Hallå. Nu är det som så att jag sitter i en enligt mig själv rätt jobbig sits, enligt andra kanske en fis i rymden. Vad vet jag? Anyway, jag ska försöka förklara det hela så kortfattat som möjligt nedan. Jag och min flickvän är båda lite över tjugo år gamla och bor just nu i en liten skitstad i Norge. Vi bor på olika håll, hon med sina vänner och jag med mina. Saken är den att min flickvän med tillhörande kompisar kommer att lämna världens rikaste u-land för att flytta hem till vår hemstad inom en väldigt snar framtid, vilket jag såklart uppfattar som jävligt jobbigt rent ut sagt. Vi har diskuterat detta och har således kommit fram till ett beslut; vi kommer att försöka hålla förhållandet vid liv. Detta är såklart väldigt positivt enligt oss båda. Jag tvivlar inte på att detta kommer att fungera, självklart har jag hört att distansförhållanden inte fungerar och jag har varit väldigt negativt inställd till dem innan. Men när det gäller just den här tjejen och det här förhållandet så finner jag inget tvivel, och det är inte heller det frågeställningen handlar om. Det handlar snarare om hur jag ska tackla denna jobbiga period som väntar. Hur klarar man sig bäst igenom den här första perioden som nästan enbart kommer handla om en extrem jävla saknad? Jag antar att aktivera sig så mycket som möjligt är ett bra tips och jag jobbar ju heltid så jättemycket fritid har jag inte att slå ihjäl. Äh, jag vet inte om den här tråden kan leda till något. Känner bara att jag inte riktigt vet hur jag ska förvänta mig att må och jag i sin tur ska försöka att få mig själv att klara mig igenom det. Seriösa svar önskas, och ni som tycker att problemet är en jävla fis i rymden får mer än gärna skriva det. Could not care less. För övrigt kanske informationen är bristfällig, detta skrivs efter ett tungt arbetsskift så om ni känner att ni saknar något så skrik till så ska jag svara så fort jag kan. Ha en fin natt.
Läs mer:
Förhållande, distans, misär?
Lämna ett svar