Av sommarens alla röster, är Stina Ekblads kanske den jag längtat mest efter. Hur den får en att vilja överlämna sig och bli förd ut på djupt vatten. Ingmar Bergman visste minsann vad han gjorde när han i början på åttiotalet rollsatte Ekblad som den mystiska och lockande androgyna Ismael i ”Fanny och Alexander”.Stina Ekblads närvaro är alltid absolut. Då som nu. I år är hon den enda, tror jag, som valt att sända sitt ”Sommar” direkt, vilket hon gör utan minsta, darr, tvekan eller krock med konsonanterna. Hon bara är. Så intensiv i varje detalj. Det kan vara en stickad babyklänning i ljusgrönt bomullsgarn efter mönster från någon av femtiotalets veckotidningar, en gratis grammofonskiva från De bästa, eller en österbottniskt karg himmel. Hon berättar att den årstid hon mest identifierar sig med är den melankoliska förvåren, ”långfredagstiden innan lövsprickningen och uppståndelsen”. Det förvånar inte alls. Vad som överrumplar är exaktheten i iakttagelserna, hur laddade och samtidigt harmoniska de är, när hon berättar om sitt livs ständiga strävan till det som är vackert.Det är som att bli upplyft i Ekblads svala händer och vaggad i en väv av musik, skönhet och död, magiskt sammanflätade till en treenighet. Plötsligt stannar allt upp, tillåts att ta tid, och söka sig fram mot det oundvikliga.När Ekblad till slut når fram till sin och Edith Södergrans poetiska betraktelse över döden, är det som att höra hennes själ på riktigt upplösas i alltet. Det ilar ett långsamt hugg genom mig, precis som om Ekblad dött där och då. Stor skådespelarkonst är vad det är. Men också ett ovanligt och välbehövligt sommarprat en stilla söndag då ljuset ännu en gång är på väg att lämna oss.INLEDNINGENStina Ekblads välkontrollerade lugna röst, och den enkla betraktelsen över en ljusgrön babyklänning från femtiotalet sprider välbehagsrysningar över hela ryggraden.KÄNSLORNAGår sällan helt på djupet eller mot höjden, utan rör sig i en perfekt avvägd balans kring de harmoniska tingen – musiken och skönheten.SKRATTENNej, någon komiker är Ekblad inte. Men det hade man ju heller inte förväntat sig av hennes österbottniska svårmod.MUSIKENEn kärleksfullt utvald harmonisk mix, som inger känslan av att man får läsa Ekblads själ, från storslaget klassiskt till enkla visor.AVSLUTNINGENSå vackert om livets slut att hjärtat vill brista. En bit himmel och ett tack för livet, så tätt inpå att det känns som att Ekblad dör i studion till programmets sista toner. Det är stort skådespeleri.LÅTLISTANMin nye kjole (Mathilde), Where corals lie, (Janet Baker), Dichterliebe Op 48, Robert Schumann & Heinrich Heine, Peer Gynt (Herbert Von Karajan & Berliner Philharmoniker), Sunnanvindsvalsen (Anders Börje & Radiotjänsts flickkör), Kinderszenen Op 15 (Martha Argerich), Mozart Konsert För Klarinett & Orkester Kv 622 A-Dur (Martin Fröst & Peter Oundjian & Amsterdam Sinfonietta), III. Rondo: Allegro (Mozart), Prospettiva nevski (Alice), Ich Will Du Sein (Ben Becker & Richard Schönherz & Angelica Fleer), Fredag morgon (Frida Hyvönen) Balulaow (Adrian Dolata), Kvintett För 2 Violiner, Viola & 2 Violonceller D 956 C-Dur (Arcanto-kvartetten & Olivier Marron).Följ Expressen Nöje på Facebook – där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.
Fortsätt läsa:
Cred & Källa: Stina Ekblad är så intensiv i varje detalj
Lämna ett svar