Etikett: oskar linnros

Veronica Maggio är till­baka med ett efterlängtat album.Precis som med hennes förra platta skildrar ”Handen i fickan fast jag bryr mig” brusten kärlek.– Jag är skyldig den som lyssnar att texterna ska vara på riktigt, säger hon. Nittio procent Veronica Maggio. Resten fantasi.32-åringen från Uppsala har byggt sin karriär på att ge lyssnaren tillgång till det inre rummet. De personliga berättelserna, invirade i en välproducerad popmantel, har gjort henne till en av våra största inhemska artister.I dag släpps hennes nya album, ”Handen i fickan fast jag bryr mig”. Och det är där som procentindelningen kommer in i bilden.– Till nio tiondelar sjunger jag om mig själv och mina erfarenheter men sen har jag så klart lite fantasi också. Det är skönt att få frysa livet i mina låtar, säger Veronica Maggio när Nöjesbladet träffade henne i går kväll på releasefesten till skivan.”Festen har tagit slut”Med förra skivan ”Satan i gatan” (2011) vann hon två Rockbjörnar, tre Grammisar och toppade listan över flest sålda album. På Spotify spelades hennes låtar över 110 miljoner gånger det året.Med nya plattan ville hon hitta nya uttryck såväl ljud- som textmässigt.Det finns ett större ve-mod i texterna och ett mer avskalat popsound.– Det är stökigare, ruffigare, hårdare. Jag ville att det skulle vara svettigare och mörkare än ”Satan i gatan”. Under arbetet med den här skivan har jag stannat upp och funderat på allt möjligt. Så det kan nog vara den här eftertänksamheten som gör att det känns som att festen nu har tagit slut, säger hon.I ”Satan i gatan” sjöng hon om sin brustna relation med Oskar Linnros. Under tiden som hon arbetade med ”Handen i fickan fast jag bryr mig” tog förhållandet med Hoffmaestro-medlemmen Nils Hult, pappan till hennes barn, slut. En röd tråd i skivan är just texter om förhållanden som hamnat vid vägs ände.Till vilken grad bearbetade du uppbrottet i skapandet?– Jag skriver inte i terapi­syfte, har aldrig förstått när folk säger att de gör det. Jag vill ladda låtarna med så mycket äkta känslor som jag bara kan. Jag känner att jag är skyldig den som lyssnar att texterna ska vara på riktigt. De låtar som jag blir stolt över är de där jag menar någonting på riktigt. Inte för att de rimmar eller att jag ska få ut något av det terapimässigt.I ”Dallas”, en annan låt på plattan som handlar om en sprucken relation, sjunger hon:Solen färgar himlen rosa, sanden är vitAllt känns möjligt i min egen fantasiJag behöver ha lite dramatik men varje gång vi ses blir den andra likHur är du att leva med?– Det får man bara veta om man gör det, ha ha! Nej, men det händer alltid mycket saker. Jag är ingen stillasittande person utan gillar att göra mycket. Jag har svårt för att stanna upp och slappna av, att falla in i en vardagsmonotoni. Jag är rastlös på det sättet och har nog alltid varit det. Jag har alltid haft blicken riktad lite längre bort, säger hon.”Har blivit vettigare”Releasefesten för skivan skulle egentligen ha varit i kväll. Men symptomatiskt för att det besjungna festandet i ”Satan i gatan” tagit slut fyller sonen Bosse tre år i dag och ska ha kalas. Låten ”Hädanefter” handlar om hur hon vill vara en bra mamma till sin son.– Han har gett mig ett annat fokus i livet. Inte bara att fokuset är på honom utan att jag blir mer fokuserad på att vara effektiv. Jag har blivit lite vettigare. Sen kan man ha sina dåliga stunder också, det är svårt att bara byta personlighet över natten och bli helt perfekt, säger hon.Trots de stora framgångarna fylls Maggio ofta av tvivel. Hon lyfter upp båda sina händer till en boxningsguard.– Jag är alltid lite på spänn. Som när mitt bokningsbolag vill att vi ska spela på större ställen, då blir jag alltid … oj, kommer det verkligen så mycket folk som vill lyssna på mig? Det känns som om man njuter mer av stunden om man inte väntar sig att allt ska vara fantastiskt. Å andra sidan, om man väntar sig att allt ska gå åt helvete är det också svårt att njuta.Är du rädd för att allt ska ta slut?– Ja, men det tror jag alla känner som håller på med det här. Att man är rädd för den dag då ingen vill lyssna. Samtidigt känner jag att jag har jobbat ett tag, kan mina styrkor och svagheter och vet att jag skulle kunna få jobba med musik på något sätt fram tills pensionen.