”Lusten är min motor”

Helst hade han velat springa varje dag. Men som småbarnsfar får Leif Åhlander ta sig tid för löpning när det går, ofta till och från jobbet. Och så ett och annat ultralopp.

Varför springer du?

– Min motor är lusten, att det är så jäkla kul. Jag har inga behov av att prestera eller slå vissa tider. Jag gör det för att jag mår bättre och blir piggare. Och det finns en andlig, meditativ känsla i att springa.

Du deltar även i ultralopp – det längsta hittills på 16 mil i sträck. Hur känns det att springa så längt, det låter lite galet?

– Ja, det kan jag också tycka. Men man blir lite fartblind när det gäller sträckorna. Det finns de som är tio resor värre än mig som springer sju–åtta dagar i sträck. Min längsta tid är 27,5 timmar i sträck.

Hur gör man för att klara ett ultralopp?

– Det är en helt annan typ av löpning än till exempel maraton. Jag frågade en kompis ”hur långsamt ska jag springa?”. Han sa ”spring det långsammaste du kan, och det kommer ändå att vara för fort?”.

Sedan gäller det att tänka här och nu, se resan som målet och när det gör ont någonstans i kroppen, för det kommer det att göra, fokusera på de delar som inte gör ont.

Är det aldrig så jobbigt att du vill ge upp?

– Jodå, det är det alltid. Det är där den mentala delen kommer in. Jag fascineras av kampen mellan kroppen som säger nej och hjärnan som säger ”kör!”. Det är inte så att jag gillar smärta, men jag gillar att se hur långt jag kan pressa mig själv.

Så vad är det bästa med ultralopp?

– Äventyret och utmaningen. Och jag får se så många nya platser. Jag gillar lopp där man ska ta sig från punkt a till b, där man springer vilse och hittar rätt igen. Och det är spännande att se vad som händer när man kliver ur sin komfortzon.

Vilka är dina mål?

– Att hålla mig skadefri och kunna fortsätta springa. Någon gång skulle jag vilja genomföra ett lopp i Alperna, men just nu är det svårt att bara åka i väg en vecka, då blir jag inte så poppis här hemma.