Efter tre semifinaler på en och samma helg med mestadels anonyma artister utan egentligen egen karriär har nio låtar funnit sin väg till inför finalen ikväll i Norges Melodi Grand Prix.
De som på förhand fick en del skriverier omkring sig var Mo, då han var en av de som överlevde Utøya. Två andra som faktiskt har en karriär utanför MGP och gjort lite avtryck är Elisabeth Carew syster till John Carew (Norges enda svar på Zlatan) som var med 2010 med låten ”Rocketfuel” i Melodi Grand Prix. En annan tjej som på förhand varit med ett tag är Linnea Dale som sjunger lead på låtarna ”Ambitions” och ”Sometimes” av Donkeyboy.
Årets Melodi Grand Prix kan få både ris och ros ifrån mig.
Negativa saker som också media har kritiserat MGP för i år:
– För lite kända artister ger kanske inte den viljan att sitta och se semifinaler.
– Semifinalernas få låtar, 5 stycken som skall ge 3 låtar till finalen.
– Kanske är det fel grepp och sända alla semifinalerna på samma helg fredag till söndag? Alla dessa tre första klagomål verkar ha gjort att tittarsiffrorna legat väldigt lågt.
– Att bjuda in de som valt ut låtarna till att kommentera dem och varför de kom med. Detta känns både lite för mycket som Idol och leder lätt till inbördes beundran.
– De klarade inte att fylla Folketeatret i Oslo alla tre kvällar för att få fullt publikstöd.
Positiva saker:
+ Att ha alla tre semifinalerna på samma helg gör att semifinalerna inte känns långrandiga och MGP komprimeras på ett bra sätt både för fans och för de som inte är så intresserade.
+ Panelen som berättar varför låtar valdes ger öppenhet och förståelse till hur urvalet gjordes. Allt känns väldigt ärligt.
+ Okända artister på mindre scen ger möjlighet för TV-tittarna att bry sig mer om låten än om det yttre när låtarna väljs till finalen.
+ Att man tar in sociala medier så mycket och verkligen visar på de kommentarer som folket hemma vid TV-apparaterna fäller gör att intimiteten stärks ännu mer plus att det känns mycket modernt. Jag tycker faktiskt detta greppet är det bästa med hela MGP i år. Borta är känslan av gammal-TV där TV-bolaget avfärdar folkets röst och knappt visar intresse för det. Här visas ett genuint intresse för vad folk tycker och det blir en del av underhållningen.
+ 15 låtar låter vädligt lite emot de 32 låtar vi får i Sverige, men med färre låtar skapas ett större tryck på att verkligen ha bra låtar i semifinalerna. Jag hittar faktiskt inte en enda låt som i sitt nedskalade framträdande ifrån Folketeatret känns som en demo. Jag kan faktiskt hitta låtar i Melodifestivalen här hemma som utan sitt sprakande show, dansare och pyro låter som om de kommer ifrån en demo utan att ha passerat gå.
+ Då jag satt och lysnade på låtarna poppar ett band upp framför mig på skärmen som jag aldrig hört talas om, de har visst nog spelat in 4 skivor förrut och låten de presenterar för mig är så komplett att jag inte klarar av att sitta still, jag vill redan på en konsert med dem och utan att jag sedan lysnar på andra låtar trycker jag ”gilla” på deras Facebooksida. När hände det senast med någonting i Melodifestivalen? När hittade ni något sist i Melodifestvalen som är så självklart och som ni aldrig innan viste om fanns? Ja, jag vet att jag inte är objektiv här, men jag blir så glad över att jag ges denna möjlighet i MGP.
Nu återstår finalen i kväll, större scen, mer show och större press på nya artister. Detta ger en trestegsraket till den som vinner hela ”sullamitten” som de säger i Norge. Denna tappning av MGP behöver ett par år för att fästa sig hos befolkningen dock, för tittarsiffrorna har varit extremt låga. Men då två grannkanaler har två superpopulära program på samma tid och samma kväll kanske man i dagens medialandskap inte kan förvänta sig en mångmiljonpublik. Jag kommer i alla fall och sitta och se finalen och ge er en rapport efter sändning!
Se artikeln här:
Källa: Inför kvällens final i Norges Melodi Grand Prix
Lämna ett svar