern i kväll. LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR! 1. I don’t love anyone (but you’re not just anyone) 2. Last of the English roses 3. Kolly Kibber 4. You’re my waterloo 5. The whole world is our playground 6. Shore leave 7. Weed smoker’s dream 8. Hooligans on E 9. Down for the outing 10. Sally Brown 11. Hell to pay at the gates of heaven 12. All at sea 13. The travelling tinker 14. Who’s been having you over 15. The lamentable ballad of Gascony 16. What Katie did 17. Albion 18. Hired gun Extranummer: 19. Arcady 20. Ride into the sunLÄS MER Droger, bitattacker och sexism – här är festivalskandalerna vi minns 02:53LÄS OCKSÅPete Doherty – toppen av världen eller botten av kanalenLÄS OCKSÅVeckans spellista: Peter Dohertys tjusigaste stunderLÄS OCKSÅPeter Doherty skjuter upp Sverigespelningar17 mars 2018 00:50
Läs mer här:
Cred & Källa: Peter Doherty – som The Pogues på efterfest
Lämna ett svar