Miljoner äldre tv-tittare räknas tydligen inte

Den här hösten och vintern har lägereldarna brunnit bättre än på länge. Solsidan, Bonde söker fru, Skavlan, På Spåret och flera av de kända klassikerna har samlat hela familjen och många miljoner tv-tittare, som alltjämt följer bestämda sändningstider.

Den så kallade linjära tv:n, av begravningsentreprenörerna kallad både ång-tv och gammel-tv, har visat oväntad styrka. Nu stundar Kalla Anka och hans vänner, som förra året nådde 3,7 miljoner tittare. Siffran har åkt lite upp och ned, men sniffar stadigt på 4 miljonersstrecket. Imponerande nivåer, som dock döljer ett demografiskt dilemma – en massiv föråldring av publiken. Hot eller möjlighet, beroende på hur man ser det. Vi ska strax dyka djupare ner i siffrorna, men först en tillbakablick. För tv:ns historia är en berättelse om att ingenting blev som experterna förutspått.

Den första tv:n föddes i England i mitten på 1920-talet. När rörliga bilder senare sändes över Atlanten så skrattade filmbolagen i Hollywood åt uppfinningen. Vem skulle sätta sig i en soffa i vardagsrummet för att titta på en liten bildruta? Film var ju till för fina salonger med stor bioduk. Men tv:n gjorde ett snabbt segertåg, och filmbolagen tvingades tänka om och producera film också för tv-sofforna. I Sverige nådde nyheten folkhemmet i slutet på 1950-talet med många varningsrop om att rörlig bild skulle slå ut det tryckta ordet. Så blev det inte heller. Fördumningsdebatten, som rasade i decennier, kom också på skam. Dumburken spred både kunskap, glädje och engagemang. Här skapades lägereldar som förenade nationen. Oavsett om det var VM med Tre Kronor i hockey, August Strindbergs Hemsöborna, debatt i Kvällsöppet eller prisbelönta dokumentärfilmer.

När vi fick två tv-kanaler kallades TV 2 för den vänstervridna, däri inberäknat Rapport. Sedan kom de kommersiella kanalerna och digitaliseringen. Och nu alltså snacket om tv-döden. Men som sagt, tv-historien har gått sin egen väg vid sidan av prognosmakarna.

I år pekar allt på att tv-tittandet håller sig konstant. Ingen minskning, vilket var den tidigare tvärsäkra bedömningen.
Frid och fröjd, skulle man kunna tro, men det är i detaljerna som dramatiken avslöjar sig. I åldersgruppen 60 plus har det traditionella tv-tittandet ökat med nästan 10 procent. Vi äldre, jag hör ju dit med mina 65 år, tittar hittills i år 253 minuter om dagen. De yngre mellan 15–44 år tittar bara 92 minuter och minskar sin gammel-tv-konsumtion med drygt 10 procent. I nyhetsprogrammet Rapport är den yngre målgruppen en krympande minoritet på väg ner mot 10 procent när det gäller tonåringar. Samma trend för Uppdrag Granskning eller Kalla Fakta, de unga sviker.

Ryktesspridningen om den där tv-döden är intressant. En spegel av vårt samhälles syn på åldrandet då döden uppenbarligen är liktydigt med att de unga inte tittar.
Det är som det inte finns 2,8 miljoner människor i gruppen 55 plus. Om tio år så blir det 3,4 miljoner. Här finns det köpkraft och nyfikenhet på nya prylar. Men inte ens reklammarknaden citerar Mark Twain. Och tv-cheferna petar ut äldre programledare i en desperat jakt på de unga. Ingen tänker tvärtom, typ gilla alla tittare och låt folkkära programledare checka in igen. Tillbaka till rutan med publikpopuläre nyhetsnestorn Claes Elfsberg, med andra ord.

Gammel-tv:ns styrka är pensionärs-power. I ålders-diskrimineringens namn är den därför dödförklarad i förtid. Men tv-historien har ju som sagt blivit tvärtom flera gånger förr. Det kanske slutar med låten ”Staying alive” i stället.

Jan Scherman är mediekrönikör i SvD Näringsliv. Han är affärsområdeschef för Aftonbladet tv och sitter i styrelserna för Net1 och IP Only.

Läs mer här:

Cred & Källa: Miljoner äldre tv-tittare räknas tydligen inte