Endast sju procent av befolkningen säger sig alltså reagera med ilska mot bönderna. Majoriteten visar dem samma förståelse som regeringen visar dem. Hjälpsamheten vet helt enkelt inga gränser. För första gången i landets historia är det ordentligt skyltat kring vägspärrarna. Polisen informerar. ”Ring 112”, uppmanas vi. ”Men det är ju ett nödnummer!” ”Ja, men då kommer ni fram, sedan kopplar de er vidare därifrån till rätt person som kan berätta hur ni ska åka för att slippa traktorerna …” Tjänstemännen som tar upp biltullsavgifter berättar lika vänligt var och när vägarna blockeras och hur man ska åka. Vägskyltarna är föredömliga. Citrongula med svart text och tydliga pilar.
När vi utan missöden hittat fram till den gamla vägen och lagt oss sist i den ändlösa konvojen av bilar som rullar fram i sakta mak kan vi avnjuta ett sällsamt skådespel: bönder som avtäckt långsidan på sina lastbilar och sitter uppe på flaken, som på små teaterscener, och dricker kaffe. Och när turen nästa dag vänder och vi kommer till en vägtull där bönderna just spärrat av motorvägen och vi tvingas backa femtio kilometer och sedan gasa på nytt längs gamla serpentinvägar, där alla ortnamn är nerklottrade eller sönderrepade på skyltarna, där bajamajorna saknar belysning i mörkret och där den enda levande människan är en gubbe på en bensinmack som tittar på ett tv-program om hur man skjuter harar och som drar 300 euro på kortet i stället för 30, ja, då accepterar vi även det.
Utifrån sett kan det tyckas som om traktorblockaderna är ännu en black om foten på ett land som är färdigt för skroten, med körförbud och avregistrering som följd.
Samtidigt är den enda nyheten som det verkligen pratas om här att den unge och omtyckte sångaren Pandelis Pandelidis efter en våt fest på en nattklubb satt sig i sin bil tillsammans med två tjejer och kört rally på rakan längs Atens flottare badstränder. Taxichauffören som tar min fru till elverket där hon ska betala två förfallna elräkningar blir tårögd när han berättar att Pandelidis kört ihjäl sig.
Åh, tänker jag, du skulle ha parkerat din taxi och följt med in på elverket istället, då hade du verkligen fått något att gråta över.
Kön därinne är ändlös. Det dröjer innan min fru inser att folk är där för att söka anstånd med betalningen eller göra upp en avbetalningsplan för att få tillbaka elen där hemma. Betalar gör man i ett annat, ödsligt ekande rum med en uttråkad kassörska. Hon tar inte kort, bara kontanter. Att man inte får ta ut mer än 450 euro i veckan har förvandlat Grekland till ett kontantsamhälle. Min frus sedlar är hårdvaluta. Ärendet klaras av på mindre än en minut.
En sak är säker. Det är inte de på elverket som om söndagarna sällar sig till den ändlöst ringlande kön framför innestället Friday, ett inferno där folk till dånande popmusik sitter och äter och dricker. Väntetid för ett bord: två timmar.
Grekland har blivit allt tydligare uppdelat: i de som har och de som inte har. Snedfördelningen förstärks av att det varje dag kommer tvåtusen, ibland fyratusen nya flyktingar. För bara några månader sedan såg de Grekland som ett transitland på vägen till Tyskland och Skandinavien. I går stängde Makedonien sin gräns mot Grekland för främst afghanska flyktingar och få kan nu ta sig ut ur landet. Fällan har slagit igen. Under dagen har grekisk tv visat kilometerlånga köer med hysteriska människor från krigets Syrien som just insett att de hamnat i en återvändsgränd. Europa är stängt.
På papperet är Grekland med i EU men i realiteten? Skämtteckningar turnerar dominoeffekten som inte bara grekerna fruktar: först sparkas landet ut ur Schengen, sedan ur Nato och slutligen ur EU.
Än har vi dock inte sett slutet, än kan det oväntade inträffa. En kväll i Aten dyker före detta ekonomiministern och gurun Yanis Varoufakis upp på Economous taverna i de gamla arbetarkvarteren i övre Petralona. Han slår sig ner med ett halvdussin vänner vid bordet intill vårt. Svårt att inte tjuvlyssna lite. Till slut kommer det, kvällens ögonblick. Varoufakis plockar fram en mapp med foton och visar vännerna hur hans nya partis valstugor ska se ut. Vännerna suckar andäktigt. Hoppet lever.
Läs mer här:
Lämna ett svar