Ja, nu sitter jag här, ensam efter nästan 1 års förhållande, bara timmen efter att det tagit slut… Och jag grubblar över om jag tog rätt beslut. Jag känner mig väldigt vilsen och förvirrad, tänkte att det kanske kan hjälpa att skriva av sig lite här. Jag träffade min tjej i juni förra året. Det var verkligen love at first sight, på alla sätt och vis, gnistorna for och fyrverkerierna exploderade. De känslorna jag kom att utveckla för henne, och som hon besvarade till fullo, är olikt allt jag upplevt tidigare. Fram tills jul ungefär så var allt totalt problemfritt. Vi gjorde allt från att resa i Europa till att köra mysiga hemmakvällar. Allt gick helt problemfritt, inga bråk om någonting, likadana intressen, likadana åsikter om saker, etc. Men ja, kring jul så började problemen, samtidigt som jag sade upp mig från mitt jobb och flyttade hem till mina föräldrar för att börja plugga. Jag vet inte riktigt hur hela den biten påverkade förhållandet, för det finns gott om utrymme och privatliv hos mina föräldrar, och pengar har jag haft. Men i alla fall. Vi började gnabbas lite om smågrejer, vilket också har pågått och eskalerat fram tills idag. Under senare tid har jag blivit allt mer och mer irriterande på henne, hon muckar hela tiden gräl genom att ifrågasätta minsta sak jag säger och att konstant märka ord och minsta lilla fel i ett samtal, hon slutar inte hålla på och jävlas med mig på skoj även fast jag bestämt säger ifrån… Ja, och mer därtill. Som ett exempel kan man ta att jag ibland byter ut ord i meningar när jag pratar snabbt och är väldigt inne i något, det anmärker hon alltid väldigt negativt på. Inget fel med det, men hon gör det väldigt ofta även när jag vet exakt vad jag sagt. Hon släpper inte bara saker, utan tar det till extrema nivåer. Först ignorerade jag bara detta, som man ska göra med småsaker… Inget att hänga upp sig på liksom. Men iom att hon tar det så långt och verkligen aldrig ger sig, aldrig erkänner att hon har fel, så blev jag till sist irriterad. Bad henne då att sluta med sådant, med motiveringen att det är viktigare att vi kommer överens och trivs bra ihop än att vi hela tiden gör hönor av fjädrar. Det var inte acceptabelt enligt henne, för hon tyckte sådant var viktigt. Sen idag så eskalerade det… Det började med att vi snackade om vår situation igårkväll, men då ville hon inte prata om det. Jag försökte prata med henne minst två gånger idag också, men hon ville fortfarande inte. Vi började gnabba om någon rätt vardaglig sak, och efter att vi inte pratat med varandra en stund sa jag att jag tyckte att vi kanske skulle vara själva ikväll, så att vi kunde fundera lite över vår situation och försöka prata igen imorgon. Hon ville stanna, med motiveringen att det skulle bli jobbigt att ta sig till skolan från hennes eget hem imorgon. Jag svarade med att jag verkligen kände att jag ville vara själv ikväll, så hon packade och jag släppte av henne vid bussen. På väg hem så börjar hon SMSa, det första smset lyder ”Det är slut”. Eftersom jag kör bil så svarar jag inte. Därefter eskalerar det till att vi sitter och pratar en lång stund efter att jag kört hem och parkerat. Hon menar på att jag sårat henne väldigt mycket, vilket aldrig var min avsikt, genom att skicka hem henne. Anledningen till att hon ville stanna, alltså att det var lättare att ta sig till skolan, tycker hon att jag ska tolka som att hon mår dåligt och behöver min närvaro under kvällen… Argumentet för att det fungerar så är att jag borde känna henne väl nog för att förstå det efter 1 år. Jag säger att man måste vara ärliga mot varandra och säga saker rätt ut. Det hela slutar, efter nästan en timmes samtal, med att hon ställer ett ultimatum: antingen hämtar jag tillbaka henne vid bussen, eller så bryter vi helt kontakten. Jag säger att hon har haft flera chanser att prata med mig, hon säger att jag bara frågat henne en gång – ett nytt irrelevant bråk uppstår. Jag säger därefter att hon måste respektera att jag vill vara själv minst en kväll och tänka, inflikar att jag kan komma till henne dagen efter. Hon svarar med att jag måste respektera henne och att hon vill vara med mig… Jag bestämmer mig för att stå på mig, kanske för första gången i min historia av långa förhållanden. Så vi lägger på, och sen har det varit tyst. Kontentan av våra diskussioner var ungefär att jag har förändrats mycket som person, så till den grad att jag verkar känslokall. Jag har verkligen gjort allt för att hon ska känna sig älskad och åtrådd. Hon är lite speciell och annorlunda som människa, men jag tycker jag gjort ett bra jobb… Alltid ställt upp, gjort stora uppoffringar för att få träffa henne, ja, lagt ner mycket tid och energi på henne, helt enkelt. Jag sa till henne att det förmodligen låg till såhär: jag har svårt att tolka hennes känslor och uttryck, jag förstår helt enkelt inte alltid vad hon menar och feltolkar. Då borde det omvända också vara sant, att hon inte heller riktigt förstår mig och vad jag försöker visa och därmed feltolkar. Det blir en ond spiral. Hon är lite annorlunda, det är sant. Men jag älskar verkligen henne av hela mitt hjärta Vad jag undrar är om jag gjorde rätt som stod på mig? Eller var jag helt enkelt egoistisk som inte hämtade tillbaka henne och försökte trösta henne? Tankarna snurrar just nu… Behövde egentligen mest skriva av mig, men någon input på detta uppskattas självfallet.
Läs mer här:
Har jag gjort rätt val?
Lämna ett svar