Regiarbetet med det episka krigsdramat ”Unbroken” blev livsavgörande för Angelina Jolie. Nicholas Wennö fick en exklusiv intervju med Hollywoodstjärnan inför filmens svenska biopremiär nästa vecka. Det blev ett samtal om hennes längtan till regissörsstolen, jakten på en fadersgestalt, dragningen till katastrofzoner och återföreningen med maken Brad Pitt – på filmduken.
För att vara en av filmvärldens mäktigaste personer har Angelina Jolie ett överraskande slappt handslag. Hollywoodstjärnan tar emot i en svit på 51:a våningen i femstjärniga Mandarin Oriental med magnifik utsikt över södra delen av Central Park i New York. Utanför lyser skyskrapornas fönster som små seriekopplade ledljus i en julgran.
Jolie är peppad på att få prata om sin andra spelfilm, ”Unbroken”, ett episkt drama om OS-löparen och krigshjälten Louis Zamperini, vars osannolika livsöde skildras i Laura Hillenbrands bästsäljare med samma namn. ”Unbroken” är en av årets stora filmer i USA och har nämnts i förhandssnacket inför Oscarsnomineringarna.
– Men jag vågar fortfarande inte kalla mig ”regissör”. När jag ska fylla i yrkeskategori på visumansökningar så brukar jag skriva ”skådespelare”… lite motvilligt, ler Angelina Jolie utan att låta kokett.
I fåtöljen framför mig sitter en fullvuxen, businessklädd kvinna med korslagda ben. Hon utstrålar ett upphöjt zenlugn och en stark närvaro, men vägen hit har knappast varit spikrak. Gamla bilder flimrar förbi i huvudet: en nygift Angelina, tjugonånting, i svarta gummibyxor och vit t-tröja med maken Jonny Lee Millers namn skrivet i sitt eget blod. Nästa äkta mans, Billy Bob Thorntons, blod bar hon i en kapsel runt halsen, som en liten gothvampyr.
Kontrasten kunde inte vara större till denna enkvinnasindustri som numera klarar sig utan både manager och agent. För att vara en person som kallats ”minimalt begåvad bortskämd brat” i ett hackat internmejl från Sonybossen Amy Pascal så har det gått riktigt hyfsat för Angelina Jolie.
Stjärnskådespelare. Supermamma. Sexsymbol. Goodwillambassadör för FN. Hon har kvalat in på 100-listan över planetens mest inflytelserika personer, toppat löneligan bland kvinnliga Hollywoodstjärnor, fått en Oscar och tre Golden Globe-statyetter, blivit dubbad av drottning Elizabeth II, lyckats få 150 länder att motarbeta våldtäkter i krigszoner och blivit flerfaldigt korad till världens vackraste kvinna. Och så vidare…
Uppgifterna om att hon hade planer på att förtidspensionera sig som skådespelerska blev en världsnyhet för någon månad sedan.
– Det där är betydligt överdrivet, en medieanka. Det finns fortfarande några roller som jag har planerat att göra, däribland huvudrollen i ”Cleopatra” som jag har utvecklat under många år. Men jag söker inte längre aktivt efter nya filmroller. Däremot letar jag febrilt efter nya historier att berätta som regissör, säger Angelina Jolie, som hittat sitt livs drömroll bakom kameran.
– När jag var skådespelare förstod jag inte filmens skapelseprocess. Jag kände mig avskuren, isolerad och kunde inte riktigt relatera. Jag ville förstås kommunicera med publiken, men var sällan en del av storyn och inte kär i mediet. Regiarbetet har gjort mig förälskad i allt som har med filmmediet att göra: ljudarbete, visuella effekter, story, manus, dramaturgi, att vara en del av laget, familjen… det är inte lika ensamt som att vara skådespelare. Nu är jag i skyttegraven tillsammans med alla andra.
Som få andra Hollywoodkvinnor har hon dragits till krigszoner världen över – från Sudan till Afghanistan. Jobbet som goodwillambassadör gav bland annat inspiration till regidebuten ”The land of blood and honey” (2011), en omöjlig kärlekshistoria som utspelade sig i 90-talets krigsdrabbade Bosnien där kvinnor utsattes för systematiska våldtäkter som en krigsstrategi.
Hennes nya film ”Unbroken” handlar om Louis Zamperini spelad av Jack O’Connell, en ung rastlös strulpelle på glid i 30-talets Kalifornien. Tack vare sin rättrådige storebror fick Zamperini en andra chans. Hård löpträning tog honom från den lilla hålan på amerikanska västkusten till Berlin-OS 1936, där han som 19-åring blev sjua på 5 000 meter. Zamperini spåddes en lysande framtid som medeldistanslöpare men världskriget kom emellan. Som besättningsman på bombflygplan kraschlandade han i Stilla havet och lyckades under 47 dagar överleva svält och hungriga hajar på en flotte som drev mot Japan. Där tillfångatogs han och blev systematiskt misshandlad och torterad, framför allt av en sadistisk fångvaktare som gick under öknamnet ”Fågeln” (i filmen spelad av den japanska popstjärnan Takamasa Ishihara).
Vid hemkomsten var Zamperini ett nervvrak som dövade sin ångest med sprit och blev besatt av att spåra upp sin plågoande och döda honom. Allt förändrades när han blev frälst, reste till Japan och försonades med sina forna fångvaktare – även om ”Fågeln” vägrade att träffa honom.
– Det är en fantastisk historia om fred, försoning och förlåtelse. Mötet med fångvaktarna blev livsavgörande. Tidigare hade hela hans tillvaro varit inriktad på hämnd, men upptäckte att det bara förgjorde honom. Efter försoningen kunde han bidra med så mycket till världen. Hans öde bär på ett starkt budskap till oss alla, säger Angelina Jolie om sitt brobygge mellan USA och Japan.
Hon hittade historien i ”development hell” på filmbolaget Universal. I arkivet med manus som stannat i utvecklingen fastnade hon för dramat om Louis Zamperini som hade blivit liggande sedan 1957 då Tony Curtis skulle ha spelat huvudrollen men drog sig ur. Projektet fick en nytändning när Laura Hillenbrands ”Unbroken” blev en bästsäljare i USA 2010.
– Jag läste boken och blev så tagen att jag var beredd att göra vad som helst för att få berätta Louis historia, säger Jolie, som hade med sig sopsäckar med detaljerade storyboards redan till första anställningsintervjun.
Hon fick jobbet. Den upplyftande historien om den obrutna Zamperini gav henne en energikick.
– Jag hade arbetat så länge med krigsdrabbade människor och började bli förhärdad av att allt lidande och omänskliga handlingar. Boken om Louis påminde mig om vad som förenar oss människor, vår inneboende styrka, öppenhet och förmåga att ge av sig själv till andra. Det handlar inte om att vara stor hjälte utan om att göra rätt saker av rätt skäl. Och det kanske viktigaste av allt.., säger hon och gör en liten konstpaus:
– … att aldrig ge upp. Louis kom till mig under en period i mitt liv då jag behövde höra detta. Och det är ett budskap jag ville förmedla till mina barn, säger sexbarnsmamman.
På köpet fick hon en fadersfigur som hon alltid saknat. I den livserfarne 90-plussaren hittade hon den fadersfigur hon alltid sökt sedan pappa Jon Voight lämnade familjen när hon var liten.
– Eftersom jag växte upp utan min pappa så var det fantastiskt att få känna hur det är att ha en äldre man som beskyddare, någon som gjorde mig lugn och som lärde mig nya saker. Mina far- och morföräldrar gick bort tidigt i mitt liv. Ofta gick jag över till Louis hus för att äta frukost bara för att få vara nära honom. Han var en sådan kärleksfull man och en av de roligaste människor jag har träffat, säger Angelina Jolie.
Högbudgetfilmen ”Unbroken” är hennes elddop som regissör. Inspelningen påminde om en större militär operation med avancerade actionscener. När hon väl fått jobbet drabbades hon av tvivel på sin egen förmåga.
– Om jag ska vara ärlig så var jag inte säker på att jag kunde se Louis i ögonen och säga att jag verkligen var den som skulle göra historien rättvisa. Jag kände att vi hade det emotionella innehållet, men insåg att filmen också måste ha ett driv, en struktur och en viss skärpa för att inte bli sentimental, säger hon.
”Unbroken” är inget konstnärligt högriskprojekt, snarare en konventionell Hollywoodfilm med den typiska Oscarslooken, här signerad den brittiska mästerfotografen Roger Deakins som tidigare jobbat med filmer som ”Nyckeln till frihet”, ”No country for old men” och senaste Bondfilmen ”Skyfall”.
Det märks att Jolie hämtat inspiration från Clint Eastwoods lugna, rytmiska filmstil. Eastwood regisserade Jolie i ”Changeling” där hon spelade en ensamstående mamma i 1920-talets Los Angeles som får tillbaka sin kidnappade son och upptäcker att det inte är hennes biologiska barn.
– När jag träffade Clint Eastwood för att prata om ”Unbroken” blev jag övertygad om att en film om den här generationen skulle ha en väldigt stram och klassisk stil. Eftersom det är en så skakande historia var det också viktigt att göra Zamperinis liv rättvisa. Även om man är dödshungrig och strandsatt på en flotte mitt i Stilla havet är soluppgången vacker. Jag är verkligen ingen filmnörd, men älskar Sidney Lumet och har snott ett par scener från ”The hill”, avslöjar hon.
Zamperini gick bort i somras, men Jolie hann visa en grovklippt version på sin dator för honom innan han somnade in på sjukhuset.
– Jag väntade mig en recension, fattar inte hur jag tänkte. Så satt jag med denna fantastiska 97-åring som såg sitt eget liv på datorskärmen medan han förberedde sig för att dö. Han var väldigt rofylld, tittade och mindes tillbaka. Det var vackert att se hans blå ögon titta på sig själv när han spräckte målsnöret som ung löpare, som om han symboliskt kom i mål med sitt liv. Det var väldigt rörande, säger Angelina Jolie och med lätt tårfyllda ögon.
Mötet har förändrat henne för alltid, menar hon.
– Louis har gjort mig till en starkare person. Han hjälper mig att möta utmaningar på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Han tillhörde en extraordinär generation som han själv kallade för ”den tåligaste generationen”. En generation som genomled depressionen, osjälviska människor med fokus på familjen och samhället, vi har mycket att lära av dem.
Inspelningen påverkade också de unga skådespelarna i teamet, som Jack O’Connell, Garrett Hedlund och Finn Wittrock.
– Louis berättelse hjälpte till att ta fram något inom dem. Plötsligt började de prata om sina far- och morföräldrar, om Gud, ödet, tro, sina familjer. Kanske fick de upp ögonen för möjligheten att människan inte är ensam, att det finns mirakel trots allt, säger Angelina Jolie medan hennes smala fingrar tvinnar en lång halskedja av guld.
Jolies eget liv är också ett litet mirakel om man tittar på hennes start i livet. Hon har genomgått en häpnadsväckande förvandling från utlevande och djupt olycklig tonårsflicka till en kvinna som är världsledande i sin bransch och en global opinionsbildare.
Hennes ungdomstid var extrem – även med Hollywood mått mätt. Stundtals såg hon ut som en myling, experimenterade med droger, var anorektisk, skar sig i armarna, hamnade på psykakuten och slutade skolan som 14-åring med en dröm om att bli begravningsentreprenör. Hon var besatt av döden, sov med knivar, hade råttor som husdjur, var tatuerad överallt och tycktes ha testat det mesta i sexväg, bland annat lesbisk bondage. Under en tid hade hon svårt att få roller eftersom hon hade en stämpel som dystergök.
Ironiskt nog var det rollen som den tuffa datorspelspinuppan i actionfilmen ”Lara Croft. Tomb raider” (2001) som förändrade hennes karriär. Filmen spelades in i ett krigshärjat Kambodja och mötet med fattigdom, sjukdom och förödelse öppnade hennes ögon för världens orättvisor. Inom loppet av ett år var hon goodwillambassadör och åkte i skytteltrafik till olika oroshärdar och flyktingläger. Hon adopterade också sitt första barn, Maddox, från Kambodja.
På senare år har Jolie bland annat varit pådrivande i FN:s kampanj mot sexuellt våld i krigszoner som även Margot Wallström varit engagerad i. Jolie har till och med öppnat dörren för en politisk karriär, men på en rak fråga svarar hon diplomatiskt:
– Jag vill vara i de sammanhang där jag kan göra störst nytta och få största möjliga genomslag. Jag har ett ansvar att göra allt jag kan..
Förra året skrev hon själv i New York Times om sitt val att operera bort båda brösten för att slippa drabbas av den ärftliga formen av cancer. Syftet var att visa andra kvinnor att det finns medicinska valmöjligheter. För sju år sedan dog hennes mamma, skådespelerskan Marcheline Bertrand, i cancer endast 56 år gammal.
Om mötet med Kambodja fick Jolies professionella liv att ändra riktning, förändrade mötet med Brad Pitt under inspelningen av ”Mr & mrs Smith” (2005) hennes privatliv på ett lika genomgripande sätt. Deras sprakande personkemi överglänser en krystad historia om två hemliga lönnmördare som är ovetande om den andras yrke – trots att de är gifta. Strax efter filminspelningen lämnade Brad Pitt svärmorsdrömmen Jennifer Aniston och fick USA att klyvas itu av ett t-tröjekrig mellan ”Team Jolie” och ”Team Aniston”.
Under smeknamnet ”Brangelina” blev Jolie–Pitt snabbt Hollywoods gyllene par som gav upphov till en feber som växte till ”vansinnesnivåer”, som Reuters skrev 2006.
I dag driver Jolie och Pitt en sexbarnsfamilj som ofta är på resande fot mellan inspelningsplatser, villan i Hollywood Hills och sitt franska vinslott där de gifte sig i augusti. Smekmånaden firades på Malta – med inspelningen av Jolies egen ”By the sea” om ett par som desperat försöker rädda sitt krackelerande äktenskap med en romantisk Europatripp. Tio år efter ”Mr och mrs Smith” återförenades hon med Brad Pitt på filmduken.
– Det var ganska ironiskt att vi firade smekmånad med att spela in en film om ett äktenskap i upplösning, säger hon och skrattar.
– Tanken är att det ska vara ett underhållande drama om det absurda i hur män och kvinnor relaterar till varandra och behandlar varandra, säger Jolie som laddade upp med Bergmans ”Persona” inför inspelningen.
– Jag älskar den filmen. Framför allt studerade jag hur Bergman filmar människor, det finns en öppenhet som är så naken och äkta. ”By the sea” är mitt försök att göra en ärlig och uppriktig skildring av relationer och äktenskap, säger Angelina Jolie.
Ännu en krigszon, alltså…
– Precis, skrattar hon.
– Det finns förstås en hel del intressant psykodynamik i det här eftersom jag regisserar både mig själv och min man, haha. Framför allt var det svårt för mig att vara den som ska vara starkast på inspelningen, regissören, och samtidigt spela en svag och bräcklig rollfigur, säger hon.
– Det var svårt för oss båda, särskilt grälscenerna där vi skulle visa starka aggressioner mot varandra. Samtidigt kunde vi driva varandra längre än någon annan skulle ha kunnat göra eftersom vi älskar varandra så innerligt och har en djup tillit till varandra, säger hon och ler:
– Det var ett sant nöje att regissera en sådan fantastisk skådespelare…
Hennes nästa regiprojekt, ”Africa”, är också berättelsen om ett mansöde, paleontologen Richard Leakey som ägnade sitt liv åt att bekämpa rovjakten på elefanter och noshörningar i Kenya.
– Jag kan knappt vänta tills jag får se det afrikanska landskapet genom Roger Deakins kameraöga. Två av mina döttrar, Zahara och Shiloh Nouvel, är födda på den kontinenten. Jag vill veta mer om Afrika, dess problem och vill gärna vara en del av lösningen. Och jag hoppas få lära mig en hel del om elefanter …
Se mer här:
Källa: Angelina Jolie: ”Rollen som regissör gjorde mig förälskad i filmmediet” – Dagens Nyheter
Lämna ett svar