”Att hitta olja är som att hitta en vit elefant”

LODWAR Det är fest i staden när Alex Budden, Africa Oils chef för externa relationer, anländer till Lodwar i Turkana. Utanför den lilla flygplatsen står en grupp Turkanabor, iförda traditionella dräkter, och sjunger och dansar i den tryckande hettan. En av dansarna banar sin väg över den röda dammiga jorden till Alex Budden och drar med honom i dansen.

I vissa sammanhang betyder olja miljöförstöring och klimatförändringar. I andra sammanhang säkerhetspolitiska utmaningar. Här, för invånarna i den absolut fattigaste delen av Kenya, betyder olja hopp om utveckling. Endast var tionde Turkanabo lever över fattigdomsgränsen, enligt Society for International Development.

– Att hitta olja är som att hitta en vit elefant. Det har blivit verklighet här. Vi är välsignade, säger John Lodope Nakara, Turkanas egen ledamot i det kenyanska parlamentet.

Firandet är särskilt storslaget just den här gången. En imponerande delegation, med flera höga kenyanska politiker, har kommit till Lodwar för att inviga en med lokala ögon sett storslagen utbildningssatsning. Lundin Foundation, som grundades av den svenska familjen Lundin men får bidrag från både Africa Oil och andra bolag i Lundinsfären, satsar 1,1 miljoner dollar (drygt 9 miljoner kronor) i den lokala yrkesskolan Lodwar Vocational Training Center.

Målet är att göra den ledande i Turkana. Inledningsvis ska hundratalet rörmokare, mekaniker, byggarbetare, svetsare, elektriker – men också modedesigner och frisörer – utbildas varje år, för att regionen ska kunna ta maximalt vara på de utvecklingsmöjligheter som oljefynden innebär. Under högtidliga former klipper Turkanas guvernör Josphat Nanok, ackompanjerad av elevernas jubel, av banden som spänts upp framför dörrarna till de nya lokalerna.

Men under den glädjefulla ytan döljer sig en för regionen oroväckande utveckling: oljeprisraset. För ett par år sedan beräknades Turkanas oljereserv på potentiellt omkring 1,3 miljarder fat ha ett marknadsvärde på över 120 miljarder dollar. Africa Oils projekt beskrevs som en given succé.

I dag är tongångarna radikalt annorlunda. Oljepriset har rasat ner i källaren och reserven tappat nästan 80 miljarder dollar i värde. Africa Oil har, tillsammans med sina samarbetspartner, dragit hårt i handbromsen. Nästan all projektering är lagd på is, projektet har gått från sex borriggar till en enda. Oljebolagen fortsätter visserligen arbeta för att förbereda regionen för oljeexport – men antalet anställda i regionen har krympt från drygt 3 000 till runt 1 500 på bara ett år.

Vissa reser rent av frågan om det någonsin kommer att bli ekonomiskt gångbart att pumpa upp oljan i Turkana. Enligt Tullow Oil, en av Africa Oils partner i projektet, krävs ett pris på 25 dollar per fat för att affären ska gå ihop.

Men det är en bedömning som många menar är optimistisk. Konsensus ligger snarare kring att det krävs ett pris på upp emot 40–45 dollar per fat för att göra satsningen ekonomiskt hållbar – en nivå som oljepriset precis har lyckats kämpa sig upp till.

– Oljepriset gör att det är en svår marknad just nu. Men vi är säkra på att det kommer att studsa tillbaka, säger Arica Oils Alex Budden.

Avgörande är också att Uganda och Kenya kan enas om hur en oljeledning genom de båda länderna ska dras och finansieras – något som visat sig vara minst sagt komplicerat. Uganda verkar snarare vilja bygga en oljeledning tillsammans med Tanzania, något som vore ett hårt slag mot den kenyanska oljan.

Problemen har gjort att det börjar uttryckas oro för att lokalbefolkningens högt ställda förväntningar ska komma på skam. Enligt de värsta farhågorna skulle det kunna utlösa våldsamheter. Den mycket fattiga nomadbefolkningen på landsbygden, där oljan hittats, har redan vid några tillfällen satt upp vägspärrar och saboterat oljebolagens utrustning.

Enligt Jeroen de Zeeuw, fristående hållbarhetskonsult och expert på utvinningsindustriers sociala effekter, finns det oro för att besvikelsen ska göra protesterna värre.

– Protesterna har inte militariserats. Men oron finns där, det finns mycket vapen i området och det här är en region där regeringen inte har monopol på våld. Om folk tar till vapen kan det lätt eskalera, säger han.

Även parlamentarikern John Lodope Nakara, som kallar oljefynden för både en välsignelse och en förbannelse, uttrycker oro för vad oljeprisraset ska innebära för Turkana.

– Oljan kan också skapa alltför höga förväntningar. Och när människor blir besvikna eller känner sig lurade skapas en grogrund för konflikter. Risken är att vi får se mer av förbannelserna i framtiden, säger han.

I de lokala studenternas ögon syns dock ingenting av oro eller ilska. I stället sjunger de glädjesånger och jublar när de får se sina nya, fräscha skollokaler.

– Förr sade folk att Turkana bara är en öken. Men nu har vi oljan. Det har skapat optimism och stolthet, säger 24-åriga Christine Ikai, som studerar till modedesigner.

Och hon får medhåll av den 38-åriga mekanikerstudenten Joseph Napak, som har en historia som känns väl igen av många invånare i Turkana. För drygt 20 år sedan utsattes hans familj för en cattle raid – en väpnad boskapsstöld – av en stam från Sudan. I ett slag blev familjen utfattig. Joseph Napak hade inget annat val än att hoppa av skolan.

I dag har hans föräldrar enbart tre getter och lever på de mycket små matransoner som den lokala regeringen förser dem med. Men för Joseph har oljan och utbildningssatsningen inneburit en sen nystart i livet.

– Mina föräldrar är fortfarande mycket fattiga och lever ute på landsbygden. Men jag har fått ett stipendium av oljebolagen för att utbilda mig. Oljan har förändrat mitt liv väldigt mycket, säger han.

Läs mer här:

Cred & Källa: ”Att hitta olja är som att hitta en vit elefant”