Nunstedt: Det är två timmar vi aldrig får tillbaka

KIEV. Ja, ni såg ju själva.
Om ni orkade hålla ögonen öppna efter Robin Bengtssons framträdande vill säga.
Sverige är vidare.
Resten var – inget vidare.Det fanns en tid då en semifinal i Eurovision var förenad med viss spänning.
Jag ska inte påstå att jag längtar tillbaka till den tiden, men det här var ju faktiskt aldrig spännande.
Det är förstås fullt möjligt att Robin Bengtsson inte ”vann” sin semifinal. Men att han skulle få färre röster än tio andra länder fanns aldrig på Europakartan.
Han har haft typ tidernas struligaste uppladdning, med en medhörning som tvingade honom att sjunga om sitt nummer två gånger under måndagen och ett rullband som skrämselhackade några timmar innan semifinalen – så att han åter fick sjunga om på nytt. Inget av det där spelade förstås någon roll när kamerorna slogs på.
Avancemanget var en promenad i parken. En liten spatsertur på rullbandet.
Det var också – trots att han fortfarande inte satt sitt nummer perfekt en enda gång i Kiev – en uppvisning i catchy Eurovisionprofessionalism under en sändning som i övrigt stal dyrbar tid av tittarnas liv. Två timmar vi aldrig kommer att få tillbaka, fyllda med ballader, ballader och åter ballader.
Med en trio gastande trähattar till programledarsnubbar som underströk vilket förnämligt jobb Petra Mede och Måns Zelmerlöw genomförde när Sverige stod som värd för spektaklet i fjol.
Med ett öppningsnummer så actionfattigt att det måste ha varit ett beställningsjobb från Uefa (det spelades ju Champions League-fotboll på en kanal några knapptryck bort).

Med ett par påminnelser om vilken tråkig vinnare Europa lyckades enas kring i fjol. Jamalas sega framträdanden inför kungörandet av resultatet var inte direkt tändvätska efter att öronen matats med fjorton Eurovision-tryckare.
Sömnpillerfaktorn är inget herr Bengtsson kommer att ligga sömnlös över dock.
Han satte nicken. Han signalerade att allt var ”finemang”.
Nu har ”I can’t go on” häng på toppstriden på lördag. I finalen finns en svajig favorit, Italien, och fyra fem uppstickare.
Utmanaren med den starkaste formkurvan heter i skrivande stund dock inte Sverige.
Om det internationella bifallet i det alldeles för insnöade pressrummet är en riktvisare – det händer förbluffande ofta – är det snarare en lagom quirky portugis med en vaggvisa som låter som Benjamin Syrsa på valium som skräller i finalen.
En blågul slutseger är med andra ord fortfarande en långsökt teori, men alla utsikter om eventuell spänning tas tacksamt emot.
••• Finemang att Belgien gick vidare!
••• Tänk att Abba alltid dyker upp i de här sändningarna. Var man än befinner sig, vilket år det än är. Men så är ju Abba är schlagerfansens eget Beatles.
Sämre Beatles kan man ha.

Läs mer:


Cred & Källa: Nunstedt: Det är två timmar vi aldrig får tillbaka