MALMÖ. Du vet känslan av att ett helt väderomslag faller ner över ditt huvud.Ungefär så låter det.Gånger tio. Att följa New Jersey-gruppens musikaliska yttring från 1997 års debut-ep fram till årsaktuella ”One of us is the killer” är lite som att försöka låsa blicken på en studsboll i en torktumlare.Likväl finns det en logik i dess evolution från välmenande men generisk spastikhardcore till dagens brokiga legering av indie, soul, metal, jazz och elektrofunk. Coltrane-referensFör slentrianlyssnaren kan det mesta sannolikt framstå slumpartat, men genrelösheten gör att det under 73 minuter kan rymmas referenser till såväl John Coltrane och Bee-Gees som till Nine Inch Nails och Snapcase – utan att helheten låter virrig eller godtycklig.Det är just denna balansakt mellan dårskap och behärskning som gör The Dillinger Escape Plan till en omtumlande och elegant upplevelse. En respektlös inställning till såväl repertoar som framförande som gör det lika naturligt att Weinman i ”Room full of eyes” hänger i knävecken från inredningsdetaljerna i taket som att temperamentet bitvis hejdas, via exempelvis ”Nothing’s funny”.Extra offensivtAtt extranummersektionen inleds med en extra offensiv tolkning av Aphex Twins ”Come to daddy” är med andra ord helt i sin skruvade ordning.
Fortsätt att läsa här:
Cred & Källa: Elegant dårskap med USA-bandet
Lämna ett svar