Det är våren 1944. Även om mer än ett års blodiga strider återstår av andra världskriget är det bara ett par månader kvar till Dagen D, de allierades dramatiska landstigning i Frankrike, som blev början till slutet på Adolf Hitlers välde i Europa.
Den franska motståndsrörelsen trappar upp sin kamp mot den nazityska ockupationsmakten. Tyskarna svarar med brutala upprensningsaktioner, kollektiva bestraffningar och massavrättningar.
Men byn Saint-Clément i sydvästra Frankrike klarar sig mirakulöst från det öde som drabbar många andra städer och byar. Svenska Bergljot de Lageneste, född Holm, som bor i byn, lyckas med mod och list och argumentationsförmåga övertala den tyske befälhavaren att dra tillbaka sina trupper utan att döda och fängsla bybor.
– Min faster Bergljot var gift med en fransman och bodde i Paris. När tyskarna invaderade 1940 blev hennes man krigsfånge. Hon flydde till fots till sina svärföräldrars gods i Saint-Clément, berättar Alice Rosenberg i Stockholm.
– Tyska soldater kom till byn 1944. De ställde upp byborna på torget, alla trodde att de skulle skjuta dem precis som i andra byar och städer. Men Bergljot kunde tala tyska och lyckades övertyga tyskarna om att det inte fanns några motståndsmän i byn, fast det fanns det naturligtvis.
– De drog därifrån utan att skjuta någon. Hon räddade byn, hon blev stor hjältinna, säger hon.
Bergljot de Lagenestes insats är praktiskt taget okänd utanför Saint-Clément. Den uppmärksammas inte i historieskrivningen, inte i de många minnesböckerna om andra världskriget och inte i massmedierna, i alla fall inte de svenska. Men i byn har minnet av den modiga svenskan förts vidare generation efter generation. Nu har man också rest en minnessten vid en högtidlig ceremoni.
– Hennes kunskaper i tyska hjälpte henne att övertyga den tyske officeren att byborna var fredliga bönder. Äldre invånare minns hur de stod uppställda framför rådhuset och lyssnades på hennes långa överläggningar med officeren, som de inte förstod, säger Sylvie Bassaler, vice borgmästare i Saint-Clément.
– De som var barn då minns att de inte gick till skolan den dagen. De minns hur brödet brändes i ugnen medan soldaterna letade igenom huset och förde föräldrarna till uppsamlingsplatsen på torget, säger hon.
Med början i februari 1944 drar det tyska arméförbandet Division Brehmer fram genom sydvästra Frankrike i sin jakt på motståndsmän och på franska judar som lyckats undvika deportation till dödslägren. Truppernas framfart resulterar på många platser i kollektiva bestraffningar, massavrättningar och massiv ödeläggelse.
Ett kompani ur den tyska styrkan når fram till byn Saint-Clément i departementet Corrèze. Soldaterna omringar samhället och ställer upp invånarna på torget, män skilda från kvinnor. De söker igenom husen, de letar efter motståndsmän och vapen.
I en rad andra byar i grannskapet leder liknande situationer till massakrer. I april och maj härjas byarna Treignac, Lonzac och La Celle, samtliga i Corrèze. Händelserna i Saint-Clément äger rum under den perioden, även om ingen i dag kan säga exakt vilket datum.
I Tulle, huvudstad i Corrèze, dödar tyskarna 213 människor i juni. 99 hängs direkt medan 114 deporteras och dör i koncentrationsläger i Tyskland. I Oradour inte så långt därifrån genomför de nazistiska trupperna ett av världshistoriens mest beryktade massmord samma månad. De dödar 642 män, kvinnor och barn i ett blodbad som blivit en symbol för mänsklig ondska.
Men i Saint-Clément ingriper Bergljot Holm, 40, från Stockholm. Hon är gift med den franske juristen och adelsmannen Paul de Lageneste, som hamnat i tysk krigsfångenskap. Bergljot har flytt med sin lilla dotter till svärföräldrarnas gods i byn.
Nu går hon dödsföraktande direkt till den tyske kompanichefen – och börjar förhandla med honom. Den lokala skolans rektor, Quintane, har försökt tala med honom, men kan bara några meningar på tyska och blir tillfångatagen.
Bergljot talar däremot flytande tyska efter att ha bott och arbetat i Berlin. Hon försöker övertyga den tyske kaptenen om att det är en by med fredliga bönder utan motståndsmän och hemliga vapenförråd. Förhandlingarna pågår i flera timmar medan invånarna står uppställda på torget och väntar på vad de tror är en oundviklig avrättning. Den orädda svenskan vädjar och argumenterar, hon vet att hon är bybornas sista chans.
Till slut sker det till synes omöjliga. Wehrmacht-officeren låter sig övertygas av hennes pläderingar. Han ger order om avmarsch och invånarna kan återvända hem utan att ett hår krökts på deras huvuden.
Än i dag, mer än 70 år senare, minns Saint-Clément med tacksamhet den svenska sjukgymnasten som gifte sig med sonen i byns ledande familj och som räddade det lilla samhället från att bli ytterligare en av andra världskrigets otaliga tragedier.
Den 8 maj förra året, på 70-årsdagen av krigsslutet i Europa, samlas byns invånare med borgmästaren Daniel Combes i spetsen för att avtäcka en minnessten till Bergljots ära. Han förklarar att hennes ”modiga handling” är en del av byns kultur som har berättats muntligt i alla år, men aldrig nedtecknats. Och att hon aldrig har hedrats för sin insats, något som man nu med resandet av stenen vill ”reparera”.
– Det här är ett tillfälle att hylla fru de Lageneste för hennes kallblodighet den där olycksbådande dagen … Utan denna kvinnas viljestyrka och ihärdighet skulle kanske några av oss inte vara här i dag, säger borgmästare Combes i sitt tal.
– Det krävdes en stor portion mod att möta den tyske kaptenen eftersom dessa specialstyrkor hade sått död och inte tvekat att döda civilpersoner och bränna byar i repressalieaktioner… Det krävdes stor envishet och säkerligen också några lögner för att övertyga officeren.
– Vi hyllar en person som riskerade sitt liv för att stå upp mot hat och barbarism, säger han och tillägger att minnesstenen ”som en historisk blinkning” är huggen i svensk granit.
Bergljot Holm, med smeknamnet ”Lillamor”, föddes i Stockholm 1904 av norska föräldrar. Hon utbildade sig till sjukgymnast och arbetade en tid i Berlin. 1933 flyttade hon till Paris där hon var mycket framgångsrik i sitt yrke. Hon uppges ha haft kända patienter som deckardrottningen Agatha Christie och Sveriges drottning Victoria som ofta var på genomresa. Strax före krigsutbrottet gifte hon sig med Paul de Lageneste, som senare blev generaldirektör för det franska jordbruksverket. De fick tre barn. Bergljot avled 1983.
Också hennes syster Solveig flyttade till Frankrike. Hon arbetade på det svenska generalkonsulatet i Paris under Raoul Nordling som spelade en viktig roll när Paris befriades från den tyska ockupationen 1944. Den svenske generalkonsuln förde långa och ingående förhandlingar med den tyske kommendanten, general Dietrich von Choltitz, och lyckades på så sätt rädda den franska huvudstaden från ödeläggelse. Han har blivit berömd i filmer och böcker som ”mannen som räddade Paris” – medan kvinnan som räddade Saint-Clément samma år är okänd för den breda allmänheten.
– I Frankrike hade tyskarna en hel del samarbetsmän. Det vände väldigt hastigt 1944 med en hel del sabotage och eldöverfall mot tyskarna. Det ledde till att de vid många tillfällen begick övergrepp på civilbefolkningen, de bestraffade folk kollektivt, säger den militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal, medförfattare till standardverken ”Svenskar i krig” som i två delar täcker perioden 1914-2015.
– Det är i det här spända läget Bergljot gör sin insats. Hon gör vår bild av andra världskriget lite rikare. Hittills har bara svenska manliga krigsdeltagare uppmärksammats.
– Det är dels en påminnelse om att många svenskar ställde upp för de allierade. Dels en påminnelse om att kriget inte bara är männens historia, något som inte minst Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj visar i sina böcker, säger han.
Bergljots familj i Sverige har alltid känt till hennes ingripande under kriget. Och de har sett lokalbefolkningens vördnad för henne.
– Jag var och hälsade på i Saint-Clément. När jag gick i affärer med Bergljot bugade folk så att pannan slog i golvet. De beundrade henne jättemycket, säger brorsdottern Alice Rosenberg.
– Hon berättade om det som hänt, men var mycket blygsam. Hon tyckte att hon bara gjorde det hon skulle göra, säger hon.
Läs mer här:
Lämna ett svar