För de miljöorganisationer som försöker stoppa Shell och andra oljebolag kan Ryssland paradoxalt nog bli en mäktig bundsförvant. Skälet är att Ryssland protesterar mot att Norge tillåter att det borras efter olja runt Svalbard.
För bara några år sedan var situationen helt annorlunda. 2007 fusionerades Norsk Hydros oljeverksamhet med Statoil. Ett av skälen var att skapa ett tillräckligt starkt oljebolag för att tillsammans med Gazprom kunna utveckla världens största gasfält till havs, det ryska Shtokman, 50 mil norr om Murmansk.
2010 blev Norge och Ryssland efter mer än 40 års förhandlingar eniga år om var den ekonomiska gränsen mellan de två länderna skulle gå i Barents hav. Internationella oljebolag stod i kö för att få borra efter olja utanför Grönland och amerikanska oljebolag som Exxon fick rätten att leta efter olja på större områden i den ryska delen av Arktis än vad det har i USA.
Utvecklingen tog emellertid ett annat spår. Ryssland annekterade Krimhalvön och utlöste därmed ett nytt kallt krig. Det berör också Arktis. Ingen vet hur mycket olja som finns där, men en uppskattning är att en fjärdedel av all oupptäckt olja kan finnas där.
Kostnaderna att leta efter olja är emellertid höga. Ett enda hål kan kosta 800 miljoner kronor att borra. Hittills har oljeverksamheten gradvis rört sig allt längre norrut. Oljebolagen använder samma underleverantörer för att hyra borrplattformar och allt annat som behövs. Bakslag på ett område påverkar därför andra områden, eftersom det blir färre att dela kostnaderna för att utveckla tekniken och infrastrukturen som behövs.
”Medan kontinental
-sockeln i Arktis håller på att delas upp genom en FN-process, är havsområdet och kontinental
-sockeln runt Svalbard en olöst fråga”.
När USA samtidigt utvecklade ny teknik för att utvinna olja och naturgas från skifferfält och ökade sin produktion med tre miljoner fat olja per dag, ledde det både till att oljepriset halverades och ett överskott på naturgas i USA. Planerna på att bygga ut Shtokmanfältet skrinlades av ekonomiska skäl. USA var tänkt som främsta kund för naturgasen, som skulle exporteras i flytande form, så kallad LNG.
När USA och EU i sanktionerna mot Ryssland speciellt förbjöd västerländska företag att borra efter olja i Arktis, var Exxon och Gazprom tvungna att avbryta sin gemensamma borrning utanför Novaja Zemlja. Men det första borrhålet slutfördes och visade ett större oljefynd, som ryssarna snabbt döpte till ”Seger”.
Ryssland har än så länge inte någon egen teknologi för att kunna bygga borrplattformar som kan användas i Arktis. För att markera sitt missnöje med sanktionerna höll sig den ryske utrikesministern borta från det årliga mötet i det Arktiska rådet, som samlar alla länderna runt Nordpolen. Vid mötet övertog USA ordförandeskapet.
Men Rysslands största möjlighet för att ge igen för sanktionerna i Arktis ligger i att konfrontera Norge i frågan om Svalbard. Medan kontinentalsockeln i Arktis håller på att delas upp genom en FN-process, är havsområdet och kontinentalsockeln runt Svalbard en olöst fråga. Norge hävdar att Svalbard inte har någon kontinentalsockel, utan att den hör till fastlands-Norge.
Inget annat av de 40 länder som skrev under Svalbardtraktaten 1920 stödjer den norska synen. Norge fick då suveränitet över ögruppen, mot att andra länder fritt fick bedriva ekonomisk verksamhet där med minimala skatter. Norge har ändå delat ut oljelicenser i det omstridda området, vilket Ryssland lämnat en kraftig diplomatisk protest mot. Norrmännen riskerar att Ryssland tar upp frågan i den internationella domstolen i Haag. Där har Norge dåliga erfarenheter. Landet gick på ett susande nederlag i domstolen 1933 efter att det hade annekterat östra Grönland från Danmark.
Se mer här:
Cred & Källa: Norge – Rysslands största möjlighet att ge igen
Lämna ett svar