Jag ryser av obehag

Aftonbladets profiler tycker till om årets vinterpratare

När komikern Olof Wretling var tonåring var han Sverigeelit i höjdhopp, vann bland annat två ungdoms-SM och hade Patrik Sjöberg som största idol.

En dag frågade Olofs jämnåriga höjdhoppskompis honom om även Olofs tränare brukade kolla på dem i duschen? Sen ­berättade kompisen att hans tränare Viljo Nousiainen gjorde tester på dem i träningsgruppen för att se om de kommit i puberteten.

14-årige Olof ­lovade att inte ­berätta någonting.

Om detta handlar Olof Wretlings Vinterprat. Om hur han tyckte att det lät konstigt, men hur han ändå tog tåget från Umeå ner till ­Göteborg för att få vara nära och ­träna för Viljo. Och hur han behöll hemligheten
i 18 år.

Wretling har en enastående förmåga att berätta om de allvarligaste ämnen med prescision och humor. Aldrig så att han skojar bort allvaret, men ­alltid så att det är underhållande att lyssna på. 

Jag gillar Olof Wretlings ­berättelse rakt upp och ner, därför kommer jag på mig själv att bara bli irriterad och störd när en av hans karaktärer är insprängd
i berättelsen (sportreportern Mangan som rapporterar ­direkt från Ullevi) För mig hade Wretling kunnat skippa Mangan helt. 

För när jag hör Wretlings berättelse om den hyllade friidrottstränaren och pedofilen slår det mig än en gång hur konstigt det är att inga vuxna reagerade när unga träningsadepter sov över hos ­honom, höll hans hand och satt i hans knä på träningar och tävlingar. 

Som Wretling berättar om Viljo: ”Han hade så snälla ögon, han var så annorlunda, vi ville vara nära honom. Vi tävlade om att ­vara nära honom. Jag fick vara med att köpa kaffe till honom, tre sockerbitar skulle det vara.”

Jag ryser när jag lyssnar för det är obehagligt, men Vinterpratet är väldigt, väldigt bra ­berättat.

1 januari 2018 13:39

Se mer här:


Källa: Jag ryser av obehag