Kortsiktiga beslut premieras i vd-karusellen

Börsens vd-karusell har startat i rekordfart efter sommarsemestrarna. Det borde vara läge att stanna upp och fundera på hur den här karusellen egent­ligen är konstruerad, och hur den styrs.

Den här veckan inleddes med att en ny storbolags-vd presenterades varje dag. Nu är turbofarten visserligen till stora delar sannolikt en ­semestereffekt, där det talats om vd-bytena redan sedan före sommaren. Men faktum är att 14 storbolag på börsen nu har bytt vd i år.

Turbulensen kring Industrivärdensfären har visserligen­ ­drivit upp hastigheten till det extrema. Men det hela är långt ifrån ett svenskt fenomen. På tors­dagen fick exempelvis den amerikanska dejtingappen Tinders vd Chris Payne gå. Här handlar det i ännu högre grad om snabb omloppshastighet på personer, Payne tillträdde i mars i år. En styrelsemedlem förklarade det hela med att ”i den här typen av företag som växer fort så måste allting hända fort”.

Men samtidigt som vd:arna verkar snurra allt snabbare i sin ­karusell, så förefaller de också hamna allt längre ifrån andra ­aktörer runt omkring i systemet.

Mycket av detta hänger samman med en övertro på vad ett fåtal personer kan åstadkomma i en miljö som i verkligheten är väldigt mycket mer komplex, och beroende av att många männi­skor kan samspela. Men det lilla fåtalet har bara jämfört sig med varandra, och i en del fall till slut blivit blinda för den omgivande verkligheten.

Här kom i veckan också intressanta nyheter från föregångs­landet på den här fronten, USA. En ny lag ska tvinga de stora amerikanska börsbolagen att redo­visa skillnaden i ersättning mellan vd och övriga anställda. I snitt tjänar en vd på ett av landets 452 största börsbolag 216 gånger mer än medianlönen bland de anställda. I de värsta exemplen tjänar toppchefen uppåt – eller i några fall mer än – 1 000 gånger mer än snittlönen.

I Sverige ser det inte ut så, men trenden är tydlig. Tidningen Land rapporterar exempelvis hur Arla höjer vd:s lön med 38 procent, samtidigt som de pressade svenska mjölkbönderna tvingas se sin ersättning minskad med nästan 25 procent.

Räknat på den här veckans byten så fick både Industrivärdens ­Anders Nyrén och Sandviks Olof Faxander väl tilltagna avgångs­vederlag, och Christian Clausen lämnar Nordeas direktions­våning med en rejäl pensionsfallskärm. Samtidigt talades det om att det skulle vara svårt för Olof Faxander att ”tända om” eftersom han trots allt kämpat i hela 4,5 år på det gamla verkstads­företaget. I en bruksmiljö som Sandvik brukar rätt många av de anställda annars klara av att ­hålla uppe motivationen betydligt längre till mer modesta ­ersättningar.

Till vd:arnas försvar kan visserligen sägas att tempot och ­kraven skruvats upp rejält under senare år. Men frågan är vad den samlade effekten blir av höga avkastningskrav, en omvärld utan tillväxt, nollräntemiljö och en ­vd-tid som löper stor risk att få ett abrupt slut.

Sammantaget riskerar det att bli ett självuppfyllande system. Kortsiktiga beslut som snabbt syns premieras framför mer långsiktiga investeringar.

Förlorarna på det tillhör i så fall alla möjliga grupper i och runt företagen – långsiktiga ­aktieägare, anställda, kunder, ­leverantörer och övriga samhället.

Läs mer:

Cred & Källa: Kortsiktiga beslut premieras i vd-karusellen