NEW YORK. Resan mot livets slut och alltings början är över.Kristian har lämnat oss.Och just nu skulle vi behöva honom mer än någonsin.För trots att det var han som led och plågades i den där förbannade sjukdomen var det hela tiden han som tröstade sin omvärld.Styrkan och värmen som grep så många i hans fantastiska blogg präglade hela den vackre kvarnsvedspojkens väsen. Den här texten går egentligen inte att skriva.Kristian Gidlund var en god personlig vän och trots att beskedet om hans bortgång inte kommer som någon chock är förtvivlan stor.Det rimliga vore att åka ner till East Village och tömma en flaska av den brutala cajun martini han lärde sig älska i våras – eller bara ligga ner i soffan och skrika.Att hans liv, som knappt hade hunnit börja, slutar nu, så här, är så orättvist, så fel, så oacceptabelt.Men det känns samtidigt angeläget, för att inte säga nödvändigt, att berätta om vilken enastående människa det är som efter tapper strid till sist stupat och gått ur tiden.Många har redan hunnit vittna om modet och styrkan och värmen och den svidande skönheten i de texter han med sån poetisk stringens, och sån osentimental men likafullt hjärtskärande öppenhjärtighet, formulerade i sin blogg om cancern (ikroppenmin.blogspot.se) – och det skulle lika gärna kunna vara privata hyllningar, för det fanns ingen diskrepans.Den Kristian världen mötte i de texterna, eller i sommarprogrammet på P1 i juni, var exakt den Kristian man mötte i verkliga livet också.Han var just så varm, just så orädd, just så klok, just så stark, just så vacker – och omöjlig att inte älska, för att ta ta till den helt korrekta termen. Ju äldre man blir, desto svårare är det att knyta nya vänskapsband och komma nära andra på riktigt, men det var något hos Krille som omedelbart väckte ömhet och skapade starka band. Något i den nyfikna blicken, något i det charmiga leendet, något i hela hans besjälade sätt att förhålla sig till andra.Kanske säger det allra mest att det var han som hela tiden tröstade sin omvärld – fast det var han som led och plågades i den satans sjukdomen.Vi hann träffas en sista gång, hemma i Kvarnsveden för bara en månad sedan, och då var det svårt.Men även då:Det var han som tröstade och gav styrka och inpräntade budskapet att man ska ta vara på det liv man har.Jag ska försöka tänka på just det snarare än den förfärliga saknaden när jag nu ändå åker ner och höjer ett glas cajun martini för min älskade vän.
Läs mer här:
Cred & Källa: ”Han var just så varm, just så orädd, just så klok, just så stark, just så vacker – och omöjlig att inte älska”
Lämna ett svar