”Känns som att titta på ett coverband”

KALMAR. Det är kanske som det är.Men när Marie Fredrikssons röst falnar är Roxette inte samma grupp längre. Det är väldigt svårt att föreställa sig Roxette utan Marie Fredriksson.Utan hennes röst skulle de aldrig ha blivit ett världsnamn.Hon hade dynamit i stämbanden. Fredriksson brukade sjunga med en power och känsla som lämnade de flesta långt bakom sig. Hon fick Per Gesslesmelodier att flyga business class.Så är det tyvärr inte nu.Kämpar med röstenI Kalmar är Marie Fredriksson ofta frånvarande trots att hon uppträder på scen. Hon sitter ner hela konserten och kämpar med att träffa tonerna. Tonarten på sången har sänkts i flera låtar, men det är som om hon inte riktigt orkar sjunga ut ordentligt.Ibland låter det ansträngt. Ibland låter det svagt. Ibland låter knappt någonting alls. Ibland får fansen längst fram ta hand om uppgiften i stället.Med tanke på vad Fredriksson har gått igenom är det inte konstigt. För några år sedan var det få som ens trodde att hon skulle orka turnera igen.Ingen skugga faller på några inblandade här, men visst gör förutsättningarna att musiken tappar lyskraft.Det är märkligt att höra en ”The big love” där Marie knappt hörs – 50 procent av poängen faller genast bort.Tappat glödenDet är nästan nervöst att lyssna på ”Spending my time” som bygger på att Fredrikssons röst ska ta ordentlig plats. I Kalmar låter balladen trött och svag. Det känns som att den när som helst kan stanna upp och slockna.Samma sak gäller för ”Dressed for success”, som inte alls har samma glöd längre. Eller ”Joyride”. Eller ”The look”. Eller ”Dangerous”. Eller… det mesta.Däremot får ”It must have been love” och ”Listen to your heart” – vilka sagolika och helt knäckande låtar – en ny och mycket vacker dimension i Fredrikssons aktuella, mer nedtonade och begränsade register.Båda två låter sorgsnare än på skiva. I kväll är de verkligen två gamla countryballader som har klätt ut sig till pop.”Känns som att titta på ett coverband”Det spelar ingen roll att resten av bandet, med gitarristen Christoffer Lundquist i en central roll, är slipade och samspelta efter åratal tillsammans. Ofta känns det ändå som att stå och titta på ett coverband som försöker låta som Roxette.Det som räddar konserten är låtarna. Många är så slående bra. Per Gessle har aldrig varit bättre än i Roxette. Mixen av små larviga popeffekter och den djupa melankolin är fortfarande, efter alla dessa år, bländande.Men som 30-årsjubileum betraktat är det ingen jublande föreställning eftersom bandets viktigaste och vokala motor måste ha en svacka.Showen kan sammanfattas med en fråga: Hur länge ska det hålla?Här kan ni se Roxette i sommar: Halmstad 22/7, Göteborg 24/7,Stockholm 25/7, Rättvik 27/7.

Läs mer här:


Cred & Källa: ”Känns som att titta på ett coverband”