Etikett: delen

Ett mörkt drama om ensamhet, krig och girighet. Men också en konstant underhållande arenarockshow.Roger Waters sista runda med ”The wall” är mer spektakulär än någonsin. Albumet, turnén och filmen ”The wall” blev en av Pink Floyds största succéer.Den av Roger Waters regisserade historien om känslomässig isolering och vad den kan leda till – krig, korruption, girighet, och allmän själslig nöd – slog an något hos en jättepublik när ­dubbelalbumet släpptes 1979 och har fortsatt att fascinera fans ­sedan dess.Sista vändanSedan tre år tillbaka turnerar Waters med en ny, uppdaterad version av totalshowen ”The wall”. Det här lär vara den allra sista vändan, Waters fyller 70 om tre veckor. Och han ger oss tveklöst något att minnas.Hela ena kortsidan på Ullevi täcks av en vit mur. I mitten är scenen och under första delen av showen staplas sten för sten upp framför musikerna så att de till slut är helt gömda bakom muren.Waters använder i stället ­muren till att exponera filmer och visuella effekter på, och den visuella kaskaden är något av det allra mest spektakulära jag har sett.Girighet och terrorism2013 års ”The wall” har ett tydligare fokus på det politiska än ­tidigare, de mer personliga krigen hamnar lite grand i skuggan av teman som girighet och terrorism.Det öronbedövande ljudet av bombplan och helikoptrar viner runt arenan.Loggor från företag som Shell och Mercedes faller som bomber tillsammans med davidsstjärnor och krucifix. En gigantisk svart gris fulklottrad med ännu fler ­liknande symboler svävar över publiken innan den sänks ned och tas av daga av massorna, samtidigt som muren slutligen rasar framför scenen.Waters show är både bländande och obehaglig, även om han emellanåt målar med väl bred pensel. Och musiken – albumet ”The wall” från början till slut – låter fortfarande i långa stycken förbluffande mäktig.Tänkvärd underhållningSärskilt i ”In the flesh”, med Waters i rollen som den skjutgalne fascistledaren Pink. Och, förstås, ”Comfortably numb”, där Waters samspelar elegant med animationerna på muren och man bara saknar David Gilmour lite grand i det klassiska gitarrsolot.Om ”The wall” är lika ”viktig” och ”angelägen” som Roger ­Waters vill att den ska vara?Kanske inte. Men den är tveklöst tänkvärd, och rakt igenom underhållande.