På lördag tävlar han i Melodifestivalen 2015 med en låt för skilsmässogenerationen. Poplight träffar Daniel Gildenlöw där vi pratar om bakgrunden till låten ”Pappa”, livet som småbarnsförälder och om den svåra sjukdomen som drabbade Daniel i början av 2014.
Den 11 januari 2014 fick Daniel Gildenlöw rusas in till sjukhuset med Nekrotiserande fascist, som är en allvarlig köttätande sjukdom. Fyra månader och 201 korsord senare kom Daniel äntligen hem från sjukhuset. När Poplight träffar Daniel på artisthotellet inför Melodifestivalens deltävling i Göteborg är han på gott humör.
Senast Daniel var med i Melodifestivalen var 2010 tillsammans med bandet Pain of Salvation, då de tävlade med den avskalade låten ”Road Salt”. Nu är Daniel själv på scenen och framför sin självskrivna låt ”Pappa”. Det märks att han är laddad och pirrig inför lördagen när vi sätter oss ner för att börja intervjun.
Det känns så krystat att börja med att fråga detta, men hur känns det?
– Det är en förståelig fråga för det är ju det folk funderar på. Nej men det känns pirrigt, samtidigt är det skönt att det dragit igång också, så att det händer på riktigt.
Hur laddar du upp inför en sådan här grej?
– Ha ha, jag är trebarns-pappa och tror att min uppladdning är väldigt annorlunda om jag inte hade varit det. Jag har liksom inte haft tid. Det är så mycket familjelogistik och i vardagen som fortfarande är nästan mer påtagligt än vad det här är.
Men vad är det som händer i din vardag?
– Jag har tre söner – 8, 5 och 3 år gamla. Treåringen har Downs syndrom och det kommer mycket oro och andra grejer med det. Åttaåringen går i skolan med läxor och allt vad det innebär, sedan bor vi på landet mellan Eskilstuna och Strängnäs, så det har mycket med logistik att göra för att få det hela att fungera. Sedan är det mycket med bandet också, så allt är väldigt splittrat så det känns som en fördel att komma hit.
Kör ni fortfarande med Pain of Salvation?
– Ja ja. Vi var på USA-turné i höstas under fem veckor och avslutade i Mexiko, men ett av de sista giggen i USA var i Las Vegas. Vi blev avrådda att inte gigga där för att det är så svårt, men vi kände att vi var tvungna att göra det i Elvis-kostymer, men det var lite svårt så det fick bli i kaninkostymer.
– Vi åkte igenom från öst- till västkusten på ett och ett halvt dygn tror jag, och då hade vi sett framför oss att vi måste försöka stanna på Yellowstone National Park och Grand Canyon, men så fick vi Mexiko-gigget så där sket sig Grand Canyon och Yellowstone. Vi får komma tillbaks och göra det igen någon gång.
Men Grand Canyon finns ju ändå på bilder.
– Ja, ha ha! Det är precis samma grej.
Det var ett tag sedan du var med 2010 med Pain of Salvation. Känner du igen dig nu när du är tillbaka?
– Ja dels så känner jag igen många ansikten och personer, så det känns ju skönt. Det var väldigt kul första gången för då var det god stämning. Vissa artister kan också tycka att det är ett hårt schema med ett-två rep om dagen, men för en annan som är van med ett tre-timmars gig varje dag i veckor så är ett tre-minuters gig jätteskönt. Det är värre att prata faktiskt för det tar mycket mer på rösten än att sjunga, men det är bra och det måste göras.
Var det här planerat att du skulle vara med i Melodifestivalen med just den här låten?
– När jag skickade in låten så hade jag inte sett framför mig att just jag skulle göra den. Dels för att den är på svenska vilket jag kände mig inte lika bekväm i på samma sätt som att sjunga på engelska, och ämnet i sig är väldigt utlämnande. Men nu vänjer jag mig och känner att det är en viktig låt med en viktig text, så nu står jag fullt bakom den.
Har inte du varit aktuell för festivalen innan dess?
– De ville att jag skulle vara med förra året med ”Pappa”, men då hade jag redan bokat upp mig på en turné. Jag var tvungen att säga nej och det var väldigt jobbigt. Jag ville tillbaks, så det var kul att de tyckte om låten. Sedan blev jag också sjuk, så det blev varken eller.
Ja, din sjukdom har jag hört om. Vad var det som hände där?
– Köttätande bakterier. Jag har varit med om mycket trevligare saker i mitt liv. Det var tungt, fyra månader på sjukhus blev det i slutändan. De hade fått skära bort en massa delar utav ryggen och stora delar av tiden var tid att läka. Det var en väldigt lång rehabilitering, men ändå mycket kortare än vad jag och doktorerna hade befarat.
Jag hörde du löste mycket korsord under den tiden.
– Ja, jag löste 201 korsord och skickade in allihopa men vann inte en enda gång! Det var inte min tursammaste period heller, men jag överlevde.
Du har beskrivit ”Pappa” som en låt för ”skilsmässogenerationen”. Är det här hämtat från ditt liv?
– Nja, inte hela vägen. Skilsmässobiten har man med sig, sedan har jag plockat in från så många andra människor man känner som antingen varit de som skiljer sig eller barnen i skilsmässan. En springande punkt i texten är det här med att se sina familjer skaffa nya familjer med nya barn och se sig själv bli det gamla barnet. Det har inte jag fått gå igenom och det är jag glad för, men jag har sett andra som gjort det och det är svårt att omdefiniera sig själv och sin roll när det kommer nya barn.
Vad är det du hoppas åstadkomma med det här?
– Det är inte så att jag försöker förändra det faktum att folk skiljer sig. På många sätt är det fantastiskt att vissa kan hålla ihop ett helt liv, det är mer förundrande än att folk går vidare till nya relationer. Jag tänker nog mer att det viktiga för mig är att folk kan känna igen sig och hitta någon form av tröst. Som det brukar vara med mänskliga känslor så behöver det inte vara folk som gått igenom samma sak som jag sjunger om. De känslorna tror jag folk kan känna ändå.
Läs mer:
Källa: Daniel Gildenlöw: ”Jag har varit med om mycket trevligare saker i mitt liv”
Lämna ett svar