Etikett: kille

Jag har ett problem och jag ser ingen annan utväg än att rådfråga på FB. Problemet är min sambo och hans mamma. Ska verkligen försöka dra detta så kortfattat det bara går. Background: Min sambo lider av panikångest/depressioner som han har haft många år. Han är nu 31. Jag skulle gissa på att sen han var 20 så har han haft dessa problem. Innan vi träffades och blev ett par (5 år nu) så var det ingen som pushade honom eller stod vid hans sida för att han skulle ta tag i situationen. Detta tog jag omgående tag i, och han är mer eller mindre ”frisk” idag. Han var verkligen nere på botten, kunde inte gå och handla, gick inte utanför dörren, satt hemma dygnet runt, åt inte ordentligt osv osv. Han hade sin dator och sin mamma som gjorde allt. Att hans mamma gjorde allt ser jag på både gott och ont. Idag är han som sagt mycket bättre. Han har ett socialt jobb, kan göra mer eller mindre vad han vill, han äter. Ja, han lever som en vanlig kille mer eller mindre. Men hans mamma kan fan inte släppa taget och han kan inte släppa taget om henne. Hon behandlar honom som ett barn, hon tjatar på honom och mig om allt. Hon är överallt, på msn, facebook, telefon. Hon försöker fortfarande att styra och ställa över vår ekonomi, lägger sig i allt och ska veta bäst om allt. Misstolka mig inte nu, för att jag vet att hon ställer upp jätte mycket på oss i dagsläget då vi har det tufft, ekonomiskt dvs. Och jag kommer alltid vara tacksam över det och kommer även att återgälda det så fort vi kommit upp på banan. Ska försöka ge lite ex. Ingen av oss har körkort, än. (Jag ska på det i höst om jag kommer in på utbildningen jag sökt.) *Vi har ca. 500 meter till affären, och jag skaffade mig en cykel för att vi skulle slippa bära och kunna utnyttja den när vi ska då just handla. Men nej, hans mamma ska göra det, hon ska köra honom 500 m så att han kan handla. *Han har haft yrsel ett tag och ville besöka läkare för detta. Vi har haft mycket omorganisation inom vårdcentralerna här, så hans ”husläkare” har bytt jobb. Eftersom han hade sån panik över detta och ville till läkare så sa jag till honom att ringa ordinarie vårdecentral så han fick tid så snabbt som möjligt. Men kl 12 kom hans mamma och följde med honom till läkare. För enligt henne så går det inte att besöka någon annan läkare än hans gamla, för alla läkare är så värdelösa säger alla andra till henne. Han hade tur och fick komma på direkt, och fick förklarat att det troligen är kristallsjuka iaf. Min läkare som jag har på den vc är det minsann inget fel på och han är grym, utförlig och noggrann. *När hon kommer hem från jobbet eller festen eller resan, whatever så måste hon av någon jävla anledning ringa eller skriva på msn och meddela att nu är hon minsann hemma. *Hon har följt med honom på sitt handläggarmöte med arb.för. IN på mötet alltså! *Hon lägger sig i allt och måste veta allt. Och jag menar ALLT! *Vi har en katt som har haft och fortfarande har mycket problem med urinen och kristaller. Han får inte äta någon som helst annan mat än den specifika blötmaten och foder han får. Just för att slippa att han får ont och bildar kristaller. Han är dessutom överviktig pga. sambons mamma. Jag får veta att när hon är här och jag inte är det, så smyger hon till honom en massa mat och godis som han inte får. Trots att jag sagt att hon absolut inte får. *Vi bor i storstad och jag vill inte bo kvar här hela mitt liv, för det finns inget för oss, varken för mig eller sambon att hämta här. Vi har inte ens vänner här nere utan dem finns utanför. Men flytta, det går inte, för då kan ju inte hon hälsa på. *Droppen kom dock häromdagen då hon sa att vi inte fick döpa vårt barn till vad vi ville när den dagen kom. Blev det en flicka så skulle hon ärva något av hennes namn. Och sen så bestämde hon vad vi skulle ha för prydnader i vår lägenhet. Jag har blivit uppfostrad att ta ansvar och har fått bära många tunga bördor sen jag var 11 år. Jag har alltid skött min ekonomi själv, deklarerat, betalat mina räkningar. Ja, allt sånt som ingår i ”vuxenlivet”. Min sambo har/får allt serverat på silverfat, blivit/blir bortskämd och är en riktig mammagris. Han kan inte ens äta ordentlig mat för han har fått lära sig att det är OK. Dvs. vi lever på spaghetti och köttfärssås och flygande jakob utan kyckling. För han äter inget annat. Allt är äckligt. Allt kretsar kring henne, och det är så synd om henne. Han blir behandlad som ett barn. Det är mer hon som inte kan släppa taget och han kör nog på för att han inte vill vara elak. Detta kanske inte låter så farligt, men jag har bara tagit toppen av ett isberg. Jag skulle kunna skriva en bok om saken. Jag känner mig jävligt sårad av och vet inte hur jag ska göra. För det känns som jag lever med min sambo och hans mamma. Jag börjar bli lite smått illamående och om inte detta hör upp kommer jag bli tvungen att lämna honom. Och det vill jag inte. Jag vill ha en svärmor som kommer på middag och kaffe ibland och det är trevligt, utan någon som lägger sig i allt och bryr sig om allt i vårt liv. Jag vill trots allt kunna tycka om henne för den hon är, för hon är snäll och go och allt det där, men fan alltså… Förstår ni vart jag vill komma? Har ni några tips och råd? Tycker ni jag överreagerar? /frulortig