Det finns många sätt man skulle kunna börja den här artikeln på. Som den där gången Annika Åman (det här var innan hon hette Goodwille) lyckades förhindra att Olof Palme och Jan Eliasson blev beskjutna när de var på väg att lämna Teheran. Ett annat skulle vara att beskriva åren i Dubai på den tid staden inte var så mycket mer än öken. Eller så kunde vi inleda med hur den då unga skånskan gick från att vara hemmafru i England till att bygga upp ett företag som hjälpt bolag som Clas Ohlsson och Björn Borg att ta sig in på den brittiska marknaden. Men så blir det inte. Istället ska det handla om svenskars förhållande till engelska språket. Vi är nämligen inte alltid så duktiga som vi tror.
– Jag har ett litet mantra som lyder: ”Du talar flytande engelska, men förstår du vad som sägs?”, säger Annika Åman-Goodwille och berättar att svenska företagare ofta är dåligt förberedda när de kommer till Storbritannien. De anser att de kan språket och tror därför att de förstår landet. Annika Åman-Goodwille säger att hon ett antal gånger hört svenskar beskriva ett möte där de känt att affären i princip var i hamn, och att de sen aldrig mer hört av sin motpart.
– De har inte förstått hur kodad engelskan är. Engelsmän säger högst ogärna ”no” och ett ord som ”interesting” kan betyda allt från intressant till förfärligt. Själv måste jag fortfarande fråga min man ibland om jag har fattat någon rätt, säger hon och skrattar ett av sina otaliga skratt.
Vi sitter i konsultfirman Goodwilles konferensrum i St James House vid Kensington Square. Så mycket pampigare adress än så här hittar man inte i London. Annika förklarar att det är viktigt att ha en bra adress, deras kunder använder den ofta som sin, men att det samtidigt är en fin balansgång eftersom vissa av företagets tjänster, som administration, är sådana bolagen inte gärna lägger pengar på.
– Vi gör allt från att hjälpa till med redovisning och personalfrågor till bolagsjuridik. Jag insåg i mitten av 90-talet att de företag som ville etablera sig i Storbritannien fick söka all den här kunskapen separat, säger Annika Åman-Goodwille, som startade firman som bär hennes engelska efternamn.
Sin brittiske make träffade hon i Iran, och då har vi kommit fram till den del där hon träffade Olof Palme. Året var 1981 och Annika jobbade på chifferavdelningen på den svenska ambassaden i Teheran. Palme, som medlade i kriget mellan Iran och Irak, var på besök med Jan Eliasson och skulle precis till att lämna den iranska huvudstaden för att flyga till Bagdad.
– Då fick jag ett telex och ett telefonsamtal från Stockholm där de mer eller mindre skriker att jag måste stoppa dem, eftersom alla flygplan på just deras flygrutt besköts. Men hur skulle jag få tag på dem, det fanns ju inga mobiler, säger hon.
Som tur var hade de båda herrarna inte hunnit lämna hotellet. Palme och Eliasson fick helt enkelt stanna i Iran. Kanske fick de därmed tillfälle att frossa i iransk kaviar ännu en kväll, det var nämligen stapelvara bland svenskarna.
– Vi åt kaviar eftersom kött var så dyrt, och vi brukade fylla alla gäster med det, minns Annika Åman-Goodwille och beskriver kort de tre åren i Iran ”som de mest spännande i hennes liv”. Man gjorde vad man kunde av situationen, samtidigt som spänningarna knöt folk samman.
Förutom Iran, Storbritannien och redan nämnda Dubai, har Annika bott i Frankrike, Schweiz och USA. Hon säger att hon känner sig svensk i utlandet, och engelsk när hon är i Sverige. Ändå är det inte ett alternativ att bli kvar i London för gott.
– Nej, jag vill inte bli gammal här. Det känns inte riktigt som hemma. Det är inte att jag saknar Sverige… jag kan inte riktigt förklara det, säger hon innan förklaringen till sist trots allt kommer. Hon beskriver hur Svenska kyrkan går hem till äldre svenskar som inte kan tala engelska längre. Som glömt bort språket, samtidigt som barnen inte talar svenska. Så vill Annika Åman-Goodwille aldrig ha det.
Fortsätt läsa:
Cred & Källa: Globala Goodwille hjälper svenskar
Lämna ett svar