Som ett bärande argument för att staten bör privatisera statligt ägda företag brukar företrädare för alliansregeringen att staten, det vill säga politiker i gemen, är dåliga affärsmän och att företagen mår bäst av att ägas och styras av kompetenta affärsmän.
Undantag finns, som Vattenfall och SJ till exempel, men som princip ska staten inte vara inblandad som ägare.
När man ser på SAS är det lätt att hålla med Alliansen. Staten är en usel ägare.
Så här ser det ut för SAS:
För exakt fem år sedan var SAS börsvärde drygt 25 miljarder kronor. Idag är det drygt 1,9 miljarder kronor.
Under femårsperioden har ägarna vid två tillfällen varit tvungna att gå in med nytt kapital. 2009 satsade stagade ägarna upp bolaget med 6 miljarder kronor och redan året därpå, 2010, var det dags igen med 5 miljarder. Svenska statens andel i satsningarna var värda 1,3 miljarder kronor.
Följaktligen har drygt 34 miljarder gått upp i rök de senaste fem åren. Trots inställningen att staten inte är lämplig ägare var det, enligt förra näringsministern Maud Olofsson, affärsmässiga bedömningar som låg bakom beslutet att staten skulle delta i den sista nyemissionen våren 2010 och som finansierade det senaste i raden av SAS effektiviseringsprogram.
• LÄS MER: SAS sämre än väntat.
Nu har Maud Olofsson ersatts som både partiledare och näringsminister av den uttalat marknadsliberala Annie Lööf med såväl Margaret Thatcher och Ayn Rand som ideologiska förebilder.
Annie Lööf har därmed inga svårigheter med att släppa ägandet i SAS, även om det skulle medföra en förlust. Problemet för regeringen är hur man på ett snyggt sätt ska kunna krypa ur ägarskapet i SAS.
Hur gärna regeringarna i Sverige och Norge skulle vilja sälja SAS måste de ta hänsyn till Danmark där Kastrup är Danmarks största arbetsplats med 22 000 strejkvilliga anställda. En försäljning av SAS skulle riskera att minska trafiken på Kastrup ytterligare om en ny ägare flyttar SAS verksamhet till någon annan mer centralt belägen flygplats.
Ägarbilden i SAS är en kvarleva från den tiden då flygtrafiken var hårt reglerad och de reguljära linjerna var föremål för diplomatiska förhandlingar. Det är inte länge sedan som utländska statsbesök i Sverige Norge och Danmark också innefattade invigningen av en ny flyglinje.
• LÄS MER: SAS drömmer om svunna tider.
Det är också där det verkliga värdet av SAS finns. Det ligger inte i den välskötta flyplansflottan eller den kvalificerade personalen utan i de attraktiva så kallade sloterna (avgångs- och landningstiderna) på världens största flygplatser. Plus, förstås, en nordisk marknad på totalt drygt 20 miljoner innevånare.
De attraktiva sloterna som en gång förhandlats fram under kristallkronor och inför kungavisiter, är nu hårdvaluta för flygbolagen och ett konkurrensmedel mot lågprisbolagen som hänvisas till sloter nattetid eller till flygplatser långt från storflygplatserna.
Frågan om den svenska statens ägande i SAS är inte bara en fråga om ideologi eller ens företagsekonomi utan också om arbetsmarknadspolitik och mellanstatliga förbindelser. Risken är att det dröjer innan Annie Lööf kan lyfta luren till sin mäklare och beordra försäljning av SAS-posten.
Sannolikt kommer hon dessförinnan bli tvungen att slanta upp ytterligare ägarkapital till det blödande bolaget.
• FÖLJ SAS -aktiekurs här.
Läs mer här:
Cred & Källa: Snart dags att slanta ut igen, Lööf
Lämna ett svar