I EU-kretsar finns det ett som räknas mer än alla andra, och det är den brittiska prestigetidningen Financial Times. Det är där man ska få in sina nyheter om man är lobbyist, och det är där man bör synas för att bli någon i Bryssels alla långa korridorer. Det är därför inte svårt att föreställa sig vilken prestige det var för tankesmedjan Ecipes grundare och chef att hamna på FT:s lista över Bryssels 30 mäktigaste – två år på raken.
– Det är klart att det var en fjäder i hatten. Ett kul erkännande som skapat uppmärksamhet för det vi gör. Listorna har definitivt hjälpt oss, säger Fredrik Erixon och lyckas få det att låta som om det var hela Ecipe som rankades, och inte bara dess chef.
Men mer om tankesmedjan strax (som för övrigt heter Eeee-sajp, med engelskt uttal).
Fredrik Erixon konstaterar att Financial Times sedan ett par år tillbaka slutat göra sin Bryssel-lista. Därför slapp han se sig själv åka ut, och att det är en bra fråga hur han egentligen hamnade där till att börja med.
– Handen på hjärtat, sådana listor är inte så rättvisande. I en stad med 27 mäktiga kommissionärer borde det finnas 27 platser, men de har valt att plocka folk som kommit få en synlig profil för att göra rankingen mer spännande, säger han.
Och synlig är precis vad Fredrik Erixon har varit. Bland unionens tjänstemän händer det att man himlar med ögonen när hans namn kommer på tal, gärna tillsammans med en kommentar om att Erixon är alltför negativ. Själv kallar han sig för en varm EU-vän som ”har en stark tro på projektet”, även om han ”inte ställer upp på allt”. Ett uttalande som förstärks av det faktum att Fredrik Erixon säger sig bli mer skeptisk till EU ju längre tid han spenderar i Bryssel.
– Du startar en think-tank för att du har något kritiskt att säga, annars gör man något annat. Hade vi varit här för att tjusa makten, skulle vi vara oerhört ointressanta. Den som gör det är snabbt borta ur diskussionen.
Med en bakgrund som chefekonom på Timbro, en kortare sväng som rådgivare åt den brittiska regeringen, och en ofärdig doktorsavhandling från Oxford i bagaget, valde Fredrik Erixon alltså att starta en egen tankesmedja. Året var 2006 och enligt grundaren fyllde Ecipe ett tomrum. Erixon menar att det fanns, och att det fortfarande finns, ett underskott på politiskt oberoende ekonomiska analyser i Bryssel. Enligt honom är EU:s huvudstad ”helt utan ideologisk reflektion” och de flesta tanksmedjor till stor del beroende av EU-pengar.
– Här handlar mycket om kompromisser. Vill du föra en ideologisk debatt kommer det inte locka många intresserade, förklarar han.
Ecipe står för the European Centre for International Political Economy och har, även om dess chef betonar att de är opolitiska, sina rötter fast förankrade i en tradition av frihandel och global öppenhet. Pengarna kommer från 50-60 olika finansiärer, varav två tredjedelar är stiftelser och resten företag och organisationer.
Skulle han då beskriva sig själv som lobbyist?
– Det beror på vad man menar med ordet. Vi finns på plats för att hjälpa politiker att fatta bättre beslut, så i en bemärkelse är jag det. Men vi har inga klienter, och vår tidshorisont sträcker sig 5-10 år framöver, säger Fredrik Erixon och vidareutvecklar resonemanget:
– Vi vill sniffa upp de frågeställningar som inte sysselsätter så många idag, men som kommer att bli en huvudfråga i framtiden. Som sjukvården. Om 20 år ser systemet helt annorlunda ut, säger han och ger en bild av hur inget land kommer att ha råd att vara specialiserat på alla områden. Istället kommer sjukhus över hela världen vara uppkopplade mot varandra och utnyttja varandras kompetens.
Men vi lämnar framtiden därhän. Erixon skräder inte orden när han beskriver politikernas inkompetens när de hanterat eurokrisen. Han talar om brist på ledarskap, brist på tillit mellan länderna, vilket i sin tur har framkallat panikartade reaktioner som försämrat läget.
– De saknar ekonomisk förståelse för vad som pågår. Greklands depression är skapad av problem grekerna orsakat, men den har förvärrats av åtstramningar som de blivit påtvingade, säger han men tillägger att det ändå finns en positiv sidoeffekt.
– Krisen har redan fått EU att förändras. Bryssel har blivit öppnare och det förs en debatt. Dessutom ser vi en upphämtning av EU-samarbetet som jag tycker är bra.
…och till sist:
Fredrik Erixon i korthet om…
…att leva i två städer:
– Jag reser mycket, men har lycktas hitta en bra modell för hur jag enklast tar mig mellan hemmen i Uppsala och Bryssel. De senaste åren har jag och min fru varit föräldralediga i omgångar, så då är det lättare för hela familjen att vara samlad. Men i framtiden blir det nog mer tid i Sverige.
…vad han saknar av Uppsala i Bryssel och vice versa:
– När man är borta från Sverige uppskattar man hur enkelt livet är här. Det finns alltid en offentlig toalett man kan byta blöjor på. Belgien är mer kaotiskt, det är mycket som inte funkar. Men samtidigt är människor mer närvarande, mer hjälpsamma. I Sverige finns det en självgodhet, även i debatten, som kan bli nedlåtande. Man nästan gläds åt andras bekymmer, som exempelvis Greklands dåliga finanser. De stärker bilden av oss själva som rationella.
…ett boktips för den Europa-intresserade:
– Det skrivs inte så mycket bra om EU, men jag kan rekommendera Lars Anells bok ”Europas väg: förening och mångfald” som kom för ett par år sedan. Den är bra för den som verkligen vill förstå Europa.
…hur han fick upp ögonen för EU:
– Det var frågan om svenskt EU-medlemskap som gjorde mig intresserad och jag var väldigt engagerad på ja-sidan i folkomröstningen 1994. Men det är typiskt svenskt att fortfarande betrakta EU-frågan som för eller emot. Den frågan är överspelad. Vi är medlemmar, nu gäller det att göra unionen så bra som möjligt.
Fortsätt läsa:
Cred & Källa: ”De saknar förståelse för vad som pågår”
Lämna ett svar