Oskar Linnros sjunger om att han aldrig mer behöver bli tjugofem igen. Och hur skönt det är. Själv har jag aldrig fyllt tjugofem eller känt hur skönt det är att inte behöva fylla samma siffra två gånger. Hans text får mig att tänka på hur ålder säger så väldigt mycket om oss, men samtidigt så väldigt lite. Den får mig att reflektera över hur vi alltid längtar bort till en annan ålder. För nuet är aldrig gott nog.
Vi lever i ett åldersfixerat samhälle. Min egen åldersfixering, som är stark, bottnar i research. Jag har finkammat stora områden för att hitta de som var över tjugofem när de slog igenom. De är få; skrämmande få. Jag har letat efter de som haft den erfarenhet jag eftersträvar innan de var fyrtio. De är ungefär lika få.
Jag är för ung och oerfaren enligt många, men är samtidigt redan pensionerad och passé för kändisvärlden. Det är en dubbelmoral som är svårnavigerad, svårbalanserad. Den gyllene ”medelåldern”, som i det här fallet inte syftar på ett tvåsiffrigt tal – utan snarare ett rum där allt stämmer överens, är man någonsin i den? I vårt samhälle diskriminerar vi äldre och ser ner på yngre. Är man någonsin i rätt ålder, eller bara ständigt fel?
Jag har läst ”Breven till mitt tjugoåriga jag” som figurerat i tidningar och bloggar. Fyllda med självinsikt och goda råd från personer äldre än vad jag är. Där har de beskrivit vad de önskade att de visste i tjugoårsåldern, vare sig det gäller karriär, relationer eller sig själva. De flesta av dessa har på ett eller annat sätt innefattat meningen jag önskar att jag inte varit så hård mot mig själv.
Det är hemskt att det nästan ska ta ett halvt liv att inse det. Samtidigt tycker jag det tyder på att det är en del av hela grejen. Att nå dit, snarare än att konstant vara där. Det är det som är poängen. Jag konstaterar att det inte går att skippa resan dit.
Jag vet hur ett brev till mig själv nu, skrivet om tjugo år, skulle se ut. Jag skulle också råda mitt yngre jag att sluta vara så hård mot mig själv. Men jag är inte där än. Varken biologiskt eller mentalt. Jag vet rent logiskt de uppmaningar jag skulle ge mig själv, men kan inte känna effekten av dem. Och jag tänker; jag måste gå igenom det här själv.
Inga genvägar. Inga quick fixes. Jag har bara mig själv och nuet. Jag kan inte hoppa över något, för varje ålder har sitt syfte. Det finns ett syfte i att vara fjorton och fylld av självförakt. Vara nitton och förvirrad. Vara tjugotvå och inte se vägen ut. Kanske allt detta inte går att spola förbi. Likt ett maratonlopp snarare än ett sprinterhopp.
Jag måste få leva ut mina åldrar, hur pinsamma, konstiga och destruktiva de än må vara. Jag måste få bryta ihop och komma igen. Jag tackar för all vägledning, men jag behöver göra mina egna misstag, gå min egen väg. Jag kan inte vara någon annan eller någon annanstans än där jag är nu. Och jag hoppas, att vårt snäva samhälle, kommer ge mig möjligheterna, när jag är redo för dem. Oavsett vad min ålder säger. För i slutändan säger den egentligen ingenting.
av
Lämna ett svar