Angel Haze hoppar ner i publiken redan i andra låten.Ett bra beslut.Musiken är bäst när det känns som om hon skriker orden rakt i ens ansikte. På skiva har Angel Haze fler nyanser.Men på Berns och inför, ja, lagom mycket folk är konserten strålande när hon spottar ur sig sina hårdaste verser.23-åringen från Brooklyn står lika ofta nere i publiken som uppe på scenen.Orden om hennes traumatiska uppväxt i en sekt, hur hon överlevde, hur hon i dag inte ska låta en enda jävel dra ner och förnedra henne igen verkar vara för viktiga. Det är som hon vill se publiken rakt i ögonen från nära håll när hon rappar.De måste förstå och lyssna. De måste.Ibland är energinivån i lokalen så hög att den skulle kunna få en Airbus A380 att lyfta. Ofta behövs det inte fler specialeffekter än en dj, en enkel backdrop och en artist som brinner för varje stavelse och kommatecken.Dynamiken haltarI ”Battle cry” står hon mitt i publiken i hela låten, omgiven av mobiltelefoner och fans som överröstar henne. Det är mer som en stor och värmande gruppkram än en moshpit.Tyvärr är dock de lugnare låtarna och refrängerna och partierna inte lika tuffa. Dynamiken haltar genom hela spelningen.Angel Haze kan säkert ”Lose yourself” med Eminem utantill, framför allt raderna om att förlora sig i musik.Passande slutMot slutet av ”A tribe called red” på albumet ”Dirty gold” skriver Haze sitt manifest:”Music is my home, it’s where I originate, it’s where I fall apart, it’s where I come to life.”Därför känns det inte heller krystat när Angel Haze skriker:”Om jag kan stå på en scen och göra det här kan ni också bli vad fan ni vill.”Det är snarare ett passande slut på en sevärd, offentlig och aggressiv gruppterapi.
Se artikeln här:
Cred & Källa: En aggressiv gruppterapi
Lämna ett svar