POP Black metal är inte särskilt provocerande.Man tycker mest synd om trummisen. Hen får inte vila mycket, stackaren.Watain och deras fans kan dränka klubbar med grisblod bäst de vill. De får gärna låta som om satans fallna änglar bombar gudstjänster med napalm. De är ändå inte lika hårresande som 5 Seconds Of Summer. Inte i närheten. Aldrig. Nej, lägg ner era protester. Ingen lyssnar ändå.Watain vill något i alla fall. Vad 5 Seconds Of Summer däremot pysslar med – bandnamnet ger en fingervisning om hur länge de förtjänar att vara i rampljuset – har jag ingen aning om.5 Seconds Of Summer kommer från Australien. De blev en liten sensation genom att spela in covers på Youtube. Och de blev en ännu större sensation när One Direction lät dem vara förband på ”Take me home”-turnén .Eller man kanske ska skriva ”sensation”. Popularitet har ibland inget med kvalitet att göra.När musik är lika poänglös och själsdödande som på kvartettens debutskiva brukar kritiker i regel skriva om producenter och låtskrivare. Särskilt om producenterna och låtskrivarna är svenska. Kritikerna har liksom inget annat val.Och räcker inte det kan man alltid dra till med listplaceringar och antal sålda exemplar av ditten och datten. Vad nu det har med saken att göra? Såvida man inte arbetar med pr på ett skivbolag, förstås.Ja, den här skivan innehåller också låtskrivare och producenter. Ja, 5 Seconds Of Summer spelar poppunk av värsta sorten. Ja, de får ett plus för musikens skräckpotential.Men varje gång någon lyssnar på albumet dör en kattunge. Jo, det är nästan sant.Bästa spår: Sssh. Tänk på kattungarna nu.
Läs mer:
Cred & Källa: Dödar själen – och kattungar
Lämna ett svar