NICE. Sades musik åldras inte. Den är och förblir övernaturligt vacker. Vissa arbetar långsammare än andra. Numera släpper Sade en skiva per decennium. Och eventuella konserter är om möjligt ännu mer sällsynta. Gruppen har inte turnerat i Europa på 17 år. Själv har jag velat se dem sen början av 90-talet, utan att lyckas. Därför blir minsta lilla livstecken en händelse. Genom att hålla en låg profil har Sade odlat och bevarat en mystik som andra artister saknar. De har aldrig blivit uttjatade och sönderanalyserade, trots att vi lever i en ständigt uppkopplad tid där allt och lite till är tillgängligt dygnet runt. Coolt och elegant En konsert får mig sällan att rysa av förväntningar längre. Kalla det gärna för en yrkesskada. Men när ljuset slocknar i den kvava konsertarenan Palais Nikaia måste jag hålla lite hårdare i min Iphone. Och det går ett sus genom den välparfymerade franska publiken när bandets hemliga sångerska och frontfigur Sade Adu marscherar upp genom scengolvet i inledande ”Soldier of love”. Som om ingen trodde att hon fanns på riktigt. Med få undantag, som multiinstrumentalisten Stuart Matthewmans hårdrocksolo i slutet av ”Skin”, gör Sade en konsert som in i minsta detalj fångar studioalbumens sofistikerade stämningar. Det är ett två timmar långt slow jam som kan beskrivas som själva motsatsen till arenarock. Musiken och volymen är anpassad för små jazzklubbar med dämpad belysning. Eller nattradion. Här finns inga urladdningar som riskerar att skrynkla till pressvecken på musikernas kostymer. Den unika blandningen av jazz, soul, reggae och blues lossar aldrig på manschetterna eller knyter upp slipsen. Den är lika sublim, cool och elegant som en perfekt rökring. Mörk blueskärna Visst känns det som att Sade har fotokopierat vissa nummer direkt från albumen. Och visst känns några låtar som välregisserade musikvideor, speciellt när gruppen uppträder bakom genomskinliga draperier. Men musikens blueskärna är lika mörk, laddad och ursprunglig som Howlin’ Wolf . Och när Stuart Matthewmans saxofon möter Sade Adus fantastiska röst i mästerverket ”Is it a crime” får publiken höra mer dynamik och dramatik än Nirvana. Och ”By your side” är fortfarande 2000-talets varmaste gospel. Bara den är värd 17 års väntan.
Se artikeln här:
Övernaturligt vackert
Lämna ett svar