Bolivia har guldfeber

PALCA, BOLIVIA. Floden vid det snöklädda berget Ilimanis fot forsar fram. Det doftar friskt, somrigt.

Det är bara en sak som stör idyllen.

På vardera sidan om floden, så långt ögat kan nå i båda riktningarna, ligger guldgruvorna tätt på rad. Varje gruva har ett par presenningar som tak och en bensindriven motor som drar en skramlande kätting ur ett djupt hål gruvan.

Ljudet är öronbedövande.

Ricardo Romero torkar svetten ur pannan med en lerig hand.

Spannen far ner i det 16 meter djupa hålet och landar med ett plask. Utmed hålets sida löper en smal trästege. Det var många år sedan den kunde klassas som stadig.

Det knappt två meter breda hålet är kantat av jord och stenar. Vissa ser ut att kunna rasa när som helst.

Ricardo Romero får upp spannen, tömmer lera och sten i en skottkärra som balanseras iväg till floden där innehållet sköljs i flera dagar.

– Det finns guld, det vet vi. Men hur mycket vet vi inte. Ibland hittar vi, oftast hittar vi inte, säger han.

Område efter område i Bolivia har drabbats av den stora guldrushen.

Det höga guldpriset har fått tio tusentals bolivianer att börja leta, i enkla gruvor kring och under vattendragen eller vaskande i floder. Någon exakt siffra finns förstås inte, men kring de annars tysta byarna växer tillfälliga samhällen upp när guldutvinningen sätter fart, ibland med flera tusen nya invånare.

Den koncession, tillstånd, som krävs har i princip ingen. Å andra sidan är guldgrävarna så många att ingen hinner kontrollera dem.

I ett år har Ricardo Romero och hans partner letat guld i sin gruva. Till sin hjälp har de ett 15-tal anställda arbetare.

– Det kan rasa stenar, det kan komma in vatten. Det dör folk i det här arbetet, säger Juan Gonzales, Ricardos partner, på väg upp ur hålet med händerna hårt om stegen.

Hålet är bara en början, åt alla riktningar under jorden går gångar, minst hundra meter åt varje håll.

På andra sidan floden håller en grupp män på att sila sin tvättade sand.

Joel Gonzales, som har bildat ett gruvkooperativ med några kompisar, övervakar sammanbiten arbetet.

– Hoppet finns ju alltid där, att vi plötsligt ska hitta en stor bit och bli miljonärer på en dag.

Har någon här blivit miljonär?

– Det skulle de aldrig berätta. Du vet väl vad man säger? Hittar du lite guld så får du ett stort helvete.

Joel Gonzales skrattar, men hejdar sig när han ser att kamraterna i floden vaskat fram en liten hög guldfärgade stenflisor.

Försiktigt, försiktigt samlar de ihop kornen.

Någon gör upp en eld, lägger guldet på en spade och håller den över. Den sista smutsen får man bort genom att elda.

Det luktar bränt.

Joel Gonzales studerar de små flisorna.

– Det är nog lite mer än tio gram.

Per gram får man just nu motsvarande 300, kanske 350 kronor hos en gulduppköpare inne i La Paz.

För att vara i Bolivia, där en lärare tjänar cirka 2 000 kronor i månaden och en polis något mindre, är det en bra dagslön.

Samtidigt är rädslan för El Tío, den djävul som man menar styr över liv och död i gruvan, alltid närvarande.

Det är också därför Joel Gonzales och hans kollegor offrar alkohol och cigaretter till El Tío vid några stora stenar bredvid gruvans mynning, innan de går ner i gruvan.

Fungerar det?

Joel ser allvarlig ut.

– Vi har alltid klarat oss bra.

För säkerhets skull lägger han till ett gracias a Diós, tack vare Gud.

Men riskerna med det okontrollerade guldletandet är stora, enligt Daniel Lafuente från organisationen ARM (Alliance for responsible mining) som bland annat arbetar för att rättvise-certifiera guldgruvor.

Giftig gas och ras är vanliga i gruvorna. Studier över marken eller berget görs sällan eller aldrig och få lägger pengar på säkerhetsutrustning.

– Man börjar bara gräva. Antalet som letar guld på eget bevåg har ökat kraftigt de sista två åren. Oftast är guldutvinningen helt olaglig, men lönsam. Med dagens guldpris kan du snabbt få stora intäkter, säger Daniel Lafuente.

Men det värsta, för både miljö och hälsa, är den utbredda användningen av kvicksilver. Med en droppe i vattnet samlas guldbitarna som en magnet till kvicksilvret.

– Majoriteten använder kvicksilver i guldutvinningen, det är den äldsta och mest kända tekniken för att fånga och separera guldspån. I Afrika, Asien, Latinamerika det är så man gör.

Att det råder guldfeber i Bolivia är inte konstigt. Grannlandet Peru hör till världens stora guldexportörer, men i Bolivia har brist på teknik, kapital och ett skakigt politiskt klimat, gjort att landet ännu inte hör till de stora.

Runt sju ton guld per år utvinns, men antagligen är siffran den tredubbla, konstaterar Eduardo Córdova, vd för det statliga gruvbolaget Comibol.

Att det är dags att ge sig in i leken har nu även Bolivias president Evo Morales kommit på. I oktober beräknar Comibol att det första guldet ska utvinnas.

Samtidigt pågår kampen för att få bort illegala guldbrytare, både bolivianer och från grannländer som Peru och Brasilien, med hjälp av polis och militär.

Det finns stora oexploaterade guldreserver i landet, ofta i områden som är avlägsna och dessutom nära gränserna. Dit har det kommit många utländska guldletare, men det här guldet borde gå till att utveckla landet Bolivia, säger Eduardo Córdova.

President Evo Morales har en hård inställning till internationella bolag i landet, vis av erfarenheten att utländska bolag gjort sig rika på landets naturresurser. Mellan 55-60 procent av vinsten betalar de utländska gruvbolagen till staten i avgift, enligt Eduardo Córdova.

Men att investera i boliviansk gruvnäring är långt ifrån riskfritt.

Det australiensiska bolaget Republic Gold har bittert fått erfara att det inte finns några garantier på att en godkänd koncession och stora investeringar verkligen leder till att guldutvinning.

För tre år sedan var det glada tongångar när Republic Gold meddelade att man var i startfasen för att påbörja guldbrytning i området Amayapapa, 2,8 ton guld per år var planen. Byborna skulle erbjudas säkra jobb med bra löner.

Två år senare kräver byborna i Amayapapa att få ta över gruvan själva om inte lönerna höjs kraftigt, varpå man tar gruvan i besittning.

Vi har gjort stora investeringar, men när gruvarbetarna ska uppfylla sin del så försöker de kasta ut oss. Det finns inga regler och regeringen gör ingenting. Vi tar en väldigt stor risk, sa den bolivianska chefen för Republic Gold, Víctor Barúa, till pressen.

I vintras, ett år senare, läggs projektet på is.

Aktien störtdyker.

Närmare 20 miljoner dollar, cirka 135 miljoner kronor, lär Republic Gold ha satsat utan att få ut ett gram guld.

• Mer läsning:

• Investeringsguld lockar fler.

• När börsen inte är att lita på.

• Senaste kursen: Följ guldpriset och andra råvaror.

Nyligen meddelade regeringen att man själv planerar att börja bryta guld i gruvan i Amayapapa.

Trots stora guldfyndigheter i Bolivia, har mängden utvunnet guld i landet minskat de senaste fem åren. Orsaken: brist på utländskt kapital.

– Hur stora de utländska investeringarna är i Bolivia när det gäller guldutvinning idag? Jag skulle säga zero, noll, säger Pedro Velasco.

Han är investeringschef för Bolivias största guldbolag, Inti Raymi, som fram till för tre år sedan var samarbetspartner med ett amerikanskt bolag. Idag är Inti Raymi helt bolivianskt, men att hitta nya internationella partners är svårt.

Flera gånger har samarbeten varit på gång, men utan resultat.

– Det krävs enorma investeringar för att börja utvinna guld på ett nytt ställe. Samtidigt finns det inga garantier för att din investering är skyddad. Det finns inga bolag som vågar investera för att leta guld i Bolivia nu, på grund av den juridiska osäkerheten.

Idag är det de stora bolagen som kontrolleras av staten, smågrävarna får sköta sig själva.

Hur mycket pengar guldgrävarna Joel, Ricardo eller Juan tjänar säger de inte. Men de lyckas betala löner till sina arbetare och de är delägare i en guldgruva, något de flesta bara drömmer om.

En av dem är Roberto Choque. Mörkret har lagt sig över torget i staden Cochabamba när han kommer från jobbet som byggarbetare. Han bor egentligen i El Alto, den fattigare förstaden till La Paz på 4 100 meters höjd. Men efter att ha jobbat i gruva i tre år har hans hälsa blivit så dålig att han inte längre klarar av höjden.

Kvar i El Alto finns hans fru och tre barn.

– Det är klart att det är ensamt. Ensamt och ledsamt, säger han

Han är 40 år. I fyra år jobbade han i en guld- och metallgruva, ägd av ett kinesiskt företag. Han tjänade motsvarande 3 000 kronor i månaden.

Men så var arbetet också hårt. Roberto var den som för hand tände på dynamiten när det skulle sprängas i gruvan, för att sedan springa ut. Han var den som gick först med borr för att göra nya gångar.

Det farligaste jobbet.

– En av mina kollegor dog i ett ras. Jag hann ut, gracias a Diós. Tack vare gud.

Hans rygg skadades däremot så illa när ett stenblock föll över honom, att den fortfarande värker, ibland så att han fortfarande måste stanna hemma från jobbet.

Att ta fram guldet var komplicerat. Stenarna krossades, sedan sköljde man flisorna i vatten.

För att samla guldspånet droppade man i kvicksilver.

– Alla använder kvicksilver, det är det absolut enklaste sättet. Men ingen erkänner det förstås, tillägger han.

Efter att Roberto jobbat några år i gruvan började han må dåligt. Han fick ont i huvudet och svårt att andas. En dag svullnade tungan upp så att han inte kunde prata.

Enligt läkarna var det den giftiga, tårgasliknande gas som finns i gruvan, som gjorde honom dålig.

Han blev bättre, för att sedan bli sjuk igen.

Till slut var hans blodtryck så högt att han inte, inte ens om han lämnade gruvan, kunde bo kvar i hemmet i El Alto på 4100 meters höjd.

Men drömmen lever.

Det var inte länge sedan Roberto tillsammans med en fyra, fem vänner planerade att starta ett gruvkooperativ och själva börja bryta guld. Men investeringarna för att sätta igång var för stora, så planerna fick läggas på is.

För tillfället.

– Jag har tre barn, ett av dem ska snart börja på universitetet. Jag behöver alla pengar jag kan få.

Och om du blir sjuk igen?

Roberto rycker på axlarna och tar en tugga av sin Pique a lo macho, en rätt med strimlat kött, korv, lök och pommes ihopblandat. Lysrören lyser upp den enkla restaurangen.

Läs mer:

Cred & Källa: Bolivia har guldfeber