Det är med lyckliga recensenter som med näthatare. De är inte många, men de låter mycket. Veronica Maggio vinner på att hon inte verkar höra någonting. För fyra år sedan sjöng hon i ett skrymsle på Peace & love. Förknippad med låga betyg, gryende näthat och en lustig sång om att aldrig bli nöjd. Där och då kändes det märkligt: Veronica Maggio sjöng ju lysande, hennes musiker var duktiga, låtarna var känsligt lagombra, men hon stod på fel sida kreddgränsen. Stora mediekramen Nu är tanken liknande, men omvänd. Konceptet är detsamma, men tiden har gjort det rätt. Hennes tredje skiva ”Satan i gatan” är plötsligt drabbad av den stora mediekramen. Den low fat-souliga popen har större konsekvens, historierna har andra smärtpunkter, men det är samma röst som spelar avgörande roll. Uttrycksfull men hemlig, okonstlat behärskad, suverän i all sin simpelhet. Ärligt häpet glad Trots den hajpvecka hon haft är lördagsgolvet glest, på inomhusfestivalen Det Stora Kalaset, men hon verkar ärligt häpet glad för dem som finns där. Hennes band håller minimiprofil, men vågar stöpa ”Stopp” i syntigt pulserande form. Allt är statiskt men säkert, vanligt men vackert. Det ger ett väldigt sakligt intryck: Veronica Maggio låter alla sina låtar rullas ut som de är. Som novellistiska, välgjorda, vardagliga trivselsånger.
Läs mer:
Vacker vardag med Veronica
Lämna ett svar