Etikett: x-factor
-
Silvia Avallone | Marina Bellezza | Recension | Bokrecensioner | Kultur … – Aftonbladet
Maffian var de enda som gick med vinst under finanskrisen. Resten av Italien sjönk ner i skulder och konkurser, och det var i vanlig ordning de unga som hamnade djupast i skiten med en arbetslöshet på runt 40 procent.
Denna arma generation, sin egen, skildrar Silvia Avallone i Marina Bellezza, uppföljaren till succédebuten Stål från 2012.
Den skitiga hettan kring stålverket på Toscanakusten har bytts ut mot karga alptoppar i Valle Cervo, de norditalienska gränstrakterna där Avallone själv växte upp.
Ett ödeland efter eurokaosets framfart. Kvar fanns alkisbarer, kyrkklockor och nedlagda yllefabriker.
I sitt efterord beskriver Avallone hur många av hennes jämnåriga drog sig tillbaka hit till byarna som en sorts alpina grönavågare under 2010-talet. Främst för de låga hyrorna. Men kanske också som en protest mot Berlusconis hyperkommersiella bungabunga-samhälle.
Borgmästarsonen Andrea är en av huvudkaraktärerna i Marina Bellezza som drömmer om att fly sitt utsiktslösa medelklassliv och bli ekofarmare i bergen med hjälp av förmånliga EU-bidrag. Han saknar bara en sak: en villig hippiefru som är beredd att ysta ost resten av livet.
Enligt klassiskt romansformulär kärar han ner sig i snygga underklassflickan Marina Bellezza, alltså upphov till bokens titel. Hon vill å andra sidan bort från polentaätande bonnläppar, dra till det rika Milano, champagnefolket och tv-kanalen Rai Unos strålkastarljus.
Den som läst Stål känner igen henne i karaktären Francesca, tweentjejen som vill bli velina, en showgirl i italiensk skräp-tv.
Att Avallone avskyr sådan lågkultur börjar man bli rätt varse om. Även i Marina Bellezza lyser föraktet mot talangjakterna, Teen mom-såporna och samtidens plastiga kändisar igenom.
22-åriga Marinas muskorta kjolar och suktande efter X-factor framställs varken som en revolt eller reell möjlighet till ekonomiskt oberoende, utan bara som resultat av en trasig arbetarunges bekräftelsebehov.
Detta moraliserande tema hos Avallone är lustigt. Speciellt då båda hennes romaner i sig är ypperliga exempel på perfekt, lättillgänglig popkultur.
Grejen är att hon skriver just så trashigt, äkta och sexigt som ett riktigt bra dokusåpedrama kan vara. Marina Bellezza känns lite som en Fellini-version av Bonde söker fru, där en desperat jordbrukare gör allt för att fånga en frihetstörstande kvinna i sin gödseldoftande famn. Vackra ungdomar gör ständigt slut och blir ihop igen, ingår pakter, ligger och sviker varandra på fyllan.
Tyvärr rör det sig om en evighetssäsong av en såpa som aldrig tycks nå fram till den där avslutande parceremonin. Och där det inte händer något särskilt förutom när den fula, Gramsci-studerande doktoranden Elsa blir utröstad ur leken.
Mest konfunderad blir jag över hur Avallone denna gång frossar i Jersey shore-världens mest stereotypa könsroller. Herden Andrea har en så genuint vidrig hora-madonna-syn på kvinnor att man önskar att han ska trilla ner från nån bergsklippa i slutet. Medan Marinas överjordiska skönhet målas upp så ofta och mångordigt att det blir pinsamt.
Det är ingen hejd på tjatet om hennes glödande blonda hår, slanka ben, rundade höfter, pyttesmå trosor och klurighet i sänghalmen, denna Flaubert-kvinna, en ”eterisk madonna som ser ut som ett barn”. Likt en flåsande kamerablick vandrar Avallone över jäntans kropp. Jag vet inte om det är syftet, men stundtals påminner det faktiskt om gubbsjuk Berlusconi-tv.
-
Silvia Avallones nya roman liknar gubbsjuk Berlusconi-tv – Aftonbladet
Maffian var de enda som gick med vinst under finanskrisen. Resten av Italien sjönk ner i skulder och konkurser, och det var i vanlig ordning de unga som hamnade djupast i skiten med en arbetslöshet på runt 40 procent.
Denna arma generation, sin egen, skildrar Silvia Avallone i Marina Bellezza, uppföljaren till succédebuten Stål från 2012.
Den skitiga hettan kring stålverket på Toscanakusten har bytts ut mot karga alptoppar i Valle Cervo, de norditalienska gränstrakterna där Avallone själv växte upp.
Ett ödeland efter eurokaosets framfart. Kvar fanns alkisbarer, kyrkklockor och nedlagda yllefabriker.
I sitt efterord beskriver Avallone hur många av hennes jämnåriga drog sig tillbaka hit till byarna som en sorts alpina grönavågare under 2010-talet. Främst för de låga hyrorna. Men kanske också som en protest mot Berlusconis hyperkommersiella bungabunga-samhälle.
Borgmästarsonen Andrea är en av huvudkaraktärerna i Marina Bellezza som drömmer om att fly sitt utsiktslösa medelklassliv och bli ekofarmare i bergen med hjälp av förmånliga EU-bidrag. Han saknar bara en sak: en villig hippiefru som är beredd att ysta ost resten av livet.
Enligt klassiskt romansformulär kärar han ner sig i snygga underklassflickan Marina Bellezza, alltså upphov till bokens titel. Hon vill å andra sidan bort från polentaätande bonnläppar, dra till det rika Milano, champagnefolket och tv-kanalen Rai Unos strålkastarljus.
Den som läst Stål känner igen henne i karaktären Francesca, tweentjejen som vill bli velina, en showgirl i italiensk skräp-tv.
Att Avallone avskyr sådan lågkultur börjar man bli rätt varse om. Även i Marina Bellezza lyser föraktet mot talangjakterna, Teen mom-såporna och samtidens plastiga kändisar igenom.
22-åriga Marinas muskorta kjolar och suktande efter X-factor framställs varken som en revolt eller reell möjlighet till ekonomiskt oberoende, utan bara som resultat av en trasig arbetarunges bekräftelsebehov.
Detta moraliserande tema hos Avallone är lustigt. Speciellt då båda hennes romaner i sig är ypperliga exempel på perfekt, lättillgänglig popkultur.
Grejen är att hon skriver just så trashigt, äkta och sexigt som ett riktigt bra dokusåpedrama kan vara. Marina Bellezza känns lite som en Fellini-version av Bonde söker fru, där en desperat jordbrukare gör allt för att fånga en frihetstörstande kvinna i sin gödseldoftande famn. Vackra ungdomar gör ständigt slut och blir ihop igen, ingår pakter, ligger och sviker varandra på fyllan.
Tyvärr rör det sig om en evighetssäsong av en såpa som aldrig tycks nå fram till den där avslutande parceremonin. Och där det inte händer något särskilt förutom när den fula, Gramsci-studerande doktoranden Elsa blir utröstad ur leken.
Mest konfunderad blir jag över hur Avallone denna gång frossar i Jersey shore-världens mest stereotypa könsroller. Herden Andrea har en så genuint vidrig hora-madonna-syn på kvinnor att man önskar att han ska trilla ner från nån bergsklippa i slutet. Medan Marinas överjordiska skönhet målas upp så ofta och mångordigt att det blir pinsamt.
Det är ingen hejd på tjatet om hennes glödande blonda hår, slanka ben, rundade höfter, pyttesmå trosor och klurighet i sänghalmen, denna Flaubert-kvinna, en ”eterisk madonna som ser ut som ett barn”. Likt en flåsande kamerablick vandrar Avallone över jäntans kropp. Jag vet inte om det är syftet, men stundtals påminner det faktiskt om gubbsjuk Berlusconi-tv.
-
Säsongens ”Så mycket bättre”-pussel är snart färdiglagt – Expressen
Säsongens ”Så mycket bättre”-pussel är snart färdiglagtExpressenStrömstedts eget program ”Tack för musiken”, är ju närbesläktat med ”Så mycket bättre” trots sin annorlunda form. • Ison Glasgow känns som ett spännande val. Också han har tv-vana (”X-factor”), men framför allt en gedigen bakgrund som hiphopartist …
-
Här är superstjärnorna som tjänar mest – i sekunden
Wow, det lönar sig att vara världsberömd. Nu har sidan Skyrange listat världens mest välbetalda musiker, och vad de tjänar i sekunden. Visst skulle man gärna byta jobb med någon av de här i en timme? * * * Dr.
-
Så blev Norma Jean sexsymbolen Marilyn Monroe
Marilyn Monroe blev bara 36 år gammal, men kommer alltid att leva kvar i våra minnen som en av våra största sexsymboler. Nu gör hon comeback som ansiktet utåt för Max Factor. Det var Mr. Max Factor Junior som i slutet av 40-talet förvandlade brunetten Norma Jeane, som hon hette då, till det blonda bombnedslaget
-
Celebrity Big Brother: Chloe Jasmine denies rumours AGAIN as she strips naked … – Mirror.co.uk
Former X-Factor contestant Chloe-Jasmine Whichello has brushed off rumours she will star in the next series of Celebrity Big Brother.The model laughed off the reports she will appear in the Channel 5 hit while admitting she’s given up on dieting or exercise as she stripped off for her latest interview.This comes just a few short days before a hoard of new celebrities will enter the reality show and attempt to resurrect their careers on the mother of all reality television. Will she, won’t she: Chloe Jasmin has ruled herself out of the new Celebrity Big Brother The 24-year-old was asked by producers of the programme last year but insists she turned down the offer.She told Fabulous: ”I haven’t signed anything, but I’m 6-1 favourite to win!”I was asked last year as well (after the Face) but I thought: ’What would I be in that house?’ I think George Orwell would be horrified.”Chloe-Jasmine first became known to the public when she appeared in Sky Living’s modelling competition The Face with Naomi Campbell in 2013 before coming onto our screens this year as Cheryl’s protege in X-Factor. Insecure: Chloe Jasmin has struggled in the past with TV performances But she was knocked out of the live finals in the second week.However she blames her failure in the contests on her insecurity.Talking about the Face The blonde said: ”It was good, but I think Naomi could see how insecure I was. I think she wanted to knock that out of me, but couldn’t.”She added: ”On the X-Factor I was shaking and crying before every performance – those are the bits you don’t see.
-
Mel B uppges lämna maken: "Det är över"
Mel B, 39, uppges lämna sin make Stephen Belafonte, 39. Detta efter misshandelsryktena som omgav paret när hon i helgen blivit inlagd på sjukhus. – Hon har berättat för sina vänner att det är över, avslöjar en källa till The Sun.
-
Toarullar spöar skiten ur ”Idol” – Aftonbladet
Fuck Melodifestivalen.
Spola ”Så mycket bättre”.
Kamma dig, ”Idol”.
När det gäller musikunderhållning får programmen dyngspö av toarullar.
”Jag har sett rockens framtid och hans namn är Bruce Springsteen”, skrev amerikanske rockkritikern Jon Landau 1974.
Ett citat som ständigt måste skrivas om. Rockens framtid förändras med tiden och modet. I år skulle vissa säkert säga att hon heter FKA Twigs.
Men 2014 är följande formulering antagligen mer korrekt:
”Jag har sett rockens framtid och dess namn är ’Minimello’.”
”Minimello” sänds på Barnkanalen och är precis som det låter – Melodifestivalen i miniatyr.
Skillnaden, och det är en rätt viktig skillnad, är att de sexton bidragen framförs av toarullar med tuschögon och flörtkulor till huvuden.
Dockorna är limmade och målade och inskickade av barn till SVT, låtarna är i sin tur skrivna och framförda av proffs.
Publiken röstar på sina favoriter på nätet. Det går att rösta hur många gånger som helst efter respektive deltävling men, med hänsyn till målgruppens ålder, stängs omröstningen vid läggdags.
Bland tidigare vinnare märks exempelvis Saga Linnea med låten ”Hundis” och ”La discoteca” med snajdaren Guldkillen. Den förra är en hellströmsk popvisa på det i sammanhanget publikfriande temat ”jag vill ha en hund”. Den senare är dj-magi som sätter Avicii på pottan. Och popvärlden undrar fortfarande vad som hände med den kaxige sombrero-liraren Mr Billy Loco Loco.
När en journalist på brittiska dagstidningen The Guardian såg programmet bloggade han upphetsat och krävde att ”Minimello” genast skulle ersätta talangjakten ”The X-factor”.
Men varför sluta där?
I år trampar ”Idol” fram i gamla fotspår, deltagarna i ”Så mycket bättre” har smulat runt samma bord i fem säsonger och Melodifestivalen har hittills presenterat en allsångsfarbror från Skansen.
För ”Minimello” är det däremot full rulle. De har genom åren fått miljontals visningar på SVT Play, sajten har nästan kraschat av trycket och över 35 000 dockor har totalt skickats in. Bland höstens låtskrivare och röster märks Malena Ernman, Timo Räisänen, Andreas Mattsson från Popsicle och Markoolio. Förra veckan slog programmet nytt rekord – 1 279 636 röster registrerades på två dygn.
Helt enligt den rådande och snabba tidsandan får låtarna i ”Minimello” bara vara en minut långa. Det ställer höga krav på rullar och låtskrivare.
Men deltagarna i ”Minimello” har ett stöd, och för den delen också låtar, som vissa av artisterna i Melodifestivalen kan drömma om. De levererar mer röj, rens, pyro och utstrålning än tio säsonger av ”Idol”.
Skaparen och programledaren Ylva Hällen lotsar på ett formidabelt sätt tittarna genom tumultet. När de underbara pappskallarna får spel och slår sönder scenen finns det ju inte så mycket mer att säga än:
”Han är inte klok, den där Angry Edward.”
Här kan du kolla in bidragen i ”Minimello” [extern länk]
-
Hon börjar kräkas när hon ser Simon Cowell
En kvinna i Storbritannien är allergisk mot X factor-domaren Simon Cowell. Hennes fobi mot honom är så illa att hon skriker, spyr och börjar kallsvettas när hon ser honom på tv eller på bild. – Det finns inga sätt att komma bort från honom, säger kvinnan till The Sun.