Etikett: dave

Roger Waters berömda vägg rasar varje kväll. Men musiken är solid. Och föreställningens briljanta fascistpartier är svåra att skaka av sig. Pink Floyds ”The wall” från 1979 är ett av världens mest sålda och omdiskuterade verk. Dubbelalbumet har värderats upp och ner i årtionden. För miljoner är det en odiskutabel klassiker. För andra är mastodonten en symbol och kulmen för 70-talets drygaste, mest navelskådande och världsfrånvända stadiumrock. Båda falangerna har, enligt mig, lika rätt. Att Roger Waters väljer att sätta upp showen igen känns logiskt. Skivan var i princip hans soloalbum med Pink Floyd som kompband. Traumatisk uppväxt I originalet, där Waters vävde in flera självbiografiska detaljer och teman, isolerar en ung och deprimerad man sig mentalt från omvärlden efter en traumatisk uppväxt, skolgång och karriär. På scen illustrerades sönderfallet med att en mur byggdes upp mellan publiken och artisterna. Allt det finns kvar 2011. Men i dag handlar också ”The wall” om de murar som krig och terrorism reser mellan länder och människor. Waters använder ökända bilder och projektioner från USA:s senaste invasioner av Afghanistan och Irak, som den amerikanska militärens krigsförbrytelser i Abu Ghraib och ”Light ’em up”-klippet som spreds på Youtube. Helikopterattack Showen är en teknisk och visuell triumf. Gitarristen Dave Kilminster gör flera utsökta karbonkopior av David Gilmours originalsolon. Och den avancerade ljudtekniken får publiken att huka sig eftersom det känns som att helikoptrar attackerar från arenans tak. Rent musikaliskt innehåller ”The wall” fler ointressanta låtreliker än, exempelvis, ”The dark side of the moon” och ”Wish you were here”. Och ibland blir konserten inget mer än en stum vägg (”Hey you”) eller en farbror som spelar trött i en fåtölj (”Nobody home”). Men när Roger Waters presenterar det mest djävulska motivet bakom ”The wall”, den obekväma sanningen att rockkonserternas oskyldiga masspsykoser påminner om fascistregimernas politiska möten, blir konserten mästerlig. I ”Run like hell” klär han ut sig till en SS-liknande officer som dirigerar publiken. Den fullsatta arenan klappar taktfast och lydigt med sin älskade diktator. Vissa härmar till och med Roger Waters fascisthälsningar. Den iskalla ironin är enkel, fulländad och otäck. Och bredvid mig reser Mona Sahlin sig upp i bänkraden och tjoar som om inget har hänt. Akt 1 1. In the flesh? 2. The thin ice 3. Another brick in the wall, part 1 4. The happiest days of our lives 5. Another brick in the wall, part 2 6. Mother 7. Goodbye blue sky 8. Empty spaces 9. What shall we do now? 10. Young lust 11. One of my turns 12. Don’t leave me now 13. Another brick in the wall, part 3 14. The last few bricks 15. Goodbye cruel world Akt 2 16. Hey you 17. Is there anybody out there? 18. Nobody home 19. Vera 20. Bring the boys back home 21. Comfortably numb 22. The show must go on 23. In the flesh 24. Run like hell 25. Waiting for the worms 26. Stop 27. The trial 28. Outside the wall Sålde i 30 miljoner ex Dubbelalbumet med Pink Floyd har, sen det släpptes 1979, sålt i över 30 miljoner exemplar. Originalturnén, som innehöll en tolv meter hög vägg, hade premiär i Los Angeles 1980. Showen sattes upp 31 gånger. Roger Waters lämnade gruppen för gott efter ”The wall”-turnén. ”The wall” blev film i regi av Alan Parker 1982. Bob Geldof spelade huvudrollen som rockstjärnan Pink. Åtta månader efter Berlinmurens fall, den 21 juli 1990, framförde Roger Waters en jätteversion av ”The wall” i Berlin.