Hållbart slit-och-släng klädindustrins räddning?

– Snabbt mode måste bli ännu snabbare.

Orden är Rebecca Earleys. Hon är professor i hållbar modedesign vid University of the Arts i London och chef för universitets forskning om framtidens textilier. Med sin bakgrund i hur våra klädinköp ska bli mer miljömässigt hållbara står hon nu inför en publik med personer från flera stora modekedjor och förklarar att vägen framåt är att ytterligare vrida upp tempot i vår redan snabba och trendkänsliga slit-och-släng-mentalitet.

Skojar hon nu? tänker jag från bänken i en av många salar på Handelshögskolan i Stockholm.

Men det som till en början kan uppfattas som publikfrieri med försäljningschefer har en förklaring. Vad Rebecca Earleys faktiskt menar är att det som verkligen skulle behöva gå fort – nedbrytning och återvinning – går alldeles för långsamt.

– Klädproduktionen är snabb, användningen är snabb, men materialen är långsamma. De bryts inte ner, fortsätter hon.

Rebecca Earlys bedömer att det snabba modet är här för att stanna. Unga – framförallt tjejer – vill snabbt kunna byta stil. De efterfrågar billigt mode som gör att de konstant kan förändra sin image. Youtube-fenomenet Fashion Haulers, där unga kvinnor i videofilmer delar med sig av sina många och billiga inköp, ses av hundratusentals.

– Man måste utgå från verkligheten. Vi ser den omvända trenden också med eco-inriktade fashionistas, men man måste hitta lösningar för båda grupperna.

Lösningen menar Rebecca Earley är rätt tempo för rätt plagg. De långsamma kvalitetsplaggen ska användas länge och de snabba partytopparna skulle exempelvis kunna göras i pappersmaterial som kan åka med dagstidningarna till närmsta miljöstuga. I dag görs i stället många billiga toppar i polyester, som egentligen är ett väldigt ”långsamt” material som håller länge.

– Det är väldigt svårt för naturen att bryta ner. Om det togs om hand skulle det kunna återvinnas många gånger, men i stället hamnar det i papperskorgen, säger hon och fortsätter:

– I det snabba modet används för långsamma material och det långsamma kvalitetsmodet används för snabbt. Vår garderob är tyvärr full med plagg som varken är långsamma eller snabba.

Frågan om materialåtervinning är relativt akut för branschen. Den senaste nationella statistiken, från år 2013, visar att varje svensk per år konsumerar i genomsnitt cirka 12,5 kilogram nya textilier. En stor del av dem är tillverkade i bomull. När världens befolkningen ökar kommer större arealer behövas till matproduktion i stället för bomullsodlingar. År 2050, eller redan år 2030, kan mängden ny bomull vara otillräcklig för alla världens klädföretag. Troligtvis är vägen framåt en blandning av nya material och mer återvinning.

För att kunna ta bättre tillvara på bomull och andra textilier har många klädkedjor som exempelvis Gina Tricot, Lindex och H&M börjat samla in använda textilier i sina butiker. Sedan H&M började insamlingen år 2013 har kedjan samlat in 850 ton i Sverige. Men än så länge kan företagen inte ta tillvara materialen storskaligt utan skickar kläderna vidare till Second hand eller som exempelvis isoleringsmaterial. Second hand-handeln är även utan kläderna från kedjorna den överlägsna insamlaren i dag. Exempelvis samlade Emmaus Sverige in 5 250 ton kläder under 2015.

För de stora kedjorna handlar det om en omfattande omställning om kläderna ska kunna återvinnas storskaligt, även om flera kedjor har testat att blanda in återvunnet material i vissa kollektioner. Samtidigt kommer flera nya aktörer som har en mer hållbar modeindustri som hela sin affärsidé.

Det två svenska entreprenörerna Linn Frisinger och Nadja Forsberg har startat ett strumpbyxföretag, Swedish Stockings, där alla strumpbyxor tillverkas av spill från annan tillverkning.

– Det kan vara rester från annan strumpbyxtillverkning eller rester från tillverkning av exempelvis fritidskläder eller tält. Nylon är en petroleumprodukt och produktionen är koldioxidintensiv. Så det spar material och utsläpp, säger Nadja Forsberg.

När vi möts håller företaget på att flytta från ett kontor på Birger Jarlsgatan i Stockholm, till en större lokal i närheten. Företaget, Swedish Stockings, omsatte 1,5 miljoner kronor sitt första år. Det var lite drygt två år sedan. Nu har Swedish Stockings 250 återförsäljare i Norden och USA och målet för i år är att omsätta 6 miljoner kronor. Inspirationen kom delvis från insikten om strumpbyxans klassresa neråt på grund av modeindustrins utveckling mot en affärsidé byggd på slit-och-släng.

– Strumpbyxan är ett klädesplagg gått från att associeras med lyx och kvalitet till att bli en lågprisvara med stor miljöpåverkan. På 60-talet var man imponerad över hur bra ett par så tunna strumpbyxor kunde hålla. I dag ligger snittanvändningen på en gång, säger Nadja Forsberg.

Swedish Stockings strumpbyxor tillverkas i Italien och utgörs av 98 procent återanvänt material och spill. Den lilla delen nytt material består av elastan som krävs för att strumpbyxorna ska bli elastiska.

– Där finns i dagsläget inget alternativ, säger Nadja.

Linn Frisinger berättar att tillverkningen har vissa andra begränsningar på grund av valet av material. Exempelvis kan de inte ha de allra tunnaste varianterna i sitt sortiment.

– Så den tjockleken avstår vi. Tanken om en miljövänlig tillverkning får sätta ramarna.

På sikt hoppas de också kunna ta tillvara sina strumpbyxor så att materialet kan återanvändas en gång till.

– En vision vore att kunna låta produkter klättra upp i värdekedjan så att vi kan återvinna och förädla material till att ingå i en dyrare och drygare produkt. Om exempelvis återvunna strumpbyxor kunde bli material som ingår i en väska, då tar vi verkligen tillvara möjligheterna, säger Linn Frisinger.

Läs mer här:

Cred & Källa: Hållbart slit-och-släng klädindustrins räddning?