Det är bara fyra år sedan det amerikanska försvaret publicerade en rapport om oljetoppen, eller Peak Oil som det kallas, som syftar på den dag när det inte längre går att öka oljeproduktionen. Då varnades det för att efterfrågan på olja kan vara 10 miljoner fat högre per dag än vad som kan produceras 2015.
Men i stället för att oljepriset fortsatte att stiga rasade det – från 114 dollar per fat sommaren 2014 till lite drygt 50 dollar per fat för Nordsjöolja i dag. Avgörande för prisraset var oljekartellen Opecs beslut att inte sänka medlemsländernas produktion.
Överskottet på olja är inte särskilt stort. Världen konsumerar 92 miljoner fat per dag och överproduktionen uppskattas till drygt en miljon fat per dag. Så hade det inte varit smartare av Saudiarabien att inte motsätta sig en begränsning av produktionen vid senaste Opec-mötet för att därmed hålla priset uppe?
Det finns ingen öppen debatt om oljepolitiken i landet, men i september publicerade miljardären prins al-Waleed bin Talal överraskande ett öppet brev riktat till regeringen och oljeminister Ali al-Naimi. Allt sedan denne tonat ned effekterna av att oljepriset börjat falla. Då låg priset fortfarande på 90 dollar per fat.
I brevet påpekade prinsen att Saudiarabien behöver ett oljepris på 80–90 dollar per fat för att statsbudgeten för 2014 ska gå i balans. Han beskrev oljeminister Ali al-Naimis kommentarer som oacceptabla, eftersom de ger fel information till dem som styr kungariket och till dess medborgare.
Prins al-Waleed bin Talal är brorson till kung Abdullah, som styr landet, och den 26:e rikaste mannen i världen. Oljeministern Ali al-Naimi förnekar emellertid att det finns några politiska motiv bakom Saudiarabiens oljepolitik. Det handlar bara om att försvara marknadsandelarna under det som är en normal konjunkturcykel för oljepriset.
Oberoende av vilka motiven är får emellertid Saudiarabiens agerande konsekvenser. Rysslands president Vladimir Putin har redan skrotat planerna på att bygga en ny gasledning till södra Europa genom Turkiet och Bulgarien. Gasledningen skulle kosta 40 miljarder dollar att bygga, pengar som Ryssland nu har svårt att få fram. I stället vänder sig Ryssland till Kina, som man i maj 2014 ingick ett avtal med om att bygga en gasledning till Kina från Sibirien. 38 miljarder kubikmeter naturgas ska exporteras under 30 år. Med dagens priser skulle avtalet vara värt 400 miljarder dollar. Som jämförelse exporterar Ryssland 160 miljarder kubikmeter gas till Europa per år.
Även i USA kan oljeprisfallet leda till att en rörledning inte byggs. Den planerade och omdebatterade Keystone XL-ledningen från västra Kanada ska gå till Nebraska, där den ska kopplas samman med existerande rörledningar till raffinaderierna och exporthamnarna i Louisiana och Texas.
Efter mellanårsvalen i USA har republikanerna, som är för rörledningen, en majoritet i senaten. Men president Barack Obama har hotat att lägga ett veto mot rörledningen, som beräknas kosta 8 miljarder dollar och som ska kunna flytta 830 000 fat olja per dag.
Den världsbild som hittills dominerat är att 80 procent av oljereserverna finns hos medlemsländerna i Opec och att 65 procent av dessa reserver ligger i Mellanöstern. Men reserver är inget absolut mått, utan bara vad som bedöms tekniskt möjligt att få upp till dagens priser. När oljepriset var över 100 dollar per fat justerades reserverna för både Venezuela och Kanada upp kraftigt.
I USA, vars beroende av olja från Mellanöstern i dag är lägre än det varit på 30 år, har samtidigt skifferolja och skiffergas blivit stort. Skälet är att landet har regler som gör att jordägaren också har rätt till det som hittas under jorden. I andra länder tillfaller det staten. Den främsta konsekvensen av den nya situationen på oljemarknaden är att förhållandet mellan USA och Saudiarabien förändras dramatiskt. Det är inte längre den största kunden och den största producenten som finner varandra, utan de två länderna har blivit konkurrenter.
Se artikeln här:
Cred & Källa: Opec-länder tappar 375 miljarder dollar i år
Lämna ett svar