Vem har ensamrätt på sanningen? Det finns cirka 6,7 miljarder människor på jorden idag, alla med en egen sanning. Varje dag gör vi valet mellan sanning eller lögn. Varje dag hör vi lögner, i olika former och sammanhang. Alla har någon gång haft problem med sannigen. De flesta av oss har någongång blivit utsatta för en lögn, och vi har alla slingrat oss med en vit lögn för att inte såra.
Jag tror inte att det är någon som har missat klassikern ”Ärlighet varar längst”, men är det nödvändigt att säga den bittra sanningen när det inte tjänar någon?
Jag tycker att det är skillnad på ärlighet och sanning. Att vara oärlig är att ljuga, att vara oärlig är att säga att det regnar när det är sol. Sanning kan vara att vittna vid en rättegång, där sannigarna kan skilja sig från varandra utan att det är lögner som sägs.
Vi föredrar att tro på det vi vill ska vara sant, på det vi behöver ska vara sant. Vi vill inte störas av frågor kring hur det egentligen är. Vi vill helst slippa ånger som ”egentligen borde jag ha vetat bättre” eller ”jag visste ju faktiskt från början”. Ändå är det så lätt att välja enkla utvägar, att hålla med den som pratade sist eller att glänsa med fint formulerade klichéer för att få en plats i gemenskapen och för att få tillfällig sinnesro.
När vi ljuger för oss själva intalar vi oss gärna att vi har ensamrätt på sanningen. Inget gör oss säkrare än när vi intalar oss en halvsanning som motiv för vårt handlande och vi ser till att vi inte får något utrymme för tvivel eller eftertanke.
Sanningen är en färskvara som hela tiden måste prövas. Gårdagens sanning blir lätt till dagens sanning om vi inte ger oss tid för eftertanke och mod att göra nya val.
Det finns ingen objektiv sanning då alla har en egen. Sanningen går inte att ta på, den går inte att fånga. Min sanning lever med mig, precis som din sanning lever med dig. Varje dag har vi möjlighet att medvetet välja mellan sanning eller lögn.
Lämna ett svar