Suzuki-suv riskerar att hamna i ingenmansland

Gemensamt för de flesta av Suzukis små suv-modeller genom åren är goda terrängegenskaper trots (eller tack vare) enkel teknik, robust uppbyggnad och låga driftskostnader.

Som bilar för vardagsbruk har de lämnat en del övrigt att önska. Tidningen Vi Bilägare välte för några år sedan med den lilla terrängbilen Jimny i ett undanman­övertest, komforten i vissa modeller är i paritet med barnskrindor.

Nya Suzuki Vitara är alltjämt en enkel och okomplicerad figur, men med klara ambitioner att norpa en och annan köpare –
från exempelvis Nissan Qashqai, Hyundai ix35 och Volkswagen Tigu­an.

Vid en hastig blick ser nya Vitara riktigt modern ut – men exem­pelvis inredningsmaterialen är av betydligt billigare utförande än konkurrenterna. Därmed inte sagt att Suzukin skulle vara sämre eller mindre hållbar.

Provbilen har en 1,6-liters turbodieselmotor (från Fiat) som räcker till, men kanske borde Suzuki överväga ett par starkare alternativ för köpare som kör mycket landsväg eller behöver dra tyngre. Det finns även en 1,6-liters bensinmotor, men den har vi inte provkört.

Det är fyrhjulsdriften som skiljer Suzuki från flera konkurrenter. I normal­fallet är Vitara framhjulsdriven. Om ett hjul spinner för­delas kraft till bakhjulen. Men föraren kan även med ett vred på­ver­ka om bilen ska prioritera låg bränsle­förbrukning (auto), eller om den ska starta med fyra driv­ande hjul, vilket kan vara användbart i exempelvis snö eller halka.

Provkörningen medgav inte några djupare tester av systemets kvaliteter, men frågan är om inte målgruppen skulle ha större nytta av en spärrbar mellandifferential (så att fördelningen mellan fram- och bakaxel spärras).

Komforten är skaplig. Vitara rullar förvånansvärt tyst och priset är inte oävet.

Frågan är om inte nya Vitara riskerar att hamna i ett ingenmansland: Inte så modern att köra och färdas i som den först ger sken av, och heller inte lika oömt rustik och praktisk som många Suzukiägare vant sig vid.